En basgång biter sig fast

1534716_10152383832323682_5012478525736847507_oFoto: Ralph Bretzer

Dum Dum Du-Di. Dum Dum Du-Dö.

Basgången är enkel men biter sig fast med en gång. Så ett neddrag på en gitarr med massor av reverb. Så Luna Greens viskande röst som nynnar med i basgången. Nytt  neddrag på gitarren och hon går över till att sjunga – fortfarande viskande, fortfarande i unison med basgången. Hon släpper den efter ett tag och ger sig ut på vokala utflykter i melodin men då är det redan försent. Basgången sitter fast i hjärnbarken och den tänker inte släppa taget på länge än.

Da Da Da-Dun. Da Du-Du-Dun…

Kommer ni ihåg The Breeders, bandet Kim Deal från Pixies bildade som ett sidoprojekt tillsammans med Tanya Donelly från Throwing Muses? De släppte en platta ’90, en briljant ep ’92 för att sedan fullständigt explodera året därpå med albumet Last splash. Eller albumet, förresten. Det exploderade med en låt, Cannonballoch framförallt en helt fantastisk basgång. Idag är den där basgången  (tyvärr) det enda de är ihågkomna för. Så bra var den.

Dum Dum Du-Di. Dum Dum Du-Dö.

Jag såg Luna Green i somras, när hon spelade förband till Miss Li på Falkenbergs musikdagar. Jag hade då aldrig hört henne tidigare men hon fångade mig direkt med sin närmast hypnotiserande stämma. En referens är Lana Del Rey fast utan den botten av hip hop som hennes musik har någonstans djupt inom sig. Luna Greens musik är svårare att ringa in. Hon rör sig i sitt eget musikaliska universum. Visst hör jag beröringspunkter med en massa andra artister och genrer men i sammansättningen är den djupt personlig. Hennes andra album, Swedish strawberries, som släpptes i våras har gått varm i mina lurar sedan den där sommarspelningen.

Idag premiärspelades nya låten Neptune på P3 Musikguiden och det är en giftig liten rackare. Den är naturligtvis mer än sin basgång men det är den som krattar manegen för resten av låten som är en liten pärla. Lite smått olycksbådande men ändå lockande. Det är fara och förförelse, lite i stämningen som sirenernas sång i Oh Brother, where art thou. Och det är ju passande eftersom det är de fagra sirenerna som lockar sjöfarare i vågornas kvav i Odyssén. Och Neptunus är som bekant havsguden.

Dum Dum Du-Di. Dum Dum Du-Dö.

Den vill bara inte släppa.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.