Själ, hjärta och The Umph

The Mighty Stef

The Mighty Stef, live på Pustervik i Göteborg igår kväll. Mobilfoto: Ralph Bretxer

Det finns något slags svårgripbar känsla med musik man bara vet med en gång att man gillar utan att egentligen behöva göra några djupare analyser. Jag kallar den där känslan The Umph. The Umph är vad som skiljer det bra från det lysande. The Umph är när allting faller på plats: låtskrivarhantverk, samspelthet, utstrålning  och, framför allt, en auktoritet i framförandet som visar att här finns inga tvivel på att vi vet vad vi gör. Det slår in magen på en med ett enda stort umph.

I tisdags fick jag ett pressmeddelande. Jag får rätt mycket musikrelaterade pressmeddelanden och jag ska villigt erkänna att jag läser långt ifrån alla, speciellt när det gäller band jag inte hört talas om. Hur som helst är jag inte säker på varför jag läste just det här pressmeddelandet. Kanske berodde det på att jag tyckte att bandnamnet The Mighty Stef var rätt kasst. Hur som helst läste jag pressmeddelandet och de angivna referenserna Velvet Underground, Arcade Fire, Nick Cave och Echo & the Bunnymen satt ju rätt så rätt med min smak. Alltså klickade jag på länken till Dublin-bandets nya video. Det var kärlek från första ton.

Uppenbart redan från första ljudet ur sångarens strupe är att här bultar ett stort hjärta i musikens själva centrum. Det är rock med skit under naglarna utan att för den sakens skull sakna elegans. Det är musik som med röttern i garagerocken men som låter en mängd förgreningar löpa ut från den. Jag hör influenser från den irländska folkmusiken, från Brel, från aussierock, från sjömanssånger, från Stones, från americana… You name it.

20141004_140019
The Mighty Stef på Kafé Marmelad.

Det blir mycket The Mighty Stef i lurarna resterande veckodagar. Så blir det lördag och jag beger mig hem till Göteborg. Vid ett-rycket går jag ut för att handla och hajar till. Trots den tidiga timman är det livemusik på uteserveringen till kaféet på andra sidan gatan. Och det låter lite för bra för att bara vara en random gatumusikant eller krogtrubadur. Snubben har The Umph, helt enkelt. Och en riktigt skön rockröst på det. Jag går och handlar det jag ska och går sedan bort till kaféet för att kolla närmare på snubben. Låter inte den där låten väldigt bekant, förresten?

Jovisst. Det är Days of wine and roses från The Mighty Stef underbara debutalbum The sins of Sainte Catherine. Och mannen som står där i lång grön jacka, solglasögon och med en Martin-gitarr i sitt grepp är Stefan Murphy, The Mighty Stef himself. Han följer upp den med nya singelspåret Stella, från kommande albumet Year of the horse, och jag kan nöjt konstatera att det intryck jag fått genom bandets tre album håller streck även i verkligheten.

20141004_154659
The Mighty Stef på Bengans.

Två timmar senare går jag med mina barn förbi Göteborgs största skivaffär och vem ska just spela där om inte The Mighty Stef, denna gång i bandtappning, dock utan basisten som är hemma i Dublin på grund av ”family obligations”. Det är strax innan stängningsdags och glest med folk i lokalen. Det hindrar inte att intrycket växer sig än starkare och jag bestämmer mig för att det får allt bli Pustervik på söndag kväll trots allt.

Det är jag glad för. Hela spelningen på Pustervik är en enda stor uppvisning i The Umph. Och jag inser till min förvåning att i princip hela den låtkatalog som de spelar upp under kvällens gång har satt sig i mitt medvetande trots att det alltså är mindre än en vecka sedan jag hörde dem för första gången. Och på det sätt musiken träffar både min hjärna, mitt hjärta och mina ben. Jag brukar inte dansa på spelningar men det gör jag här.

Jag slås också av vilken bra textförfattare Murphy. Inte så att han är Dylan, Cohen eller Cave, det finns inte den typen av pretentioner här. Men han har en rak enkelhet som hittar hem hos mig. Jag kan bli barnsligt förtjust i formuleringar som ”You might stick the needle in your last responsive vein but don’t let it steel the sunshine from your eyes” i den förtjusande ”Sunshine serende”. Eller till ett rullande Stones-groove: ”Oh John the baptist, how much baptizing have you been doing lately? I feel unholy and I need someone to save me”. Det är kanske inte stor rocklyrik men det är förbaskat bra rock-n-roll-textrader. Och Stefan Murphy vet precis hur han ska använda sin djupa stämma för att hamra in dem i medvetandet för att jag så här en dag efter spelningen ska kunna citera dem ur minnet.

Så om du har någon kärlek i ditt hjärta för jordnära rock utan utanpåverk och imagebygge så kolla in klippet nedan och låt dig ryckas med av The Umph!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.