Öresundsfestivalen – fredag

Nicole Sabouné 3

 Nicole Sabouné. Foto: Ralph Bretzer

Det stora utropstecknet. för mig, under Öresundsfestivalens första dag, var Nicole Sabouné. Den lundabördiga sångerskan förvandlade Babel till en kokande kittel av högoktanig svartrock. Jag gillar hennes debutalbum väldigt mycket, inte minst för att den talar till min egen nostalgiska sida – det här var precis den typ av musik jag själv lyssnade på i slutet av 80-talet.

Nicole Sabouné 9Live tillför hon något extra. Intensiteten är uppskruvad. Basen och trummorna pumpar så mycket hårdare och skapar ett kompromisslöst dansant driv. Nicklas Stenemos gitarr kanaliserar The Edges övertoner, Gang of Fours postpunkfunk och Sisters of Mercys olycksbådande melodislingor och synthen frammanar det olycksbådande mörkret som lurar i musiken.

Bäst är ändå Sabouné själv.  När hon sjunger rör hon sig återhållet ryckigt för att inte säga spattigt. Hon är som en tryckkokare på väg att explodera. Vokalt rör hon sig från det mörkt mässande till snabba utfall uppåt i registret som för tankarna till såväl Toyah Wilcox som Siouxsie Sioux. Och bland alla dessa tydligt urskiljbara influenser hittar hon ändå något eget. Hon ska också ha en eloge för det kaxiga draget att köra en ”svår” cover som Suicides Dream baby dream som extranummer.

Gensvaret från publiken talar sitt tydliga språk. Det är lika energisprakande som artisterna på scenen och när Dream baby dream byggt upp från sin lågmälda inledning till sitt crescendo känner jag mig alldeles överväldigad.

Öresundsfestivalen1Linnea Henriksson och Mads Langer till vänster. Kill J och Lisa Alma till höger och Fievel i mitten tillsammans med Vindla String Quartet.

Ett annat utropstecken var föga förvånande Öresund Session. Jag har skrivit om konceptet tidigare och det är närmast något av en programförklaring för hela festivalen: att förena musikscenerna på båda sidorna sundet. Stråkkvartetten Vindla bildar basen och till den kommer sju av festivalprogrammets starkaste vokalister – tre från Sverige och fyra från Danmark. Allt framfört till Vindlas arrangemang i Moriskans vackra spegelsal.

Stråkkvartetten är skoningslöst avslöjande som form. Här finns ingen starkt markerat groove eller tunga gitarriff att gömma sig bakom. Trots det är det ingen som skakar på manchetten. Insatserna är över lag starka med Linnea Henriksson och Kill J som starkast lysande stjärnor. Än en gång förbannar jag att de båda har fått sina egna spelningar placerade samtidigt. Men så är ju festivaler…

Mads Langer 2
Mads Langer

Det är ett briljant koncept som ju också ger ett smörgåsbord att välja från senare under festivalen. Mads Langer var till exempel okänd för mig och jag gick och tittade på honom när han spelade halvannan timme senare på samma ställe.

Jag ska villigt erkänna att den typ av musik Mads Langer gör inte riktigt talar till mig. Det är lite för snällt och lite för mycket James Blunt för att jag ska gå lossa på det. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av ett riktigt gott hantverk.  Rösten är riktigt bra och hans känsla för timing är smått fantastisk.

Ensam på scenen, antingen bakom miniflygeln eller med gitarren om halsen, fångar han upp publiken med sin röst och sitt avslappnade och sympatiska sätt. Att han dessutom har humor gör ju inte saken sämre. Jag gillar till exempel historien om när han blev felbokad till att spela på en hårdrockfestival och tacklade det genom att spela sin allra snällaste låt (bland många snälla låtar). Just den låten är närmast parodisk i sin vänlighet men han framför den med en sådan självdistans att det blir roligt snarare än mesigt.

Gnucci 2
Gnučči

För min del avslutar jag fredagskvällen något i förtid eftersom jag jobbat sedan klockan sex på morgonen (ingen ursäkt, jag vet) med att kolla på Gnučči. Det är svårt att inte bli golvad av hennes blotta energi och hennes tokskruvade blandning mellan modern dansmusik och hiphop.

Det finns en väldigt tilltalande anarkism bakom både låtar som Goodah och 360 Donna och hennes scenpersona. Hon kan synbarligen problemfritt kasta sig från stenhårda beats till den mest kommersiella och säljande refräng man kan tänka sig. Det är som att musiken lever mellan två världar.

Psychohappy heter Gnuččis senaste EP. Det är ett bra ord som väl sammanfattar känslan av att lyssna på hennes musik.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer