Blygsamt självförtroende

Gavlyn collage

Skärmdumpar från videorna till All too well och Why don’t you do right.

Några dagar innan julafton satt jag i en buss på väg från Malmö till Göteborg. I vanlig ordning hade jag datorn i knäet och klickade mig lite ostrukturerat runt på Youtube. Så dök hon plötsligt upp på skärmen och i mina lurar. Gavlyn, den i övermorgon 24-åriga rapparen från Los Angeles-området San Fernando Valley som jag sedan dess lyssnat nästan konstant på. Jag var fast från första stavelsen. Resten av bussresan ägnades åt att plöja alla musikvideor och intervjuer som jag kunde hitta med henne.

maxresdefault
Gavlyn
“Habit that you blame”
(Broken complex/Import)
Betyg: 4

Gavlyn debuterade som 19-åring 2009 med skivan Habit that you blame. På omslaget syns hon liksom tränga ut ur tapeten. Det är en både talande och missrepresenterande bild, beroende på hur man väljer att se den. Den unga artisten som hörs på skivan smälter knappast in i bakgrunden, om man säger så.

Skivan är lite opolerad men på ett charmigt och kreativt vis. Gavlyn själv har redan på debuten utvecklat en distinkt röst som lyckas utstråla både kaxig självsäkerhet och ett visst mått av blygsamhet. Vilket som är hennes hemort går inte att ta fel på. Här finns en distinkt ton av 90-talets västkustscen.

gavlyn-from-the-art-front
Gavlyn
“From the art”
(Broken complex/Import)
Betyg: 4

Uppföljaren From the art spelades in kort efter debuten men det skulle dröja tre år innan den landade på skivdiskarna. Varför? Jag har inte en aning men det lär inte bero på musikaliska brister i alla fall. From the art låter som debuten förutom att den är vässad på alla punkter.

Låtarna är starkare, produktionen bättre och Gavlyns rap flyter ännu mer självklart. Videon till What I do blev en Youtube-succé med idag närmare sex miljoner visningar. Den jazziga Why don’t you do right – som bygger på Lil’ Greens 40-tals-blues med samma namn – är en personlig favaorit och den avslutande programförklaringen Soulfire med sitt g-funk-beat släpper inte heller den taget.

Gavlyn “Modest confidence” (Broken complex/Import) Betyg: 5
Gavlyn
“Modest confidence”
(Broken complex/Import)
Betyg: 5

Så kom den då för precis en vecka sedan. Gavlyns senaste album med den för hennes rapstil talande titeln Modest confidence. Och formkurvan håller i sig. Hennes tredje album är också hennes bästa.

Till skillnad från på tidigare plattor jobbar hon här bland annat med ett gäng europeiska beatmakare och producenter. Det innebär en resa bort från västkusten, från 90-talet och g-funken. Det innebär också en resa bort från de starka vokalsamplingar som drivit många av hennes tidigare starkaste spår. Och det är helt rätt väg att gå.

Hon behöver dem inte längre. Mot den mer nedtonade bakgrunden som mer bygger stämningar runt hennes röst än driver den kommer hon ännu mer till sin rätt som rappare.

Samarbetena med producenter från olika sidor av Atlanten innebär ett mer eklektiskt sound som ändå inte faller isär, mycket på grund av Gavlyns starka personlighet. Jag är svag för den melankoliska saxofon-loopen som bildar bas för Guilty pleasure,  den andlösa vokalditon i Search & destroy vars vaga konturer bara får Gavlyns rap att framstå i än skarpare dager.

Allra bäst är ändå All too well, det spår som minner mest om västkustarvet; samma låt som fick mig att falla så handlöst där i bussen på väg norrut.

* * *

Förutom ovannämnda album som hon släppt i eget namn medverkar Gavlyn även, tillsammans med Topdime och DJ Dubplate,  som en del av gruppen The Black Roses på albumet Awakening. Även det är klart lyssningsvärt.

Gavlyn spelar på Loppen i Köpenhamn den 20 februari.

* * *

Apropå Why don’t you do right. Mitt första möte med denna fantastiska låt kom när jag som 16-åring i slutet av 80-talet såg Who framed Roger Rabbit på bion i Falkenberg. I den sjunger den animerade karaktären Jessica Rabbit den. Men dess historia är betydligt äldre än så. Den började sin bana 1936 som The weed smoker’s dream med bandet The Harlem Hamfats.

Lil’ Green gjorde tillsammans med ”Big Bill” Broonzy blues av den med sin nuvarande text 1941 innan Peggy Lee och Benny Goodman gav den dess slutgiltiga (?) jazzversion med sina två inspelningar av den 1942 respektive 1947. Sedan dess har den spelats in av alla från Ella Fitzgerald till Sinead O’Connor.

Med tanke på sin ursprungliga titel och namnet på den sångerska som gjorde den med sin nuvarande text måste man väl ändå säga att den är i tredubbel bemärkelse en evergreen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.