Laptop-punk eller huligan-house?

James Williamson greppar micken och orden flödar redan innan han har någon musik att lägga dem över. Han rappar inte, han sjunger inte men orden måste ut. Rösten dryper av vinägerchips, ljumna pints nere på puben och vreden över att tillhöra en ständigt marginaliserad arbetarklass dömd till ett liv i council estates i Nottinghams mest nedkörda delar; liv med skitjobb för skitlön och noll framtidsutsikter.

Andres Fearn klickar på play på sin laptop och ur stora spruckna högtalar drar en skitig basloop igång tillsammans med en trummaskin som verkar leva sitt eget liv. Spelar den ens i takt? Vem bryr sig?
Williamson är riktigt sur nu. Han nästan gapar fram verbala käftsmällar åt alla håll. Ur hans mun kommer bilder som kunde vara hämtade från filmen och boken Trainspotting. Det är loftgångar, betong, gråfuktig himmel och knarkaffärer som avhandlas nere på asfalt- och betonggården.

Ingen skanderar Lager, Lager Lager som Underworld i Born slippy men det kunde de ha.
Ingen sjunger Gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch – samma sak händer i morgon som Ebba Grön i Vad ska du bli. Men det kunde de ha.

Musiken gränsar bitvis till det enformiga men det är nästan en poäng i sig och det är orden det handlar om. Så trycker Fearn på stopp och låten stannar mitt i beatet. Nästa är igång en halvsekund senare. Den startar också mitt i beatet. Eller, nej, det gör den inte men det känns så. Här hinns inga intron eller outron med. Williamson har för mycket att säga när han glider mellan olika berättarjag. Det är lad-kulturens implosion, grabbkulturens totala sammanbrott och det frikostiga bruket av svordomar gör att det är lätt att missa hur elegant gestaltningen är.

11870-austerity-dogs
Sleaford Mods
”Austerity Dogs”
(Harbinger/Import)
Betyg: 5

Jag snubblar över Sleaford Mods genom ett kort ljudklipp från låten Fizzy på en musik-podcast och deras hysteriska driv och Williamsons stream of conciousness-flöde fångar mig omedelbart. Jag letar upp deras senaste album Austerity Dogs som släpptes tidigare i år och är hooked från första låten, Urine Mate, Welcome to the club. Jag lyssnar på skivan om och om igen.

I used to be in bands, fuckin hated it.

Så lyder bandets hela presentation på deras Bandcamp-sida. Det är genialiskt i all sin enkelhet. Musikaliskt har de sina rötter i den skitigare änden av brittisk ravekultur. I band från Underworld till tidiga The Streets. Men jag associerar lika mycket till Jimmy Pursey från Sham 69, till The Fall och punkpoeter som John Cooper Clarke och Attila the Stock Broker när jag hör Williamson prata, gapa, rappa och halvsjunga.

The Streets är väl den mest självklara referensen men Williamson är inte lika jovialisk som Mike Skinner. Han låter äldre och bittrare och inte lika marknadsförbar till en masspublik. Det gör inte musiken mindre instressant.

Sleaford Mods är punk om än lätt maskerad till dansmusik. Huliganhouse eller laptop-punk. Eller kanske dansmusik för folk som hellre dricker öl och skränar Lager Lager Lager än dansar; dansmusik för folk som tar baseboll-träet till stereon när Avicii kommer på.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.