Sfärernas musik

DSC_0190Linda Perhacs. Foto: Ralph Bretzer

Jag älskar att gå på konserter. Jag älskar riktiga rockklubbar, och av sådana har Malmö sin beskärda del. Ibland är det dock trevligt med spelningar som bryter det klassiska mönstret. En sådan var jag på under onsdagskvällen i ett samarrangemang  mellan Moderna Muséet och Music Doc.

Vi befinner oss på muséets lastkaj, ett bakre rum med kuddar på golvet och biofotöljer längs väggarna. På väggen bakom ”scenen” – projiceras ett kalejdoskop-mönster och i högtalarna spelas jazzmusik på låg volym som sätter stämningen innan spelningen drar igång.

Kvällens huvudakt är något av en begivenhet. Linda Perhacs släppte sitt hittills enda album, Parallelograms,  1970. Plattan som är ett exempel på den tidens psykedeliska folkmusik gjorde då inte mycket väsen av sig trots uppenbara kvaliteter. Den spänner från förtjusande vacker folkpop a la Joni Mitchell och Crosby, Stills & Nash via den rootsiga Paper Mountain Man till huvudnumret, det komplexa och utmanande titelspåret som får mig att tänka lika mycket på modern konstmusik som på folkpop.

Med tiden har hennes musik dock börjar sippra igenom sprickorna i tiden och på ett nästan lite märkligt sätt influera tiden. Så olika artister som Daft Punk, freakfolksångaren Devandra Benhart och svenska melodiska dödsmetallbandet Opeth tillhör dem som låtit sig influeras. För några år sedan började hon plötsligt uppträda och nu är en uppföljare på gång. Spelningen i Malmö är hennes andra i Europa någonsin – den första var i Berlin i måndags.

Med tanke på att hon knappast är någon ungdom längre och att det har gått 43 år sedan hennes enda platta släpptes vet jag inte riktigt vad jag har att vänta men det visar sig att hennes röst är vid god vigör och att hon backas av ett mycket fint band. De nya låtarna från kommande plattan håller också hög standard och faller fint in med klassikerna.

Perhacs tar en paus en bit in i spelningen och låter var och en av sina medmusiker ta lead på var sin låt. Det är ett kvitto på hur bra bandet är att spelningen inte dalar allt för mycket under den tiden. Inte minst imponerar hennes två medsångerskor Michelle Vidal och Durga McBroom-Hudson. Den sistnämnda kanske någon kommer ihåg från technoduon Blue Pearl som var stora i början av 90-talet eller från sin tid som körsångerska med Pink Floyd.

Linda Perhacs musik har förmågan att transportera lyssnaren till andra sinnestillstånd och har också en mycket stark visuell, nästan cinematisk, aspekt. På frågestunden efter spelningen tar någon upp det där med det visuella i musiken och Perhacs berättar då om hur det lite märkliga mellanspelet i Parallelograms kom till som en slags musikalisk representation av ett himlafenomen hon sett när hon körde bil hemma i Topanga Canyon, Los Angeles.

Det är ett något svårgreppbart resonemang men när man lyssnar på stycket känns det inte så svårt att förstå, ändå. Jag tror att det var Pythagoras som pratade om sfärernas musik, den tänkta musik som himlakroppar skapar genom sina rörelser. Med tanke på att både himlakropparna och musiken styrs av matematikens lagar så finns det ju en logik i det. Jag vet, det låter flummigt, men jag har inget bättre sätt att beskriva hur Linda Perhacs musik låter.

En låt som hon tyvärr inte körde på spelningen är Paper Mountain Man, en sång som står inte stark kontrast till allt annat på skivan med sitt jordnära sound som påminner mig mer om Bobbie Gentrys countryrock än om psykedelia. Jag frågar henne om den på frågestunden och hon berättar att låten handlar om en man som hon hade ett förehållande med och som hon såg som sin stora kärlek men som sårade henne och som senare knarkade ihjäl sig.
– Han behövde ett annat sound. Det var sådan han var, säger hon.

DSC_0052

DSC_0047

Frågestund efter spelningar… Vilken bra grej. Det borde det vara efter varje konsert.

DSC_0018

För uppvärmningen stod Sarah Hepburn, en sångerska från Chicago som numera är bosatt i Köpenhamn och som har jobbat mycket med Neil Halstead från Mojave 3 och Slowdive. I mitten av 00-talet släppte hon sin första soloplatta ”Stars & haze”, en sympatisk men lite blek singer/songwriter-skiva där hon backades av folk från Mojave 3.

På scen nu är hon betydligt mer spännande än så. Avskalat till den egna akustiska gitarren, rösten och ibland tvärflöjt och med en elgitarrist och lite elektronik som enda backup trollband hon under de allt för få låtar som hon hann köra. Hon lyckas slå an en känsla som är både uråldrig, modern och tidlös på en och samma gång.

DSC_0030

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.