Lou Reed ur tiden

Lou Reed har gått ur tiden vid 71 års ålder. Av alla musiker jag håller nära hjärtat är han kanske den som haft störst inflytande. Jag vet inte när jag upptäckte hans musik. Han har liksom alltid funnits där, både i egen hög person och som influens för en så stor del av den musik jag lyssnat och lyssnar på. Det är svårt att tänka sig glamrock, punk och alternativrock utan Reeds influens. Han dök upp i en oskyldigare poptid och förde med sig litteraturen, konsten, oväsendet, mörkret och dekadensen. Världen skulle aldrig bli sig lik.

Det sägs att bara 1 000 personer köpte bananplattan med Velvet Underground & Nico – den grupp med vilken Lou Reed blev ett namn att räkna med – men att alla som köpte den startade band. Det är tillspetsat naturligtvis men inte allt för långt från sanningen. Den kommersiella framgången var – då – närmast obefintlig men dess påverkan på musikhistorien är enorm.

Skivan är inspelad 1966 och släppt tidigt året därpå. Andy Warhol målade det klassiska omslaget och står som producent även om det är oklart hur mycket han egentligen hade att göra med musiken. Istället byggde bandet sin musik kring krocken mellan två världar, Lou Reed kom från rock’n’rollen och John Cale från konstmusiken, tillsammans skapade de något som var både och. Det är 46 år sedan det albumet släpptes och ännu hörs dess påverkan lite varstans.

Efter att Reed lämnat Velvet Underground startade han en berg och dalbane-lik solokarriär där höjdpunkter som Transformer (1972), Berlin (1973), New York (1989) och Set the twilight reeling (1996) kontrasteras av den underbart konstiga Metal machine music (1975), den ärkepretentiösa The Raven (2003) och det styltiga Metallica-samarbetet kring Frank Wedekinds pjäs Lulu (2011).

Desktop6Några favoriter ur ett digert livsverk.

På något sätt var dalarna en förutsättning för topparna. Lou Reed lär inte ha varit en enkel person att ha att göra med, om det finns det många vittnesmål. Han utmanade sig själv, andra och inte minst sina lyssnare. Kände han för att göra en evighetslång rundgångsorgie utan lätt identifierbar tematik (Metal machine music) så gjorde han det. Samtidigt kunde han vara både rolig och djupsinnig, underhållande och rörande.

På sitt andra soloalbum, Transformer, var han allt det på en och samma gång och kasserade in karriärens förmodligen största succé. Här fick vi Sattelite of love. Här fick vi den glammiga Vicious och den förtjusande Perfect day. Och så förstås Walk on the wild side med sin oemotståndligt avslappnat gungande basgång, sin doo wop-känsla och dekadenta Manhattan-atsmosfär fylld av karaktärer det glamorösa livets skuggsida

Alla de sidorna fanns egentligen där redan hos Velvet Underground, om än inte lika tillgängligt paketerat som på den David Bowie-producerade Transformer. Redan på Velvet Undergrounds  debutplatta visade de upp hela spektrumet från finstämd pop (Sunday morning) via rå rock n roll (Waiting for the man) till smått atonala oljudssymfonier (European son och Black angels death song). Än idag erbjuder den tuggmotstånd och varje gång jag lyssnar på den slås jag av frågan: Hur kunde de spela in det här 1966, mitt i flower power-eran?

Reed och Cale skiljdes inte direkt åt på god fot men i samband med Andy Warhols död förenades de igen för fina duoplattan Songs for Drella. Jag antar att det var då idén föddes att återsamla bandet. 1993 turnerade Velvet Underground i Europa och besökte bland annat Roskildefestivalen. Jag minns att jag stod i publiken framför orange scenen och inte kunde fatta att jag verkligen såg de här människorna tillsammans på en scen. Nu är två av dem borta. Sterling Morrison dog två år senare och Reed idag. Kvar i livet finns John Cale och Maureen Tucker.

På många sätt är Lou Reed New York. Det finns en scen i filmen Blue in the face (1995), en film som är något slags uppföljare till Paul Auster-filmatiseringen Smoke, där Lou Reed dyker upp som sig själv och pratar om sitt förhållande till New York. ”Jag har varit på väg att lämna New York i 35 år och jag är nästan redo”. Han lämnade aldrig staden som han satt ord och toner på under hela sin karriär. Och på något sätt känns det naturligt just därför att mitt favoritalbum av Reeds soloplattor är just den som bär hemstadens namn.

Här finns det självklara lätta groovet som han haft med sig ända sedan starten, känslan för effektiva ackordväxlingar och hans oefterhärmligt ekonomiska sångstil. Men famförallt visar han upp ett vasst obesevatörsöga när han tar temperaturen på sin stad i slutet av Reagan-eran och en ännu vassare penna när han sätter ord på sina obeservationer.

”One chord is fine, two chords is pushing it, three chords and you’re into jazz.”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.