Kim Gordons återkomst

Sonic Youth 7

Kim Gordon under en Sonic Youth spelning på Accelerator-festivalen i Göteborg 2005. Foto: Ralph Bretzer

Kim Gordon och Thurston Moore är separerade och Sonic Youth, bandet de ledde i 30 år, ligger på is. Kanske är de nedlagda men något sådant besked har inte kommit. I väntan på det fortsätter det att strömma soloalbum och nya projekt från bandets medlemmar.

Det är svårt att överskatta den betydelse Sonic Youth hade för den alternativa rockscenen på 90-talet. Redan då var de något av genrens elder statesmen. Inte bara var de själva sinnebilden av New York City Cool utan även traditionsbärare som kom in i matchen i slutet av No Wave-eran som förenade punk med frijazz och modern konstmusik. Ett sant avant garde som i Velvet Undergrounds efterföljd rev barriären mellan populärkultur och konst.

De turnerade som förband till Neil Young – mycket till Young-publikens förskräckelse – och skulle själva plocka upp det då relativt okända Nirvana som förband för den legendariska turnén som finns förevigad i filmen 1991 – The year that punk broke. Albumen Goo och Dirty från 1990 respektive 1992 lyfte upp dem från ett smalt konstpunkband till en världsangelägenhet; de fick hitsinglar, spelades på MTV och spelade in tillsammans med Chuck D från Public Enemy. Där och då, i det tidiga 90-talet fanns det inget coolare band och coolast av alla var basisten och sångerskan Kim Gordon.

body-head-coming-apartÄven om Sonic Youth var ett band som på många sätt var sinnebilden av den intellektuella miljön i New York flyttade Gordon och Moore tidigt ut på landet i västra Massechusetts och kring deras nya hem växte det fram en livaktig improvisationsmusikscen. Av den märks en hel del på Kim Gordons första post Youth-projekt, duon Body/Head. Medan Thurston Moore och snart albumaktuelle Lee Ranaldo huvudsakligen ägnar sig åt låtdriven indierock som tar vid där Sonic Youth slutade går Gordon åt andra hållet.

TIllsammans med gitarristen Bill Nace gräver hon sig på Coming apart (Matador/Playground) vidare i de noise-, frijazz- och konstmusikaliska element som alltid fanns där i bakgrunden hos Sonic Youth, inte minst under bandets 80-tal. Stundtals gör det ont att lyssna på och det erbjuder en del tuggmotstånd att för första gången ta sig igenom vinyldubbeln 70 minuter i en sittning men det är inte alltid det lättlyssnade som är det mest lyssningsvärda.

Här finns i princip inga beats alls, både Nace och Gordon spelar gitarr. Musiken bygger istället på stämningar och melodisjok. Gitarrerna är söndertrasade och Gordons röst låter samtidigt bräcklig och okrossbar. Titeln, Coming apart, och en låt som Last mistress antyder att det skulle vara skilsmässoplatta. Hur det är med den saken spelar väl egentligen ingen roll. Huvudsaken är att det musik som känns; musik som gräver och rotar i det undermedvetna.

Även om mycket av musiken uppenbart bygger på improvisationer så finns här låtstrukturer även om de ligger långt bortom traditionella rocklåtar;  till och med när de tolkar en traditionell folksång som Black is the colour of my true loves hair förhåller de sig fria i sitt uttryck. Däremot nyttjar de den begränsade palett de med formen givit sig själva med både dynamik och variation. Det är, som sagt, allt annat än lättlyssnat men det är en utmaning värd att ta sig an.

Betyg: 4

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.