WOW Pop i butik

TBT1

Foto: Ralph Bretzer

Ett av Way out west-festivalens nya grepp för året, vid sidan av film och chippade armband, är dagtidsspelningar i en centralt belägen klädbutik. Jag startar festivalens finaldag med att kolla in Taken by trees där.

Butiken är belägen i vad som långt in på 90-talet var Göteborgs äldsta biograf, Victoria, så det finns ett kulturellt arv att förvalta och butiken visar sig fungera överraskande väl som klubblokal även om ljussättningen – eller frånvaron av den – lämnar en del övrigt att önska. Det höga taket och det voluminösa rummet skaparen mäktig akustik. Lokalen är om inte helt full så i alla fall bra nära kapaciten på 500 personer. Enligt en vakt jag pratar med är det mest hittills bland butiksspelningarna.

Jag har gillat Taken by trees musik ända sedan Victoria Bergsman lämnade The Concretes och startade eget. Sedan dess har hon befunnit sig på en musikalisk resa där varje skiva är en ny enhet med influenser från Pakistan på andra plattan och Hawaii på den senaste. Det är det senase som vi hör mest av idag. Gitarren växlar mellan glatt sprittande och vackert skimrande medan Bergsmans röst svävar ovanpå de tajta beatsen. Hon berättar att det är första spelningen med nya konstellationen men det är inget som jag märker av.

En skön och lagom lågmäld start på dagen.

* * *

Gårdagens fina väder är som bortblåst. När jag kliver in på festivalområdet i Slottsskogen duggar det lätt. På scen har Phosphorescent, eller Matthew Houck som han egentligen heter, precis börjat spela och musiken fångar in mig och tvingar mig att stanna upp. Det är något med hans själfulla indierock med inslag av skäggrock och americana som går rakt in i hjärtat på mig. Han backas dessutom av ett riktigt vasst band.

När duggregnet övergår i skyfall börjar jag dock dra mig mot presscentret men musiken vill liksom inte släppa taget och jag vänder om. Och lagom till finalen med en lång och majestätisk Los Angeles upphör regnet och det spricker upp lite grann. Man kan till och med se en smula av himlen i sprickorna.

Det är något av tjusningen med att gå på festival: att upptäcka artister som man aldrig lyssnat på tidigare och bara bli bortblåst av låtar som är helt nya för en.

* * *

När jag skriver det här öser regnet ned igen. På stora scenen spelar Dungen och jag hade gärna legat i gräset med solen i ansiktet och lyssnat på deras psykedelia men i det här vädret? Nej det får bli bebop-legendaren John Coltranes son Ravi Coltrane som uppträder i tältet istället…

WOW Konfunderande The Knife

Knife1

Foto: Ralph Bretzer

På många sätt känns det som att fredagen var dagen som Way out West började på riktigt. Torsdagens bedrövelse var, om inte glömd, så i alla fall bitvis förträngd. Solen bröt igenom och det blev en riktigt fin festivaldag. Inte minst svarade en rad fina spelningar för att livslusten kom tillbaka.

Knife3Kvällen fick, till skillnaden från torsdagen, en rejäl avslutning i Slottsskogen även om The Knife inte drog riktigt lika mycket folk som Håkan Hellström gjorde tidigare på dagen. Så är inte ett The Knife till närmelsvis lika lättillgängliga som den gode Håkan. Det är inte så ofta jag går på en spelning där jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig men The Knife var ett sådant tillfälle.

Så här morgonen efter har jag inte färre frågor. Vad var det egentligen jag såg? Hur mycket var live och hur mycket förinspelat? Vem där i myllret på scenen är Karin Dreijer? Vem är Olof Dreijer? Är de ens på scen eller dväljs de i skuggorna? Spelar det någon roll?

Knife2Shaking the habitual – the show är just det, en show, mer än en konsert. Det är en visualisering av bandets musik i dans, i kostym, i ljusshow och med fantasiinstrument. Det är lekfullt och en fest för ögat och olikt något annat jag sett på scen. Själv står jag med munnen halvöppen en bit bort och undrar vad det är jag egentligen ser samtidigt som bilden på videoskärmarna panorerar ut över publiken under Silent shout och jag ser hur publikhavet är förvandlat till ett svettigt kokande dansgolv.

Det är rätt imponerande hur det lyckas få till dans med så pass utmanande musik som de gör. Kanske är det den ansiktsmålade hippieclownen Tariq som värmde upp publiken med ett kvartslångt aerobicspass (!) som är ansvarig för det…

Knife4Hur som helst är jag glad att jag slipper sätta betyg på spelningen. The Knife rör sig bortom en popkonserts normala ramar och då finns det egentligen ingenting att jämföra med. Och det är rätt stort i sig.

* * *

Karin Dreijer pratade i en sällsynt intervju med Faktum om att de sågs som så mystiska. Hon menade att de inte var det men att konstnärer gärna uppfattades så när de ville låta verket – i deras fall musiken – stå i centrum.

Jag kan bara undra om det i bland ändå inte är så att det där mystifierandet kan stå i vägen för just verket och på ett paradoxalt sätt sätta fokus just på artisterna.

Knife5

WOW Showmanship av den högre skolan

Miguel1

Foto: Ralph Bretzer

När Miguel sparkar igång framåt natten är det nästan så att man tappar andan. Det är klassiskt amerikanskt showmanship av den högre skolan och det är väl inte förmätet att gissa sig till att förebilderna är Prince och Michael Jackson.

Movesen är stensnygga – varje ny piruett och split drar ned applådåskor – och timingen är oklanderlig. Rösten skäms inte heller för sig och bandet är snortajt och funkigt med precis rätt mängd rocknrollklös i gitarren.

Låtkatalogen är väl av naturliga skäl kanske inte uppe där med prinsen från Minneapolis och efter det inledande fyrverkeriet tappar spelningen tempo. Men när han avslutar med sköna hiten #Beautiful – på skiva en duett med Mariah Carey – glömmer jag gärna det.

Miguel2

WOW Håkan på hemmaplan

HH

Foto: Ralph Bretzer

Egentligen spelar det ingen roll vad man tycker om Håkan Hellströms musik; om man tillhör de frälsta eller är mer skeptisk. Att se Håkan Hellström på hemmaplan är en magnifik upplevelse.

Jag är väl egentligen varken eller. Jag tycker han är bra utan att bli så där tonårsfrälst som jag fortfarande, trots min ålder, kan bli ibland. Ändå kan jag få gåshud  av den monumentala upplevelse det var att se honom fira tioårsjubileet av solodebuten med att spela den i sin helhet på WoW för tre år sedan.

Det är som sagt något särskilt med att se honom här i Göteborg som jag inte upplevt på samma sätt när jag sett honom på annat håll. Det sitter där redan från början med den härligt sentimentalt lokalpatriotiska Jag lämna mitt hjärta i Göteborg med Alf Robertsson som spelas innan det röda draperiet dras upp. Det förstärks av backdropen med silhuetten av Älvsborgsbron och jublet som följer på textraden om att han aldrig kommer känna sig hemma i Stockholm för att sedan slå i taket med den öronbedövande allsången när han kör titelspåret från senaste skivan redan som andra nummer.

Jag står och skriver detta medan spelningen fortfarande pågår. Just nu har de tagit ned Nu kan du få mig så lätt för att ge publiken utrymme och allsången svävar än en gång över Slottsskogen.  Det är svårt att inte imponeras av det eleganta sätt Håkan och hans fantastiska kompband, jag skulle vilja kalla dem ett svenskt E Street Band, spelar på publiken likväl som på sina instrument. Precis som den gode Bruce och hans mannar, för övrigt.

Då är det inte svårt att förstå varför det är han som drar festivalens hittils största publik. Jag ser mig om och tänker – Herregud! Är det verkligen så här mycket folk på festivalen? Att bli schemalagd samtidigt som honom måste vara festivalens fetaste nitlott om man är artist.
– Yeah vi får spela på Way out west men var är publiken?
– Sorry, de är med Håkan…

WOW Bat for lashes blommar ut

BATL

Foto: Ralph Bretzer

Jag har gillat Bat for lashes från första stund jag hörde Natasha Khans vackra stämma, dock utan att på riktigt bli någon fan. Det lär det bli ändring på efter en magisk Way out westspelning.

Khans sånger är vackra utan att någonsin bli menlösa. För det svarar ett rytmiskt driv, en underliggande känsla av mörker och fara och den dramatik hennes dynamiska, mångsidiga och skickliga band levererar. Bandet balanserar mellan det organiska och det elektroniska på ett ytterst förtjännstfullt sätt.

Men mer än allt beror det på Natasha Khan själv. I sin färgstarkt mönstrade byxdress står hon ut på scen jämte sina svartvitt klädda mefmusiker. Fast hon hade stått ut oavsett vad hon iklätt sig.

Med sin dans och sin karisma utgör hon ett självklart blickfång. Att hon sedan sjunger helt fantastiskt med sin klara, rena men ända personliga röst gör ju inte direkt saken sämre.

Kort sagt: en spelning att bära med sig.

WOW Sugar Man haltar

Sexto 1

Foto: Ralph Bretzer

Han kommer in på scenen, inledd på scenen av två kvinnor den ena av dem hans dotter, iförd skinnbrallor, mc-boots och svart kavaj. Han slår sig ned, sätter på solglasögonen och drar ned en hatt över det långa håret. Han får hjälp av gitarristen att lyfta kaffekoppen. Rodriguez, som är känd från filmen Searching for Sugar Man, börjar skakigt, mumlar fram orden samtidigt som gitarrspelet haltar.

Men så, efter några låtar, händer något. Han tar för första gången till orda och drar en fräckis innan han ger sig in på den allsångsvänliga I wonder med en helt annan och mycket starkare röst. Publiken vaknar till liv och plötsligt känner man igen den där unge mannen som lyckades förena Arlo Guthrie och Bob Dylans typ av folkrock med Curtis Mayfields innerstadskänsla. Då är det en helt annan spelning.

Gitarrspelet haltar fortfarande, Sugar Man havererar och nej, han är inte vad han varit. Men jag tror att det är svårt för någon som sett filmen att inte värmas av de faktum att han över huvud taget står där uppe på scenen.

WOW Ingen gammal Amason

Amason

Foto: Ralph Bretzer

Amanda Hollingby har svävat lite under ytan länge nu. Älskad av många av dem som är musikintresserade nog att söka sig bortom allfartsvägarna men utan att riktigt nå ut till de breda massorna på det sätt som hennes högst anmärkningsvärda talang kräver.

Det hjälper naturligtvis inte att hon växlat namn på ett sätt som skulle få självaste Will Oldham att nicka gillande. Vi har hltt henne som Hajen, som Idiot Wind eller under ditt eget namn.
Jag såg henne när hon uppträdde oå Way out west flr några år sedan. Då var det med ett i huvudsak akustiskt band i mäktiga Annedalskyrkan.På årets festival uppträder hon i nytt band med ännu ett namn att lägga på minnet, Amason.

Det är ett meriterat gäng som gör henne sällskap i bandet. Namnen känns igen från band som Dungen, Little Marjorette och Miike Snow. Ändå är det Hollingbys röst, sätt att sjunga och självklara avslappnade pondus som bär spelningen och får musiken att stå ut. Inte för att den inte skulle stå på egna ben. Det är ett fint småpsykedeliskt popband men hon för med så nycket mer. Jag hör ekon från Carole King, från Marlene Dietrich för att bara nämna ett par.

WOW som bäst

Sibille

Foto: Ralph Bretzer

Egentligen är det här bästa tiden på festivaldagen, innan alla människor kommit. Solen skiner på området. På en scen sitter Amanda ”Idiot wind/Hajen” Hollingby och souncheckar inflr sitt gig med supergruppen Amason. Runt omkring strosar folj, de få som hunnit ta sig in ännu.

Dagen ligger öppen och schemat ser betydligt starkare än gårdagens. Ska jag gå och äta något inflr kvällens övningar?
Nej, det får vänta. Jag går och ser dagens flrsta soelning istället.

Sibille Attar står på scenen, eller ja – i skrivande stund sitter hon faktiskt på scenkanten. Jag har aldrig sett henne tidigare men tyckte mycket om hennes solodebut. På scen bevisar hon att hajoen var betättigad. Rösten är personlig och lite småavig på precis rätt sätt.

Hon lever sig in i låtarna med hela kroppen och övrr hela hennes sätt att låta och vara på scen vilar en mycket tilltalande kufiskhet som får mig att tänka både på Björk och den stora Kate Bush. Att hon sedan verkar så genuint tacksam över publikresponsen tycker jag är väldigt charmigt.

* * *

Dagens celebrityspoting: Nog var det storasyster Söderberg från First Aid Kit, jag såg där i publiken? Om inte var det bra likt.

WOW Punk på scen och film

Kliver ut ur biomörkret och ned på Linnegatan. Det börjar spricka upp. Det kan behövas. Efter att ha försökt svettas ut den värsta besvikelsen över Neil Youngs inställda spelning till en röjig spelning med gamla punkbandet TSOL på Jazzhuset gick jag ändå hem genom Göteborgsnatten med en känsla av ofullständighet i kroppen.

abcd-small__large

Det behövs en fet avslutande spelning på stora scenen för att ge festivaldagen sitt klimax. Då hjälpte det föga att TSOL faktiskt var riltigt bra och visade en helt annan glöd och tändning än vad man kunde höra på deras senaste platta som kom för några år sedan och markerade bandets 30-årsjubileum.

Hur som helst startar fredagen bra med en fin dokumentärfilm om protopunkbandet Death, A banned calked Death. New York Times kallade dem i en stort uppslagen artikel för punk innan punk var punk och det är en bra beskrivning och mer korrekt än de som vill kalla dem för världens första punkband, vilket de naturligtvis inte var även om de föregick Ramones.

Det är svårt att se filmen och inte tänka på Searching for Sugarman. De är en bra historia om ett band som tiden glömde bort och aldrig fick den uppmärksamhet de förtjänade när det begav sig och som sedan på osannolika vägar får upprättelse. Det är också en film om en familj som står upp för varandra och för sina övertygelser. Den bör absolut ses av alla som har ett intresse för punkmusikens utveckling eller bara flr bra oborstad men uppfinningsrik rockmusik spelad med ibtensitet och övertygelse.

Wow Mörkret sänker sig

CollageFoto: Ralph Bretzer

I ren depression över Neil Youngs uteblivna spelning står jag här vid tältscenen. I Youngs ställe gör Jupiter & Okwess International sin andra spelning för dagen på den stora scenen. Visst var de bra men en gång kan räcka på en kväll…

Istället kollar jag in Beach House som jag trott jag skulle missa. Eller kollar, förresten. Det är inte som att jag ser så mycket. Dels är det en oherrans massa folk här. Jag verkar inte vara den ende som tar dem som Young-substitut, om man säger så.

Dessutom gör det krafyiga motljuset frän scenen inte bara det väldigt svårt att ta vettiga biler, det blir också väldigt svårt att urskilja trions anletsdrag med ögonen. Å andra sidan klär det på något sätt bandrts drömska popmusik väl.

Musiken har en utomvärdslig kvalitet som jag finner ganska svåremotståndlig. Jag går undan och bara lyssnar…

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.