Intimt och vackert


BPBDrag

Foto: Ralph Bretzer

Vad återstår när man skalar bort allt utanpåverk från musiken; all studioperfektion, all image, alla effekter? I bästa fall återstår musikens kärna, dess själ.

Utanpåverk är inte direkt vad man tänker på när Bonnie ”Prince” Billy (eller Will Oldham som han egentligen heter) och Dawn McCarthy (också känd som Faun Fables) kliver upp på scenen på KB på fredagskvällen tillsammans med sina kompmusiker, gitarristen Emmet Kelly och Ben Carter som trakterar något slags sladdbemängd låda som ser ut att ha kokats ihop i någon elektroniktrollkarls labb i Ruhrområdet i början av 70-talet.

I sin rutiga skjorta och sina snickarbyxor, med sin kala hjässa och yviga skägg, ser han mer ett som en småbrukare någonstans ute på landsbygden i Kentucky än en av sin generations viktigaste folksångare; en enigmatisk konstnär som ständigt återuppfinner sig själv. Hans musikerkollegor ser ut som vem helst av oss i publiken.

I sin senaste manifestation på skiva är det tolkningar av Everly Brothers låtar som gäller för Oldham och McCarthy. Jag kan inte påstå att det bandet ligger mig sådär värst varmt om hjärtat men i den här inramningen, tolkade av de här människorna, växer framför allt deras mer innerliga sånger oerhört. Därmed inte sagt att det skulle vara något fel på deras uppsluppna och närmast komiska tolkning av en bagatell som Bird Dog. 

Jag kan inte påstå att varken Bonnie ”Prince” Billy eller Dawn McCarthy har, i traditionell mening, vackra röster. Men var de har är en innerlighet och en värme som man i brist på bättre ord nog ändå måste kalla just vacker. Innerlighet och värme är också ord som kännetecknar hela spelningen. Musikerna sitter i en halvcirkel runt några mikrofoner som de delar på. Framför dem på golvet finns några lampor som lyser upp dem snett underifrån och skapar en lägereldskänsla som växer sig starkare både med mellansnacken, som riktar sig lika mycket till musikerkollegorna som till publiken, och den närmast uttalade ickeperfektionismen.

De gemensamma mikrofonerna innebär att allting inte hörs jättebra jämnt. Dessutom spelas det fel, det görs bomstarter och tappas verser. Men det gör liksom inget. Det blir till en del av den intima upplevelsen. Vi sitter där med bandet runt lägerelden. Det är nästan så man skulle kunna ta ett instrument och slå sig ned bredvid dem (det skulle man naturligtvis inte, hur gärna man än skulle vilja).

Och det gick hem på det knappt halvfulla KB. Under de lugnare låtarna är det knäpptyst. Beställningar i baren viskas fram, en vält ölflaska ger ett hyschande som får håret att resa sig och en tappad enkrona resulterar i onda ögat. Dememellan formligen exploderar jublet. Men så är det när några artister skiter i utanpåverket och gräver sig fram till musikens kärna.

BPB2 2

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.