Step back in time…

Seattle Montage 2-001

Sitter och bläddrar i albumet från det halvår jag spenderade i Seattle kring millenieskiftet. Vid den tiden var det tämligen ont om spelställen på hemmaplan och den illegala nedladdningen hade ännu inte tvingat ut artisterna på vägarna på samma sätt som idag. I USA var situationen annorlunda. Varje krog med självaktning hade en scen och på den stod akter som körde sitt eget material. Inga trista coverband där och de många spelställena såg till att unga band hade en möjlighet att skaffa sig rutin och scenvana vilket avspeglade sig i kvaliteten.

Mary Lydia Ryan
My back pages…

För en musikintresserad svensk öppnade sig ett veritabelt smörgåsbord av möjligheter och jag gjorde mitt bästa för att fånga så många som möjligt av dem. Till min förvåning upptäckte jag också hur högt i kurs svensk musik stod. Inte minst band som Nomads och Union Carbide Productions (ur vilka Soundtrack of our lives fötts några år tidigare) hade skapat sig ett gediget rykte genom sina nordamerikaturnéer.

När vi reste dit på hösten 99 visste jag inte mycket om staden förutom att Jimi Hendrix och grungen kom därifrån och att det var hemstaden för Boeing, Microsoft och ett väldigt uselt klimat. Ett rykte hade nått mina öron om att det regnat 90 dagar i sträck den sommaren. När vi anlände i mitten av september rådde det dock högsommarvärme och grungen var sedan länge utdöd i staden som sett Mother Love Bone, Mudhoney och Soundgarden födas och Nirvana (som ju inte kom från Seattle ursprungligen utan från Aberdeen ute vid Stilla Havskusten) slå igenom och förändra världen.

Tiger Zane (till höger) och Alicia Dara på Sit & Spin i januari 2000.
Tiger Zane (till höger) och Alicia Dara på Sit & Spin i januari 2000.

Vad jag däremot hittade var en lång rad väldigt begåvade kvinnliga singer-songwriters. Jag såg artister som Tiger Zane, Mary Lydia Ryan och Holly Figueroa så ofta jag kunde på spelställen som Sit & Spin (en fantastisk blandning mellan tvättomat och rockklubb), Tractor Tavern (hemmascen för alt.countrybibeln No Depression) och OK Hotel (där Nirvana nästan tio år tidigare för första gången spelade Smells like Teen Spirit live).

När jag sitter där med albumet och kollar på bilder, tidningsklipp och konsertbiljetter kommer nostalgin så smått krypande. Surfar runt och upptäcker att OK Hotel inte finns längre. Som mycket annat gick klubben i graven efter att lokalen förstörts i den stora jordbävningen 2001. Inte heller Sit & Spin finns längre kvar. Kollar istället upp artisterna som jag brukade se då och upptäcker till min glädje att de flesta av dem är still going strong.

* * *

Jodå, lite grungenostalgi blev det ändå i Seattle… Jag fick ju se Kim Thayill från Soundgarden och Krist Novoselic backa upp gamle punklegendaren Jello Biafra från Dead Kennedys i trots mot utegångsförbudet i samband med protesterna mot WTO-mötet, en spelning som finns förevigad på skivan Live from the battle in Seattle. Och det kvällen efter att jag träffat Artis the Spoonman, den skedspelande Seattle-profilen som inspirerade Soundgarden till låten Spoonman. Jodå, det är han som spelar sked i videon.

* * *

Seattle2

 Willow på en flyer som kom i min hand 1999. Till höger: Willow & the Embers idag. Bilden är lånad från hennes hemsida.

En av de där bilderna i albumet föreställer en liten smal tjej med mössa på och en till synes gigantisk gitarr. Det är inte min egen bild utan ett vykort – eller ska man kalla det en flyer? – som delades ut på hennes spelningar. När hon sjöng fanns det dock inget litet med tjejen som bara gick vid sitt förnamn: Willow. Hon hade den där typen av röst som är samtidigt nedtonad, karismatisk och intensivt närvarande. Jag minns att hon sålde sin första cd på spelningarna. Det var en demoartad liveinspelad historia men jag ångrar att jag inte köpte den trots att jag säkert såg henne spela fyra eller fem gånger de där månaderna jag var i Seattle.

Willow
Willow idag, bilden från hennes hemsida.

Söker på henne namn på Spotify och hittar efter lite ansträngning faktiskt ett par album – Willow är tydligen ett förvånansvärt vanligt namn. Det senaste av dem, Radio Sky, kom förra året och är en pärla. Inte minst titelspåret är ett litet mästerverk som måste höras av alla som gillar dramatiskt laddad americana. Här finns inget demoartat utan det är både välskrivet och välproducerat och hennes kompband The Embers gör ett riktigt snyggt jobb med att skapa rätt stämning bakom rösten som bara blivit bättre med åren.

Att sedan hennes egen familjehistoria som dotter till en ofta omkringflyttande predikant läser som en klassisk amerikansk country noir-berättelse gör inte saken sämre. Turnén som följde på albumet Radio Sky döptes just till Daughter of a preacher man och följde i faderns fotspår. Bandet spelade på de platser han predikade och turnén filmades för vad som ska bli en crowdfundad dokumentärfilm och jag är riktigt sugen på att se den när den väl kommer ut.

Det finns en del artister som när man höra dem får en att undra varför de aldrig slagit igenom på riktigt när så många andra, betydligt blekare, gjort det. Willow är en sådan artist.


 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.