Periferin rör sig mot mitten

Ett nervigt riff framhamrat på en distad synth.
Efter några vändor kommer elektroniska handklapp in och markerar takten.

”Fortsätt på nu, aldrig stanna, våga känna hjärtat banka, släpp allting det ordnar sig, gå din egen väg”

Fraserna är korta; rösten hetsig, på gränsen till andfådd, och låter yngre än sångerskans 29 år. Den andas den där tonårskänslan där kaxighet möter en total symbios med nuet.

Jag lyssnar på titelspåret på Alina Devecerskis nya och rättmätigt hyllade debutplatta Maraton. Vi snackar modern elektronisk dansmusik med siktet inställt på toplistorna. Sommarens stora hit Flytta på dej gick ju inte att missa. Det var en ångvält till låt som körde över allt motstånd. När jag sitter i bilen med sönerna 4,5 respektive snart nio år gamla är det en klockren allsångsfavorit för oss alla.

Ändå får låten Maraton, och i viss mån även Flytta på dej, mig att tänka på något som när det kom låg väldigt långt från popens mittfåra: de amerikanska punk- och electro-pionjärerna Suicide; ett band som förutom att (förmodligen) vara först med att använda benämningen punk också banade vägen för mycket av den lite hårdare elektroniska musik som skulle komma.

Framförallt tänker jag på låten Ghostrider från 1977. Inte så att det är samma riff och melodi men den där nerviga känslan i en minimalistisk elektronisk grund känns igen och står som en illustration över hur det som är banbrytande, provokativt och extremt med tiden förflyttar sig in mot det musikaliska allmängodset; hur det som är perifert rör sig in mot mitten.

Att periferin rör sig mot mitten finns det annars gott om exempel på i kulturhistorien. I 1860-talets Paris var det Paris-salongen som skapade och krossade konstnärers karriärer. En stämpel R – för refuserad – innebar inte bara att tavlan inte fick visas på salongen, det innebar också att den blev svår att sälja till en privat samlare.

1863 öppnades så Salon de refusés – de refuserades salong – efter beslut av Napoleon III. Utställningen hånades av konstkritiker men med tiden har många av de konstnärer som ställde ut sina verk där blivit allmängods. För visst är väl namn som Manet, Cezanne och Pissarro bekanta?

Så upptäcker jag ett klipp som en god vän lagt upp i min tidslinje på Facebook. Gamle konstpunkaren Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten, iförd svart skjorta och dito kostym, lagar risotto i tysk mat-tv som en annan Plura eller Mauro.

Om jag hade behövt något mer bevis på att periferin rör sig in mot mitten…

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.