Crash course in kraut

Solen genom köksfönstret värmer nästan lika mycket som kaffekoppen i min hand. På stereon snurrar det senaste inköpet: den nya feta boxen med Can, ett av de band som mer eller mindre ofrivilligt skapade krautrock-genren. Tre timmar och 30 låtar inspelade mellan 1968 och 1975, tidigare ohörda utanför bandets innersta krets.

Monotona motoriska fyrtaktsbeats och repetitiva figurer inom ett smalt tonalt spektrum som ändå vrider och vänder på sig själva lite för mycket för att kallas riff. Musik som är framjammad och sedan ”slutmonterad” i studion på ett sätt som var alldeles unikt för sin tid. Det är musik som fångar in mig i sin väv och med sitt kompromisslösa groove och med de stämningar som byggs upp.

Det är ingen lätt musik egentligen. Tanketrådarna går till frijazzen, till minimalistisk konstmusik och acidrock. Startpunkten finns väl – precis som hos krautkollegorna Kraftwerk – någonstans i avant garde-kompositören Karl-Heinz Stockhausens föreläsningssal där både Irmin Schmidt och Holger Czukay studerat (liksom Ralf Hütter och Florian Schneider i Kraftwerk). Ändå sitter min yngste son, fyra år gammal, och groovear loss i sin köksstol.

Kanske är det ett slutgiltigt bevis på bandets storhet – att deras musik kan fånga lyssnare både på ett känslomässigt och ett intellektuellt plan. Oavsett om man är en 40-årig man med alldeles för mycket musik i hjärnans vindlingar eller om man är en fyraåring som fortfarande kan se på musiken så som den är i sig själv, utan fördomar eller allt för mycket kunskap om vad som ligger bakom.

* * *

I går blev det – efter spekulationer utlösta av Way out west-festivalens i ärlighetens namn rätt uppenbara ledtrådar utlagda på instagram kvällen innan – klart att Kraftwerk gästar årets festival i Slottskogen. Och det med deras omskrivna 3D-föreställning som tidigare bara visats i München, New York och Sao Paolo. Det är, ärligt talat, så häftigt att jag är beredd att strunta i att det bara finns en originalmedlem, Ralf Hütter, kvar i bandet.

Jag har sett Düsseldorf-bandet en gång tidigare, på Roskilde 1998. Det är fortfarande ett konsertminne jag bär med mig. Eller konsert, förresten… Det var snarare en konsthappening eller en audiovisuell installation men vem bryr sig om sådana hårklyverier. Fantastiskt bra var det i alla fall, alldeles bortsett från det gigantiska kulturella inflytande bandet fått.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.