Thåströms tredje guldålder

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=bCbeTv2EYjY]

Med staden ihågkommen och tänkt – och känd
En ljuskåt mygga eller neonljusets musik
Förgångenheten sticker i mitt hjärta och jag suger dess blod
Nutiden särar på benen och jag våldtas, töms.

Så skriver den danske poeten Michael Strunge i dikten “Sex och våld”; samma Strunge vars diktsamling “Beväpna dig med vingar” (vilken underbar titel) fått låna ut sitt namn till Joakim Thåströms nya skiva. Omslagsbilden visar en kornig svartvit bild av den gamle punkhjälten i en knappt skönjbar nattstad. Framskrapade bilder av en öde stad och foton av rostiga och förfallna industrimiljöer. Häftet sätter stämningen.

Skivan sprakar som ett ställverk i Berlin 1982. Det är “neonljusets musik” från ett ständigt skymningsland där monotona rytmer bär Thåströms mässande röst.

Thåström har, efter Ebba Grön och Imperiet, kommit in i en tredje guldålder. Ebba hade ungdomens hela energi och uppkäftighet, Imperiet den unge men nu vuxne mannens utforskande av en bredare musikalisk palett. Efter ett  och ett halvt decennium av mindre lyckade musikaliska projekt träffade han så rätt igen med ”Skebokvarnsvägen 209” från 2005. Bandet, med gitarristerna Pelle Ossler och Conny Nimmersjö i spetsen var bland de bästa han haft, uppe där med Ebba och Imperiet. Och tre plattor in med det här fantastiska krautrockiga bandet visar de inget som helst tecken på att mattas.

Man kan anklaga honom för att inte ha skrivit lika starka låtar som på, till exempel, Skebokvarns-plattan men det kompenseras med en svärta så skarp att man kan ta på den, med lyrisk skärpa och med den enorma undertryckta intensitet som bandet piskar fram. Känslan är lite som när någon försöker hålla ned locket över en stormkokande gryta.

Han blickar tillbaka, skriver själbiografiskt och strösslar texten till “Samarkanda”, det enskilt starkaste spåret på skivan, med de kulturella referenser som skapad honom som människa och konstnär. “Förgångenheten sticker i mitt hjärta och jag suger dess blod”.

“Jag kan sluta precis när jag vill” sjunger han på skivans avslutningsspår. Låt oss hoppas att han inte vill det på länge än.

Betyg: 5

* * *

Lykke Li och Veronica Maggio blev Grammisgalans drottningar och Timbuktu plockade hem årets hiphop i larvigt hård konkurrens. Rimligt. Men roligast är ändå att Masse Salazar får priset för årets producent. Lika glädjande som att Kapten Röd plockade hem två priser på P3 Guld-galan.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.