Det tar Prince mindre än tre minuter att förvandla hela resten av Way out West-festivalen till förband. Han sparkar igång med 1999 – hur kaxigt är det inte att dra en så stor hit som första låt – och följer upp den med Little Red Corvette och det är som om ingen tid har förflutit sedan tiden när han kunde snyta världshits ur rockärmen så det räckte till honom själv och ett otal andra artister.

Den tiden må vara långt borta men det råder ingen tvekan om att han fortfarande har få övermän som scenartist. Han ser inte ut att ha åldrats nämnvärt trots att han med marginal passerat 50-strecket, rösten är vid god vigör och han spelar gitarr så att det slår gnistor om det. Hans timing är helt fantastisk och kompbandet likaså. Inte ens de långa improviserade partierna blir tråkiga och när han efter en timma låter Purple Rain brisera i ett regn av lila konfetti känns det som enfantastisk final och hade han slutat där hade jag ändå kunnat gå hem nöjd. Men han slutar inte, han bara matar på med hits. I två timmar och 20 minuter kör han och vi får höra i princip alla måstelåtarna. med möjligt undantag för Diamonds and pearls.

Jag vandrar hem i natten med rösten söndersjungen och rejält med trötthet i benen men väldigt nöjd med en gammal hjälte som ännu håller måttet.

* * *

Morgondagens stora soulstjärna heter Janelle Monae – trust me!!!