Fan, vad bra han är…


Merryl Streep, Michael Douglas, Susan Sarandon, Al Pacino och Robert De Niro samt Dame Judy Dench. Foto: Scanpix

Fan, vad bra han är…

Jag utbrister det flera gånger när jag ser Wall Street – Money never sleeps, Oliver Stones uppföljare till hans egen 80-talsklassiker. Den som får mig att utbrista detta är i första hand Michael Douglas i rollen som Gordon Gekko, även om Susan Sarandon i en betydligt mindre roll i samma film får in mig på samma tankebana.

Filmen är riktigt bra och dessutom påtagligt här och nu, med tanke på hur kort tid som gick mellan att finansmarknaden kraschade och filmens premiär. Men både Susan Sarandon och, framför allt, Michael Douglas skiner så klart i den att de nästan äter upp duken.

Douglas är hårt märkt av cancern som höll på att ta hans liv. Kroppen är närmast utmärglad, ansiktet djupt fårat men blicken… Han fullständigt äger varje bildruta han är med i. Sarandon å sin sida, som huvudpersonens mamma, har en liten men viktig roll i dramats konstruktion. Hon är sjuksköterskan som sadlat om till fastighetsmäklare och därmed gestaltar hon själva grunden i den bubbla som de andra karaktärerna reciderar i toppen av. Spelet är vitalt och uppenbart lustfyllt.

Meryl Streep, Jack Nicholson och Dame Judy Dench är tre andra skådisar som sitter inne med de här kvaliteterna.

Det är något med riktigt, riktigt duktiga skådisar som blir lite äldre. Jag antar att det har med kombinationen erfarenhet och självförtroende att göra. De behärskar hantverket till fulländning och de vet om det. Det blir som en aura runt om dem som liksom bränner sig igenom celluloiden. Det är fruktansvärt roligt att se, även om jag inte är helt säker på att det verkligen är bra för de filmer de är med i. De har en tendens att ta över fullständigt.

Ta filmen Heat som exempel. Gamle Miami Vice-regissören Michael Mann fick till vad jag minns som en riktigt schysst heist-rulle men inför filmen var det bara det förestående mötet – det allra första – mellan legendarerna Al Pacino och Robert De Niro på vita duken. Det jag själv kommer ihåg av den filmen är mycket riktigt bara kaféscenen där de två möts. Det är en tokladdad scen, helt fantastiskt spelad men som sagt – jag kommer inte ihåg någonting annat från filmen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.