Nytt på vaxrulle!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=uqJ5N-EuxQM]

Den första maskinen som kunde spela musik var som bekant inte mp3-spelaren… Inte heller var det cd:n, lp-skivan eller stenkakan.

Nej, 1877 uppfann Thomas Alva Edison fonografen – den första maskinen för inspelad musik – som spelade vaxrullar om två eller fyra minuters längd. De sista rullarna tillverkades någon gång i slutet på 20-talet.

Bandet The men that will not be blamed for nothing, som jag tidigare berättat om på den här bloggen, tar sin steampunk på allvar. Följdaktligen sålde de sin första, och hittills enda, fullängdare i en specialversion med ett av spåren på vaxrulle. Förvisso bara i 40 exemplar, men ändå… Sådana initiativ måste uppmärksammas och hedras!

Med något bättre ljudkvalitet kan samma spår höras här. Man kan fråga sig om i vanliga fall betydligt stökigare TMTWNBBFN valde att spela in ett acapella-spår bara för att det skulle funka på vaxrulle…

* * *

Första artistsläppet från Way out west. Robyn och Fleet Foxes kommer. Sweet! Robyn var riktigt bra på WOW för två år sedan och Fleet Foxes, som jag inte sett, ska bli kul att se.

Sanningen bakom Banksy

Foto: Scanpix

Ingen vet vem världens mest kända graffitikonstnär är, i alla fall utanför hans närmaste krets. Än.

Den paradoxen kan det nu bli ändring på. Jag läser på Kulturnyheternas sajt att Banksys identitet auktioneras ut på eBay. Budgivningen pågår till imorgon. Hugade spekulanter lär dock få hosta upp en hel del. Efter 38 bud var priset på tisdagseftermiddagen uppe i 999 999 dollar eller i storleksordningen 7 miljoner kronor.

Det hade ju varit ett osannolikt coolt tilltag om det varit Banksy själv som stått bakom försäljningen men det är det alltså inte. Istället är det en person som säger sig ha listat ut identiteten genom att jämföra priserna på Banksys verk vid försäljningar och det brittiska skatteverkets inkomstdeklarationer.

Frågan är: Blir Banksys onekligen intressanta verk intressantare av att det blir känt vem han är? Och kommer den som köper informationen att offentliggöra den?

Jag hoppas inte det. Mystiken kring artistnamnet är ju faktiskt en del av verket. Dessutom kan man fråga sig vad som händer med honom om hans identitet skulle bli känd. Ett antal rättsprocesser för vandalism lär väl vara på gång i så fall, till exempel.

Idrottsgala utan linje


Molly Sandén sjöng Alphavilles gamla örhänge ”Forever young”.
Varför? Varför? Varför? Foto: Jessica Gow/Scanpix

Idrottsgalan är igång. Rolig inledning med Malmös egen Robin Paulsson och legendariska sportankaret Bo Hansson men sen…

Första artist är Darin och ett dansnummer som… jag vet inte vad. Det är svenska flaggor och bara överkroppar. Först blir det tyst på webbredaktionen. Sedan bryter kollegan Sanna ihop i skrattkonvulsioner medan jag själv kippar efter luft. Det är så osannolikt töntigt. Lite som Grotesqos klassiska tingeling-nummer från Melodifestivalen, fast på allvar.

Sedan drar Robin igång med att traditionsenligt skämta om deltagarna.
– Samma sak, samma personer, samma skämt som varje år, kommenterar kollegan Andreas.

Artistframträdande nummer två står Johnossi för. Det är betydligt bättre. Sedan kan man i och för sig fråga sig vad man sänder för signaler när man projicerar en massa idrottsprestationer i bakgrunden samtidigt som ett band spelar en låt som heter ”What’s the point?”

Och vem är det som sjunger på låtarna som spelas i bakgrunden när de som ska presentera priser går ut? Både Gagas ”Bad romance” och Lisa Miskovskys ”Driving one of your cars” har blivit sjukt misshandlade.

Fatboy är sköna som alltid och ”Real wild child” är ett stycke klassisk rock n roll men varför kör de en cover? Deras platta från förra året var ju fylld av helgjutna egna låtar. Ett bra framträdande som kunde varit ännu bättre.

Lena Maria Klingvall, själv en gång framgångsrik handikappidrottare, sjunger ett mäktigt musikalklingande nummer inför utdelningen av priset till årets idrottare med funktionshinder.

Niklas Wikegård är roligast hittills genom att gå in och dra igång partyt på riktigt drygt hockeyvis (sprit och slagsmål). Dessutom dissar han innebandy och bowling. Bara en sån sak.

Molly Sandén + ”Forever young”. Vem kom på den briljanta idén? Sparken omedelbart! Hon försöker låta souldiva utan att ha röstkapaciteten. Dessutom ska den låten inte, inte, inte sjungas på det viset. För bövelen!

Måns Zelmerlöw sjunger något klämmigt ur sin Romeo & Julia-föreställning och det glider över i ett roliga-timmen-80-talsmedley. ”Konsten att förstöra gamla hits” kommenterar kollegan Andreas och jag kan bara hålla med. Det är verkligen förskräckligt. Holly Johnson kom hit och hör vad de gör med din gamla ”Power of love”. Eller, förresten, gör inte det, du blir bara ledsen.

Var är linjen? Var är tanken? Det känns inte som att någon tänkt någonting över huvud taget när det gäller underhållningen på galan. Kvallens framträdanden borde vara ett kit som både håller samman och lyfter showen. Istället blir det pissepauser mellan överlämnandet av priser som man lika gärna kan läsa om på internet, på text-tv eller i sin morgontidning i efterhand.

Dressman-rock

Foto: Scanpix

Att Rolling Stones nu för tiden framför allt är ett framgångsrikt och välskött företag (mer så än ett regelrätt rockband) har väl egentligen framgått med all önskvärd tydlighet sedan åtminstone tidigt 90-tal. Att bandet nu kommer med en egen klädkollektion i samarbete med herrklädkedjan Dressman kommer därför inte som någon chock. Det var ekonomistudenten Mick Jagger som på ett tidigt stadium tog tag i bandets finanser och är det någon av medlemmarna som har något intresse för liknande samarbeten så är det Jagger.

Men är då inte det här ett effektivt sätt att devalvera sångernas laddning och budskap? Tja, på väldigt kort sikt kanske. Däremot har jag svårt att se att det på längre sikt skulle solka ner bandets namn. Märk väl; Stones fick tidigt en ”anti-etablissemanget”-image stämplad på sig, en image som på något vis levt sitt eget liv i den journalistiska rapporteringen kring bandet i tidningar och böcker utan någon stor inblandning av medlemmarna själva. Bandet blev någon slags ställföreträdande rebeller utan att aktivt göra anspråk på det. Och låt oss vara uppriktiga – utan Jaggers affärssinne och intresse hade Stones knappast existerat i dag. Att det under de senaste decennierna med ojämna mellanrum faktiskt också blivit en del minnesvärd musik har nog mest att göra med den klassiska dragkampen mellan den strikte Jagger och fritänkaren Richards.

R.I.P. Trish Keenan

I helgen nåddes vi av den outsägligt sorgliga nyheten att Trish Keenan, sångerska i Birminghambandet Broadcast, gått bort i sviterna av lunginflammtion och svininfluensa – 42 år gammal. Bandet hann aldrig få den där breda uppmärksamheten det förtjänade, men är det någonstans du ska börja så är det med albumet ”Ha Ha Sound” från 2003.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=7_7RGSb7CvQ]

Grattis, Sade!


Foto: Scanpix

Sade Adu fyller 52 år idag. Grattis!

Det är bara att konstatera att vissa människor aldrig tycks åldras. Hon ser ut nästan exakt som när jag började lyssna på henne i mitten av 80-talet.

Orättvist, kan tyckas. Men det har alltid funnits något tidlöst över henne. Precis som hennes musik från 80-talet låter väldigt mycket av sin tid så har hon, och bandet som bär hennes namn, även senare lyckats att alltid låta samtida genom ytterst små justeringar av soundet. Jag tror att det beror på att hon aldrig tagit till sig de mest extrema tidsuttrycken.

Jag menar, lyssnar man på de första plattorna idag så är det förvisso inga problem att höra att de är gjorda på 80-talet. Å andra sidan låter de inte daterade som så mycket av den tidens popmusik gör idag. Ett mer trendflörtande band hade fläskat på med slappbas i alla låtar och Roland DX7-keyboards. Istället är det påfallande smakfullt. Svalt, sensuellt och exklusivt men ändå innerligt och känslosamt.

Det samma gäller hennes look. Tänk på hur bisarrt popstjärnor brukade se ut då. Till och med i en tid när alla andra körde med gräsliga pastellfärger och stort permanentat hår hade hon STIL. Kolla bara in klippet nedan…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=O-KqMHxpirI]

Från onådens år 1984 och debutplattan ”Diamond life”. ”We’re hungry for a life we can’t afford”, sjunger hon. 27 år och 50 miljoner sålda plattor senare tror jag inte att det är något problem längre…

Senaste nytt omPop

Trevligaste tv-bovarna

Popkultursajten Ugo listar under rubriken Kill ’Em with Kindness: The Nicest TV Bad Guys de trevligaste tv-bovarna. Kul lista. Och kul sak att göra lista på.

Men! Buffy-bovarna D’Hoffryn och borgmästare Richard Wilkins III kommer först på 23:e respektive tredje plats… WTF?!? De borde ju vara tvåa och etta! Inget ont om personen som blev etta på listan, dock. Förutom hans förkärlek för blod och att ta ihjäl folk, då.

Vem det är får ni kolla själva.

Ugo är en rolig sajt, förresten. På ett väldigt, väldigt nördigt sätt. Jag menar, en sajt som listar de 50 bästa The might be giants-låtarna måste ju vara något på spåren. Eller? Det här är hur som helst min favorit med TMBG. Jag älskar den härligt sinnessjuka videon:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=NAbZzdalZh4]

* * *

Foto: Scanpix
Foto: Scanpix

Mer från amerikansk tv:s pilot-säsong: Nyheten att Buffy själv, eh – jag menar Sarah Michelle Gellar, är på väg tillbaka till tv startade en smärre flodvåg av inlägg på twitter och SMG dök upp som trending topic en stund under lördagseftermiddagen.

Det må bara vara en pilot det är frågan om men det är klart att Sarah tillbaka i rutan är goda nyheter. På den stora duken har hon i och för sig fått till ett par habila skräckisar och en faktiskt rätt bra Paolo Coelho-filmatisering (med den muntra titeln Veronica decides to die) men ingenting kan väga upp för hennes medverkan i Scooby Doo 1 och 2 eller Richard Kellys osannolikt usla post Donnie Darko-rulle Southland Tales.

Social Distortion och berättelserna

Foto: Ralph Bretzer

På skrivbordet ligger en flång ny Social Distortion-cd. Innehållet på den ska jag inte komma in på just nu – för det får ni ge er till tåls tlll på onsdag då recensionen dyker upp i en tidning och på en sajt nära er.
Nej, jag drömmer mig tillbaka till en av förrförra sommarens allra bästa spelningar: när Mike Ness och grabbarna gästade frihamnen i Göteborg och West Coast Riot-festivalen. Solen sänkte sig över hamnkranarna och Göta Älv allt medan allsången från fler än 9 000 själar – de flesta inte födda när Social Distortion tog sina första ackord på Los Angeles punkscen – steg mot kvällshimlen.

Hela resten av den sommaren sågs jag var och varannan dag i min Social Distortion-t-shirt. Den tycktes mig ha en sällsam effekt på omgivningen, en effekt jag inte sett när jag burit tröjor med tryck från andra band. Plötsligt kom folk, vilt främmande människor, fram till mig på gatan för att prata om dem: ”Var du där?”, ”Såg du dem?”, ”Vad tyckte du?”.

Varför, kan man fråga sig, reagerar folk på just den här bandtröjan? Ett skäl är naturligtvis exklusiviteten. Social Distortion är ju inte direkt allmängods. De har inte haft några hitsinglar, inte vevats på privatradiostationerna eller i tv. Den där exklusiviteten skapar en gemenskap: det är vi de invigda som skådat ljuset. Vi är egentligen inte främlingar, vi har en gemensam berättelse kring det här bandet som vi båda gillar. Därför är steget inte så långt till att börja prata med varandra på stan även om vi aldrig tidigare mötts.

* * *

Vikten av en berättelse eller en myt – sann eller påhittad – kring ett band eller en artist ska inte underskattas. Det handlar om gemenskap; den gemenskap som berättelsen bygger mellan artist och publik.

Mike Ness är Social Distortion och hans historia går att utläsa i titlarna till de låtar han skrivit. En sedelärande berättelse om utanförskap, tungt drogmissbruk, kriminalitet, fängelsevistelse och sedan återuppståndelse.

”Story of my life” av Mike Ness:

Jag var ett ”Mommys little monster” bland alla ”Sick boys” på the ”Drug train”.

”It wasn’t a pretty picture”. ”Jag hade min ”Hour of darkness”, levde på ”Nickels and dimes”. Jag var ”Born to lose” och levde ”Like an outlaw”. Det kunde bara gå på ett sätt, jag var ”Prison bound”. Domaren gav mig kanske inte ”99 to life” men jag fick ändå bära ”Ball and chain”.

I fängelset bestämde jag mig för att ”Live before you die”. Och så, 20 år efter att jag tagit mig i kragen, kan jag nu med stolt stämma deklamer att jag är ”Still alive”.

Sedan jag för 15 år sedan upptäckte Social Distortion, då ett ganska bortglömt band från den första kaliforniska punkvågen, har deras rykte växt rejält. På senare år tycks gruppens maskot, ett skelett med en cigarett i ena handen och ett cocktailglas i den andra, dyka upp i de mest skiftande sammanhang, inte sällan i form av tatueringar. Mike Ness har också vid ett par tillfällen dykt upp på scen tillsammans med ingen mindre än Bruce Springsteen.

* * *

På scen i Göteborg såg han nöjd ut. Inte så konstigt med tanke på det kraftfulla gensvaret och den fina sommarkvällen, kanske, men ändå värmande när man känner till hans berättelse.
Genom berättelsen blir det som att jag – lyssnaren – känner artisten, en person som jag aldrig träffat och som jag de facto inte känner alls. Denna upplevda gemenskap, hur sann eller falsk den än mår vara, gör att vi nickar åt varandra på stan när vi ser varandra med den där bandlogotypen på vaden eller t-tröjan.
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=4O-lDuvfRyk]
Senaste nytt omPunk

Förkastlig censur av Dire Straits

Mark Knopfler i Dire Straits. Foto: Tobias Röstlund/Scanpix

Läser att Dire Straits 26 år gamla megahit ”Money for nothing” ska censureras i kanadensisk radio. Och visst låter det illa med 2011 års öron:

”That little faggot with the earring and the make-up
yeah buddy, that’s his own head”

Vi använder inte ord som faggot längre i civilerade sammanhang, lika lite som vi använder n-ordet för människor med mörkare hudfärg än vår egen. Tiderna förändras och det som var okej en gång i tiden är inte okej längre. I fallet med f- och n- orden är detta enbart av godo. Det är ord som uttrycker ringaktning för andra människor utifrån hudfärg och sexuell läggning och det är inte okej. Men därifrån till att censurera dem i alla sammanhang…

Dire Straits-frontmannen Mark Knopfler förklarar textraden med att låten inte är skriven utifrån hans eget perspektiv. Förebilden för låtens berättarjag är istället en snubbe som Knopfler överhörde medan denne  kollade på MTV och kommenterade vad han såg. Att det är så blir uppenbart för envar som ser videon.

Det är en anledning till att det kanadensiska beslutet är förkastligt. En annan är att man aldrig kan lägga sin tids moraliska värderingar på en annan tids konstnärliga produkter. Även om låten kritiserades även på 80-talet så var det en lätt bris jämfört med den storm det hade fört med sig om texten hade kommit idag och verkligen hade varit ett uttryck för homofobi.

Nu skulle jag vilja hävda att den inte är det utan en spegling av en rätt lågpannad individs åsikter om popstjärnor. Hade det inte varit så skulle det ju i princip betyda att Knopfler ansåg att  han själv – i sin egenskap av popstjärna, flitigt förekommande på MTV vid den tiden – var just en liten faggot med örhänge och smink som fick sina pengar för inget och sina brudar gratis.

För övrigt anser jag att Dire Straits är ett (idag) underskattat band och att ”Money for nothing” är en överskattad låt.

En kultserie som går igen

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3iWWNlmNp90]

Omaka manliga polispolare… Det torde vara en av de allra mest vanliga tv-serie- och filmklischéerna. Det spelar sedan ingen roll att man försöker låta en, eller båda, vara rättsläkare eller kvinna iställer för man och snut – Cagney & Lacey, Rizzoli & Isles, Bones, Crossing Jordan et cetera – det är samma gamla visa ändå.

Årgångsserien Randall and Hopkirk (Deceased) som sändes på de brittisk öarna 1969, 70 hade dock en lite kul twist på temat. Randall och Hopkirk är privatdeckare och den sistnämnda går hädan redan i första avsnittet. Det är dock inget som hindrar honom från att vara med och lösa brott från andra sidan.

Tyvärr har jag varken sett originalet eller den remake som gjordes kring millenieskiftet. Det verkar dock som en kul idé; engelsmännen är oslagbara på kultserier. Tänk bara på fantastiska  Life on Mars och Ashes to ashes som ju också tog in övernaturliga element med stor framgång.

Uppenbarligen är jag inte ensam om att gilla idén. Science fiction-kanalen Syfy har, enligt Entertainment Weekly, beställt en pilot på en remake nummer två.

Den verkligt goda nyheten här är vilka som står bakom: manusförfattarna Jane Espenson och Drew Z Greenberg som båda skrivit för Buffy the Vampire Slayer. Espenson är, tror jag, dessutom den som vid sidan av skaparen Joss Whedon skrivit flest avsnitt till den serien.

De har också lysande serier som Torchwood, Dexter och Battlestar Galactica på meritförteckningen. Det borde med andra ord kunna bli precis hur bra som helst. Släng in ett par Buffy-skådisar också så har vi en liten bit av geek-tv-heaven.

De ursprungliga änglarna

* * *

Och när vi ändå är inne på ämnet gamla kultserier som grävs fram på nytt så har ABC, återigen enligt Entertainment Weekly, givit grönt ljus för en pilot på en ny omgång Charlie’s Angels. Oklart vilka som blir de nya änglarna men Drew Barrymore som spelade i långfilmerna finns med i projektet som en av tre producenter.

Senaste nytt omTV
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.