En skål för fiendens musik

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=oMCbtyBdZZ4]

En epok har gått i graven. Den sista skälvande resten av min ungdom.

Klockan 14.03 igår tog det sista programmet av Tracks slut. Kommer jag att sakna det? Knappast. Jag har inte lyssnat på det på mer än 20 år och efter att jag slutade lyssna kom programmet snabbt att för mig representera fiendens musik, själva antitesen till de mer alternativa tongångar jag lyssnade på.

Mycket var fabrikstillverkat och marknadsanpassat. Men där, någonstans i mitten av 80-talet, när jag själv var i mina tidiga tonår, spelade programmet en stor roll för att tända mitt musikintresse.

Hur som helst avslutade Kaj Kindvall sista avsnittet av sitt program passande nog genom att göra en sammanfattande lista över 80-talets största Tracks-hittar. Nu började ju programmet förvisso att sändas 1984 vilket innebär att det årtiondets bästa musikår inte finns med. Men nu hade väl kanske Gang of Fours och Siouxsie & the Banshees tidiga plattor knappast tagit sig in på listan i alla fall och Tracks är, åtminstone i mitt medvetande, lika synonymt med 80-talet som Okej.

Och ärligt talat. Listan är till stora delar en orgie i dålig smak.

Se själva på topp tio:

10. Europe – The final countdown

9. Foreigner – I want to know what love is

8. Richard Marx – Right here waiting

7. John Farnham – You’re the voice

6. Bangles – Eternal flame

5. Alphaville – Forever young

4. Roxette – The look

3. Band aid – Do they know it’s christmas

2. Madonna – Like a prayer

1. Bryan Adams – Heaven

”Like a prayer” är ju bra (Madonna toppar för övrigt Tracks maratontabell), liksom ”Eternal flame” och ”Forever young” är ju en skämslåt av stora mått, men resten? En studie i gräslighet, krönt av Bryan Adams ärkevedervärdiga ”Heaven”.

Fast jag måste erkänna att det var kul att ta en tripp down memory lane med programmet. Mycket hade jag glömt (förträngt) som att jag faktiskt gillade ”Slice me nice” med Fancy (varför?). Och varför hatade jag ”If you don’t know me by now” med Simply Red (ursprungligen Harold Melvin & the Blue Notes) så mycket? Den var ju rätt okej.

Tracks hemsida bjuder dessutom en högtidsstund för alla med den minsta läggning för listnerderier. Missa inte om du är lagd åt det hållet!

Så här dagen efter begravningen – och med en lätt ryckning av nostalgi i ögonvrån – lyfter jag mitt glas och utbringar en skål för fiendens musik.

* * *

Fotnot: För er som är besvikna över att detta inlägg inte handlar om Lundaproggbandet Fiendens musik rekommenderar jag ett besök här eller här.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.