Krig i Manchester-katedralen

Hela helgnatten var jag uppe och sköt Chimeras i Resistance: Fall of Man. Ett helt okej spel på det stora hela –  med några och välbekanta brister.

Spelet utspelar sig i England 1951 och fienderna är någon slags utomjordiska varelser, Chimeras, som försöker ta över världen. Själv är man sergeant Nathan Hale i den mänskliga motståndsrörelsen.

Miljöerna i spelet är härliga, perfekta för nattspel, mörka, varierande och detaljrika, precis som fienderna – som inte bara ser coola ut utan som också bjuder på motstånd, främst på grund av sina vapen vars kulor är i stort sett omöjliga att komma ifrån. Vissa som recenserat Fall of Man har kallat dessa Chimeras både korkade och tråkiga, men jag håller inte med. Jag tycker de är både envisa och beräknande och som sagt, rejält mycket mer utrustade än den motståndsrörelse man själv är en del av. Inte sällan känns uppdraget att utrota dem ganska hopplöst. Men visst, aldrig på den nivån att man tappar sugen.

Storyn i Fall of Man är inte särskilt engagerande – som allt för ofta i first person skjutapålöpandeband/krigspel något förbisett. Det finns potential: utomjordingar och strider i verkliga miljöer i England, bland annat i Manchester-katedralen som det för övrigt blev en del rabalder om, men det tas inte tillvara.

En berättarröst drar plikskyldigt en historia som mest fungerar som klister för att foga samman lösa stridsdelar och karaktärerna syns knappt och utvecklas därför inte vilket gör att man inte bryr sig ett dugg om dem. Slutet är också ett antiklimax: berättarrösten igen, jag minns inte ens vad hon sa, vad som hände. Klarade sig England? Värst då att jag inte heller bryr mig.

Lyckligtvis finns då kampanjen i multiplayerläge offline, något som förvånansvärt få spel har. Spelar man med en kompis står man nämligen, på ett helt annat sätt än som ensamspelare, ut med att inte ha något genomarbetat fängslande syfte för att ta sig vidare. Då skapar samarbetet och gemenskapen i soffläget ett engagemang stort nog för att spela genom hela kampanjen och uppskatta bara chysta miljöer och skumma fiender så pass att man kan rekommendera det vidare till andra flerspelare.

Små tennsoldater

Foto: Scanpix

Yngste sonen kommer springande emot mig när jag ska hämta honom på dagis. I hans händer ett kvastskaft.

”Pang, pang” säger han och skrattar. Kvastskaftet är ett gevär.

Alla goda föresatser om att inte ge barnen krigsleksaker (förutom Star Wars då, förstås – vi är inte rabiata) till ingen nytta. Några timmar senare, på kvällen, är det en leksaksborrmaskin som får tjänstgöra som k-pist samtidigt som äldste sonen sitter vid datorn och har hittat något spel på nätet där han flyger en stridshelikopter.

Jag suckar.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=-bl8w8GwxUM]

Det får mig att tänka på The men they couldn’t hang och deras antikrigsleksakslåt ”Tiny tin soldiers” som finns med på deras smått bortglömda mästerverk ”How green is the valley” från 1986.

The men they couldn’t hang bildades 1984 men historien började tidigare än så. Den började med Shane och Shanne.

1976 bildade Shane Macgowan och Shanne Bradley – som båda tillhörde den ursprungliga lilla klicken av Londonpunkare – bandet The Nipple Erectors (sedemera nedkortat till The Nips). Bandet rönte aldrig någon större framgång och deras samlade skivproduktion består av fyra släppta och en osläppt singel samt en mer eller mindre officiell live-platta. Shane var vid denna tid mest känd för att hans blodiga ansikte täckte förstasidan på tidningen New Musical Express nyårsnummer 1976/77. Under bilden stod texten ”The face of 1977”.

Myten säger att han var blodig i ansiktet efter att en kvinna som kallades Mad Jane Modette hade bitit honom i örat på en Clash-spelning.

Hur som helst var The Nips ett inte alls oävet punkband, att döma av de få inspelningar de faktiskt gjorde. 1981 gick bandet dock i graven. Shane och Shanne bildade var sitt band som skulle ta avstamp i punkens energi och engagemang men blanda upp den med stora doser folkmusik.

Shanes band The Pogues kom ju att bli smått legendariska, lika mycket för dess frontmans ohälsosamma förhållande till berusningsmedel som hans obestridliga lyriska talang.

Shanne å andra sidan var med och bildade The Men they couldn’t Hang som kanske inte blev lika stora som The Pogues men som gjorde några fantastiska plattor under mitten och slutet av 80-talet. Skivor som blandade rock, folkmusik och punk med en djup känsla för den brittiska historien – inte minst industrialismen – och starka politiska ställningstaganden.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=GzKv5gjOzTA]

”The Ghosts of Cable Street” är min absoluta favoritlåt med TMTCH, även den från ”How green is the valley” som blev Shanne Bradleys sista platta med bandet.

”The Ghosts of Cable Street” handlar om Cable Street-kravallerna 1936 när den brittiska fascistledaren Sir Oswald Mosley och hans British Union of Fascists försökte marchera genom Londons arbetarklasskvarter. Hur bra det gick hör ni i texten och ser på videon.

Sedan ett par år finns ett återförenat Nipple Erectors med både Shane och Shanne.

Linnea och Jay gjorde det…igen

Sitter och kollar på Idol och kan inte sluta förundras över hur jävla bra både Linnea och Jay är, och hur de varje fredag bara blir bättre och bättre. Jag hoppas så innerligt att det är de två som gör upp i Globen, hur hårt det än känns att en av dem bara ska komma tvåa. I mina ögon är båda vinnare.

De gjorde helt klart de bästa soloinsatserna i kväll, men det var när det var dags för duetterna som jag höll på att smälla av. Jay och Linnea framförde U2:s ”Sunday bloody Sunday”. Jag är förvisso ett rejält U2-fan, men därmed också mer kritisk.  Men det var…fantastiskt. Jag säger som Anders Bagge: släpp låten på skiva för tusan! Själv måste jag höra den igen. Linneas röst till Jays…lovely. Och framförallt, Linneas sätt att tolka låten med små, små typiska Linnea-finesser. Briljant.
Kolla in den här.

Obon på festival

Jag blev sur när svt kom med Bertil och kameror till Norra Skånes redaktion under Siestafestivalen i somras. Inte en livsödesfilmare från Stockholm till som ska sköjja till det då spyr jag, tänkte jag. Men härmodagen såg jag programmet och så blev det ju inte alls. Det var ett bra reportage om festivalen: Bertil gled runt med inställningen ”varför fixa ackreditering när ackrediteringen kan fixa mig” och i Norra Skånes tält var det karaokefest. Ungefär så som det var. Missa inte klippet 15:29. Det är det bästa.

Senaste nytt omTV

Pinsamt, Keith

Samtidigt som jag hämtar ut mitt exemplar av Keith Richards självbiografi ”Life” på stadsbiblioteket kommer nyheten om den gamle Stones-gitarristens pinsamma utfall mot Aftonbladets musikjournalist Markus Larsson. Larsson gav Stones konsert i Göteborg 2007 två plus, något som Richards av någon outgrundlig anledning hakat upp sig på. Snälla, varför bry sig? Keith Richards talesperson har givetvis förnekat att hotet mot Larsson skulle vara något annat än ett skämt, men faktum kvarstår; hela saken var ovärdig 2007 och är det fortfarande. ”Life” ska förresten ha sina stora poänger – jag lär återkomma till det, när smolket i glädjebägaren har lagt sig.

Åh…Azure Ray

En av mina favoritlåtar för tillfället: ”Shouldn´t have loved” med Azure Ray. Kolla in deras nya album ”Drawning down the moon”.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_qc8isCBPco]

Fint som snus

Scout Niblett spelar på Loppen i kväll.

Missa inte Beach House på Mejeriet i Lund i kväll! Det finns biljetter kvar och det börjar klockan 20. Deras senaste album ”Teen Dream” kommer definitivt landa på någon av årets alla topplistor hos mig. Dessutom spelar Scout Niblett på Loppen i Köpenhamn. Lyssna på hennes fantastiska album här.  Eller lyssna här. Lite PJ Harvey, lite Cat Power, grymt bra.
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Zw5hkqTiAPI&feature=related]

Och så måste du ju bara spana in det här svenska bandet: Marching band. Albumet Pop Cycle släpps snart (finns dock redan här) och verkar mycket lovande.
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=WX2mecpcbMc]

Kan för övrigt nya numret av Lula  släppas någon gång? Älskar Lula. Dessutom sägs det vara Charlotte Gainsbourg som är på omslaget. Bara en sådan sak.

re: Slut på den stora kärleken

Foto: AP/Scanpix

Skånskans ledarskribent och tv-krönikör Martina Jarminder skriver bra om tv-serien Big Love – om den polygama Utah-familjen Hendrickson – som tråkigt nog går i graven efter den femte säsongen som börjar sändas i USA i januari. Hon nämner bland annat de fina skådespelarinsatserna, till exempel från Jeanne Tripplehorn och Amanda Seyfried.

Och visst förtjänar de att hyllas. Skådisarna i Big Love är över lag mycket bra. Hon missar dock den som är störst av dem alla: Harry Dean Stanton.

Första gången jag såg honom var i Wim Wenders film ”Paris, Texas”. Hans luggsliten-vandrare-karaktär var en klassisk amerikansk arketyp och han fyllde upp den och gjorde en man av kött och blod av den. Sedan dess har jag sett honom i ett otal biroller och någon enstaka huvudroll, som den i Alex Cox kultklassiker ”Repo Man”. Han är alltid mycket bra, inte sällan lyfter han halvtaskiga produktioner genom sin blotta närvaro.

I Big Love fick han en roll som passade honom som hand i handske. Det finns en fantastisk scen i första säsongen när Stantons karaktär, den åldrade sektledaren Roman Grant, sitter i centrum i familjen Hendricksons vardagsrum, omgiven av klanens barn, och sjunger ”Big rock candy mountain” med sprucken gammelmansröst.

Scenen är på en gång rörande och försedd med en otäck bi-ton. Med suverän fingertoppskänsla förmår han att på ytan vara mysfarbror men samtidigt låta galenskapen sippra igenom. Så här tidigt i serien har vi som tittare inte visats den fulla vidden av Roman Grants galenskap – för att inte säga ondska. Han ska snart visa sig vara bara en liten bit ifrån en Jim Jones eller en David Koresh. Utan att ett ord om saken yttras förstå vi ändå att allt inte står rätt till. Det är, kort och gott, stor skådespelarkonst.

Det vimlar ju inte direkt av bra roller för äldre skådespelare men Big Love gav plats för två riktiga mästare. Förutom Harry Dean Stanton, 84 år, gör Grace Zabriskie, 69 år, en strålande insats som Bill Hendricksons ganska skruvade mamma. Zabriskie minns vi bland annat från klassiska Twin Peaks där hon spelade Laura Palmers mamma.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=p7sooI96zPI]
Senaste nytt omTV

tips: musiksajt

[vimeo:http://vimeo.com/9319392]

The Low Anthem, som gjorde ett magiskt framträdande på årets Way out west, framför ”Apothecary” inne på Grand Central Station i New York.

Se svenska Wildbirds & Peacedrums spela i en boxningsring, se likaledes svenske The tallest man alive göra det samma i en lumbod eller inte så svenske Andrew Bird göra det nedför en gata i Paris…

Webbsajten La Blogotheques ”The take away sessions” är bland det bästa jag sett i musikväg på nätet. Videoklippen är filmade rakt upp och ned i intressanta miljöer, oredigerade och avskalade. Trots det råa formatet finns det ingenting hafsigt eller ofärdigt med dem. Videorna är snygga, musiken låter bra och dessutom finns det en mängd intressant musik, av mer eller mindre kända artister att upptäcka här.

Rekommenderas varmt. Mycket bra svensk musik dessutom.

Bränsle för åldersnojan

Alan Ruck i mitten. Foto: Scanpix

Man vet att man börjar bli medelålders när man upptäcker att de som spelade kidsen i highschoolfilmerna man såg som tonåring spelar tonårsföräldrar i de highschoolfilmer man ser idag.

Ser just nu ”I love you, Beth Cooper” och huvudpersonens pappa spelas av Alan Ruck som spelade Ferris bästa kompis i Ferris Buellers day off från 1986. Låt vara att han var rätt överårig för den rollen redan då (han var 30 och spelade typ 18).

Å andra sidan är låtarna i ”I love you…” ungefär de samma som jag lyssnade på i tonåren. ”Schools out” med Alice Cooper och ”Beth” med Kiss…

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.