En starkt lysande fest för ögat

Igår kväll uppträdde Lady Gaga på Malmö Arena på sin Monster Ball Tour.

Freak power.
Det är budskapet som Lady Gaga förmedlar från scenen på Malmö Arena. Mellan de hårt regisserade och koreograferade låtarna kommer Stefani Germanotta själv fram och tar sig ton.

Vi är alla superstjärnor, säger hon och vill att vi befriar oss själva från omvärldens krav och åsikter.  ”Kom ihåg att du är en jävla superstjärna och du föddes sådan”.
Plattityder, kan tyckas, men på något sätt får hon det att kännas äkta i en föreställning som är så medvetet plastig.
Vi snackar show, The monster ball är inte en konsert, det är en föreställning mer än halvvägs till camp West End-musikal. En fest för ögat med ständiga scenbyten, klädbyten, stora dansnummer, hål som öppnas upp under kvällens huvudperson och tar henne ned i underjorden, liftar som tar henne upp mot arenataket.

Scenen är ena stunden en trashig tunnelbanestation för att i nästa bli en mardrömsvision av ett nattligt Central Park. När The fame monster själv manifesterar sig på scenen är det som ett läskigt undervattensmonster med lysande ögon och käft och långa tentaklar som – styrda av dansarna – ringlar sig över scenen.
Gaga själv är en ständigt skiftande uppenbarelse. Genomskinlig latexklänning med nunnedok blir lackbikini med nitar blir till något slags utmanande korsning mellan isdrottningen i Narnia och frihetsgudinnan.

I Lady Gagas värld är allt för mycket. Den goda smaken gör man bäst i att checka in i garderoben innan man stegar in och tar sin plats i arenan. Och på något sätt är det själva grejen. Vad spelar det för roll att man inte följer den goda smakens diktatur när man har roligt?
Ständiga förbandet Semi Precious Weapons har en låttitel som säger det mesta om attityden: ”I can’t pay my rent but I’m fucking gorgeous”.
Men allt det där hade naturligtvis inte spelat någon roll om hon inte hade kunnat backa upp det musikaliskt. Visst finns det dalar i låtmaterialet men det är ändå en smått häpnadsväckande hitkavalkad som hon fått till med bara en och en halv platta i bagaget. Det är ett discoparty som heter duga när hon river av ”Beautiful, dirty, rich”, ”Poker face”, ”Bad romance” och ”Just dance”. Men det är ändå när hon tar ned det en smula, bakom den brinnande vita flygeln, och kör ”Speechless” och nya rockballaden ”You and I” som hon verkligen blommar ut. Då visar hon att hon kan sjunga på riktigt och inte bara är en idé.

Det är svårt att inte dra paralleller till Madonna i mötet mellan hypereffektiv discopop, skruvat mode och konceptkonst. Skillnaden dem emellan märks just där i det lugnare partiet. Så bra har Madonna aldrig sjungit. Och när rösten spricker upp och det blir lite fel i slutet av ”Speechless” är jag nästan lite tacksam för att det perfekt inrepeterade bryts för ett ögonblick.
Att hon sedan skojar bort sitt misstag med ett ”nu vet ni åtminstone att jag sjunger live” tyder också på skön självdistans mitt i all flamboyans.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer