Krig i Manchester-katedralen

Hela helgnatten var jag uppe och sköt Chimeras i Resistance: Fall of Man. Ett helt okej spel på det stora hela –  med några och välbekanta brister.

Spelet utspelar sig i England 1951 och fienderna är någon slags utomjordiska varelser, Chimeras, som försöker ta över världen. Själv är man sergeant Nathan Hale i den mänskliga motståndsrörelsen.

Miljöerna i spelet är härliga, perfekta för nattspel, mörka, varierande och detaljrika, precis som fienderna – som inte bara ser coola ut utan som också bjuder på motstånd, främst på grund av sina vapen vars kulor är i stort sett omöjliga att komma ifrån. Vissa som recenserat Fall of Man har kallat dessa Chimeras både korkade och tråkiga, men jag håller inte med. Jag tycker de är både envisa och beräknande och som sagt, rejält mycket mer utrustade än den motståndsrörelse man själv är en del av. Inte sällan känns uppdraget att utrota dem ganska hopplöst. Men visst, aldrig på den nivån att man tappar sugen.

Storyn i Fall of Man är inte särskilt engagerande – som allt för ofta i first person skjutapålöpandeband/krigspel något förbisett. Det finns potential: utomjordingar och strider i verkliga miljöer i England, bland annat i Manchester-katedralen som det för övrigt blev en del rabalder om, men det tas inte tillvara.

En berättarröst drar plikskyldigt en historia som mest fungerar som klister för att foga samman lösa stridsdelar och karaktärerna syns knappt och utvecklas därför inte vilket gör att man inte bryr sig ett dugg om dem. Slutet är också ett antiklimax: berättarrösten igen, jag minns inte ens vad hon sa, vad som hände. Klarade sig England? Värst då att jag inte heller bryr mig.

Lyckligtvis finns då kampanjen i multiplayerläge offline, något som förvånansvärt få spel har. Spelar man med en kompis står man nämligen, på ett helt annat sätt än som ensamspelare, ut med att inte ha något genomarbetat fängslande syfte för att ta sig vidare. Då skapar samarbetet och gemenskapen i soffläget ett engagemang stort nog för att spela genom hela kampanjen och uppskatta bara chysta miljöer och skumma fiender så pass att man kan rekommendera det vidare till andra flerspelare.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.