The Man blir film

Mannen, myten, legenden. Han kommer bli film förstår ni. Snackar jag om Johnny Cash? Nej, det är redan gjort. Serge Gainsbourg? Näe, redan gjort det också. Jag snackar om Bert Karlsson. Vad trodde ni? Mannen som plockade fram blomsterkastaren Carola. Som tyckte en väldigt ung Lena Philipsson hade ”väldigt kåta ögon”. Jajamensam. The Man, men andra ord.

När jag var liten tyckte jag det var en konstig figur. Jag hade hört talas om honom i sammanhang som Skara sommarland (skitkul och nyskapande, verkligen) och som snuskig ”upptäckare” (ja, jag läste en massa skvallertidningar när jag var liten och trodde på allt). Han upptäckte trots allt Carola (oh my god) och en massa andra ”stjärnor”.

Jag förstår verkligen att det här är ett liv att följa, in i minsta lilla detalj. Han har ju faktiskt även varit med i Anna Skippers ”Du är vad du äter”, gjort politik för Ny demokrati och varit en av hjärnorna bakom PopstarsIdol…förlåt jag menar Fame Factory.

Vi snackar med andra ord om en riktig stjärna.

Nästa år ska vi kunna följa med i hans liv enligt Expressen. Filmarna Stefan Berg och Andreas Brink (som gjorde ”Eleganten från vidderna” om Eddie Meduza) väljer nu att ta sig an Berts magiska liv.

Till samma tidning säger Bert:

– Det finns mycket nytt som kan komma fram, det har aldrig gjorts något djupodlande om mig, så det känns kul.

Oh oh. Nu är frågan. Vad har denne man mer att bjuda på?  Vill jag verkligen veta det? Can´t wait.

Senaste nytt omFilm

Skivhöst feat. Thin Lizzy

svd.se listar inte mindre än 360 skivor som släpps under hösten. Som mogen musikkonsument med en mission måste jag tipsa om att en handfull klassiska Thin Lizzy-plattor äntligen remastrats. Sätt ett kryss på 24 september, pojkar och flickor! Då släpps nämligen ”Jailbreak”, ”Johnny the Fox”, ”Bad Reputation”, ”Live And Dangerous”, ”Black Rose”, ”Chinatown”, ”Renegade” och ”Thunder And Lightning” på nytt.

Här är ett surrealistiskt BBC-klipp med Thin Lizzys ”Hollywood” från ”Renegade”, featuring en tant på keyboard.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=WV5SJREqcLU]

Ryktet om albumets död betydligt överdrivet

Vi glömmer för en stund att Robyns nyligen utgivna andra del i en planerad albumtrilogi (!), ”Body Talk Pt. 2”, är en mindre besvikelse. Och ser projektets förtjänster; ett välbehövligt återupplivande av albumformatet som konstnärligt uttrycksmedel – en samling låtar uppradade enligt en bestämd dramaturgi, kanske rent av med ett tema eller en röd tråd. Det som väl främst var tänkt som ett nytt och kreativt sätt att jobba och ge ut musik på blir paradoxalt nog en renässans för ett musikformat som dödförklarats om och om igen de senaste åren, i takt med digitalisering och mp3-ifiering.

 ”Body Talk Pt.2” beskrivs generellt som ett minialbum eller rent av ep, men det är ju i själva verket en återgång till ett albumformatets gyllene snitt. Skivan klockar in på 33 minuter, föregångaren någonstans där i närheten. Vi talar alltså albumlängder i nivå med sådant som The Clash fullängdsdebut från 1977 – en tid då albumet var något mer än bara ett par singlar omgärdade av utfyllnadsmaterial.

Sedan kom cd-skivan och inget var heligt längre – kunde man pressa in 79 minuter musik på en compact disc skulle man förstås göra det. Resultatet? Urvattnade album och en uttråkad publik.

”Body Talk”-serien är något för 2010 så apart och upplivande som ett genomtänkt albumprojekt. Även om ”Body Talk Pt. 2” känns som en mellanplatta rent musikaliskt kan den mycket väl bli en logisk bit i det Robynpussel som musikrecensenter över hela världen kommer att försöka lägga när det ska knåpas ihop årsbästalistor i december.

Trainspotting…

… är väl kanske ingen högstatushobby direkt. Att skriva låtar om tåg är däremot en alldeles utmärkt sysselsättning.

Medan jag väntar på tåget som ska ta mig norrut roar jag mig med att sätta ihop en Youtubelista på temat.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=tVsyZR46HIA] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=eXGFKpWUOW0] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=PrfV4ZMn4EE] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=iBPOu5c5i6A] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=i1xSt7iganA] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=umslQIaX4pM] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=ScXXaBu1Ing] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=1zU2rG-vrJE] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wcsJJ1PpC2Q] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Q_eE0NPArEY]

Men lyssnar de inte på texten…

Hur många fester har man inte varit på när någon slänger på “Livet är en fest” med Nationalteatern eller “Breaking the law” med Judas Priest på stereon. Plötsligt höjs temperaturen och folk går igång; skrålar med. Jo, jag drabbas jag med.

Sedan kommer tankarna. Vad är det de sjunger om egentligen? För inte är det några glada klackarna-i-taket-texter direkt.
“Feel as though nobody cares if I live or die/so I might as well begin to put some action in my life” sjunger Rob Halford i “Breaking the law”.

Låtens protagonist driver omkring från stad till stad, arbetslös och utan hopp om en bättre framtid. Alla löften han frått har brutits och hans hjärta är fyllt av vrede.

Ingen dålig analys över kriminalitetens orsaker egentligen men knappast något glädjepiller. Och “Livet är en fest” handlar ju egentligen om att livet inte alls är det.

I den amerikanska valrörelsen 1984 försökte den Ronald Reagan göra Springsteens “Born in the U.S.A.” till sin egen.
”Amerikas framtid vilar i tusen drömmar inom våra hjärtan” sade han inför en publik i Hammonton, New Jersey. ”Det vilar i det hoppfulla budskapet i sånger av en man som så många unga amerikaner beundrar, New Jerseys egen Bruce Springsteen”.
Hoppfullt budskap?
“Down in the shadow of the penitentiary. Out by the gas fires of the refinery” sjunger berättarjaget, en vietnamnveteran uppenbart stukad av sin erfarenheter.
“I’m ten years burning down the road/Nowhere to run ain’t got nowhere to go”.
Springsteen var inte road av att kopplas ihop med den konservative presidentens kampanj och stämde således Reagan.

Under andra hälften av 60-talet bannlystes ett antal låtar med drogrelaterade texter från att spelas på radio. Bland dem fanns absurt nog Steppenwolfs Hoyt Axtonskrivna “The Pusher” där John Kay sjunger:
“I’ve seen lot of people walkin’ round with tombstones in their eyes, but the pusher don’t care if you live or die. God damn the pusher.”
Tycker ni att det låter som drogpropaganda?
För säkerhets skull förtydligar sig John Kay på slutet:
“If I was president of this land, I’d declare total war on the pusherman”.

Om man ska komma till något slags slutsats så lutar det väl åt att vi hör vad vi vill höra. Vi lyssnar på den medryckande musiken och handviftarrefrängerna hos “Livet är en fest” och “Breaking the law” när vi vill festa. Reagan, eller kanske snarare hans rådgivare, lyssnar på den kraft som strömmar från Max Weinbergs bombastiska trummor och låttiteln på “Born in the U.S.A.” och de konservativa krafterna i 60-talets Amerika tog för givet att allt som kunde relateras till droger inom motkulturen måste vara positivt inställda till desamma.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.