Genom medvetandets bakvatten

Rött ljus flödar över det vitklädda bandet på scen.  Det skapar en monokrom känsla som klär musiken väl. Vi befinner oss i ett skymningsland där färgen tvättats ut och medvetandet spelar upp sin egen gryniga svartvita film.

I Storbritannien bosatta kanadensiskan Tess Parks, som igår gästade Plan B, rör sig inom det mer hynotiska, för att inte säga narkotiska segmentet av gitarrpopen. Tänk The Jesus and Mary Chain under Psycho Candy-eran om man hade tagit ifrån bröderna Reid deras amfetamin och ersatt det med valium. Eller tänk Mazzy Star om Hope Sandoval inte varit fullt så introvert.

Fast varken bröderna Reid eller Hope Sandoval skulle komma på tanken att sjunga ”It feels good to be alive again” som Parks gör på ett av spåren på senaste skivan som hon gjort tillsammans med Anton Newcombe från Brian Jonestown Massacre.

Det känns hur som helst fullt naturligt att gamle Creation-bossen Alan McGee som givit ut några av de viktigaste skivorna inom britpop-genren (med band som My Bloody Valentine, Primal Scream och Jesus and Mary Chain) föll som en sten när han hörde Tess Parks och signade henne för det som skulle bli hennes debutplatta Blood hot som släpptes 2013.

Musiken rör sig framåt i sävligt tempo men under ytan driver kompromisslöst svängiga trummor musiken framför sig och bär upp Parks beslöjade visksång. Gitarrerna vibrerar i det reverbrika ljudet. Intensiteten vrids upp och skär in i det undermedvetna.

Kanske skulle man kunna ta det där sistnämnda ett litet steg längre. Tess Parks har uttrycket, rösten och förmågan att snärja en lyssnare med sin suggestiva stämma. Hon har också ett band som förmår att ge henne en uppbackning som lyckas med konsstycket att vara monoton utan att bli enahanda; som lever och rör sig inom sin ram.

När världen vände

 

Foto: Robert Sorbo/AP/TT

Hösten 1991 var jag 20 år gammal. Det var hösten som en musikvideo skulle förändra, om inte allt så väldigt mycket.

Nirvana var inte en okänd storhet. Bland folk som lyssnade på alternativ rockmusik, som det kallades på den tiden, hade ryktet om dem som ”nästa stora grej” växt till sig sedan debuten med Bleach 1989. Hela grunge-grejen var redan satt i rörelse. Mudhoney hade släppt sina två första album och Soundgarden sina tre första.

Ingen hade nog ändå kunnat förutspå det totala genomslag Smells like teen spirit skulle få. Ingen som inte hade sett videon till Smells like teenspirit.

En mörk idrottssal. En uttråkad elevkår. Ett punkband som spelar. Svartklädda cheerleaders med anarkist-A:n på bröstet. Det var som en invertering av en highschool-film.

I feel stupid and contagious
Here we are now, entertain us

Riffet är naturligtvis giftigare en skål stryknin och texten så öppen att du som lyssnare kan fylla den med precis din egen typ av ångest.

Efter yuppie-eran, pastellfärgerna och den plastiga sena 80-talspopen var det ett totalbrott. Det var alla underdogs och outsiders som ställde sig upp; alla som kände sig annorlunda som tog tillbaka ordet. För en underbar men kort stund var underjorden mainstream och mainstream obsolet.

Nirvana åkte ut på turné med Sonic Youth. När den så småningom släpptes på köpvideo fick den titeln ”1991: The Year Punk Broke”.

– Shit, vi vann, minns jag att jag tänkte där jag satt i soffan och såg videon på MTV.
– Shit, vi vann, tänkte jag i ungdomligt oförstånd.

För det gick ju som det alltid går. Industrin vaknade och hängde på. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för dag 25 år sedan, 27 år gammal, tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

Det i kombination med missbruksproblem, fysisk smärta, ADD och bipolaritet och pressen att förvandlas från en begåvad ung musiker från en strulig bakgrund i Aberdeen, ett hopplöst bakvatten längs Washington-kusten, till att vara en generations röst. Hur kan någon som inte är lagd åt storhetsvansinne leva med den bördan – att tala för hela sin generation?

Senaste nytt omRock

Katharsis vs. full attack

Man går till Plan B för att se en man göra brutal industrimusik med fräcka egenhändigt byggda maskiner. Man går därifrån fullständigt förkrossad av förbandet.

Kristin Hayter, som uppträder under namnet Lingua Ignota, står på golvet nedanför scenen. Vi andra står i en halvcirkel omkring henne, på behörigt avstånd. Hon står där med en liten synt på ett ställ, med tre bygglampor och en mikrofon. Hon ser liten och ensam ut.

Men rösten. Men uttrycket.

Hon rör sig runt i rummet. Rör sig ibland oss. Hon är ömsom bräcklig och går ned på knä framför oss. Ömsom går hon till full attack svingandes bygglamporna omkring sig.

Men musiken.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Kristin Hayters musik och Jenny Wilsons på senaste och kommande albumet. Det är svårt att inte se det som en exorcism. Där Wilson driver ut de onda andarna från en våldtäkt hon utsatts för är det för Hayter den ackumulerade smärtan från ett femårigt förhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

Till detta har Hayter hittat ett musikaliskt uttryck som känns lika drabbande som det textmässiga innehållet. Lingua Ignota, latin för okänt språk, är en term hämtat från 1100-talsabbedissan, kompositören och mystikern Hildegard von Bingen och hon står med ena benet i den liturgiska musiken och den andra i industri- och noisemusiken.

Rösten är uppenbart skolad och hon använder dess fulla spännvidd från magtonerna ända upp till huvudklangen.  Och det är i skarven dem emellan där hon hittar till pudelns kärna; där allting spricker och smärtan flödar fritt. Hon plockar upp en sliten cover, Dolly Partons Jolene, och dekonstruerar den vokalt; kokar ned den till sin känslomässiga kärna. Sången kontrapunkteras av en inspelad intervju med numera avrättade seriemördaren Aileen Wuornos.

Det är lätt att dra liknelser med Diamanda Galas och Anna von Hausswolff, två sångerskor som inte heller drar några absoluta gränser mellan det vackra och det fula, men det känns lite som att förringa Kristin Hayters musik och sceniska uttryck.

Hon ser liten och ensam ut. Till en början. Men det är ett musikalisk reningsbad vi ser och hör. Musiken tas upp till ett crescendo innan det blott alltför snart är över. Liten och ensam på scen, kanske, men det är ingen tvekan om att hon äger rummet, att hon har vår fulla uppmärksamhet.

Det är faktiskt alldeles fantastiskt.

Det är en tung uppförsbacke för Tristan Shone, alias Author & Punisher, kvällens andra enmansband. Det är kanske inte helt rättvist att behöva följa upp på, och, som huvudband, kanske helst toppa, en akt som Lingua Ignota. Och det gör han inte heller.

Lika delar ingenjör och musiker har han konstruerat sin egensinniga arsenal av spakar, skjutreglage och rattar som kontrollerar hans dator. Det låter stenhårt och industriellt, lite som om det löpande bandet i en tillverkningsindustri börjat skapa sin egen musik.

Under det nästan monumentala oväsendet finns det låtar och ett brutalistiskt sväng. Tyvärr ställer han sig lite i vägen för sin egen musik genom att gå på full attack hela tiden.

Det blir tyvärr i längden lite enahanda på grund av bristen på dynamik. Om han emellanåt hade plockat ned intensiteten i musiken lite skulle käftsmällarna få så mycket större effekt.

Med det sagt är det ändå till största delen en underhållande spelning och inte minst skaparglädjen som skiner igenom i form av hans egensinniga maskiner tilltalar mig. Det blir bara en lite för tung match att gå upp på scen efter Kristin Hayters katharsis.

Fotnot: Aileen Wuornos mördade på 80-talet sju män som hon hävdade hade våldtagit henne. Filmen Monster från 2003 med Charlize Theron handlar om Wuornos. Theron fick både en Oscar och en Golden Globe för sin tolkning. Det är en fantastisk film. Se den.

Gränsöverskridande gryta av rytmer

En kokande gryta av rytmer. Över det snabba små gitarrlöpningar, feta blåsriff och ett flyhänt piano. Brittisk-brasilianska tiomannabandet (för dagen reducerade till nio) Nubiyan Twist är kanske något av en udda fågel i Plan B:s liveutbud. De distade gitarrerna och överstyrda syntarna har, i det forna garaget på Norra Grängesbergsgatan, fått ge plats för danssteg och en gränsöverskridande blandning av genrer.

Gränsöverskridande, ja. Fela Kutis ande vilar över musiken som spänner över hela fältet från afrobeat till jazz, dub och neo-soul. Lägg lite ska, triphop och acidjazz på det; på något sätt sipprar ändå doften av fish and chips och ljummen bitter igenom på det mest positiva av sätt.

De multikulturella brittiska förorterna har alltid varit en strålande grogrund för populärkultur, och då i synnerhet musik. Det ekar genom bandets musik även om de inte direkt är något förortsband. Medlemmarna träffade varandra när de studerade på Leeds College of Music för tiotalet år sedan och tid och talang har gjort dem till en väl sammansvetsad enhet som rör sig som en man i musiken, samtidigt som de lämnar gott om utrymme för enskilda soloutflykter.

– Det lönar sig att repa, konstaterar min kamrat Nicklas Johansson, mr Norra Gränges själv, med ett garv.

Ny i gänget är sångerskan Cherise Adams-Burnett som ersätter Nubiya Brandon som gjorde sin sista spelning med bandet så sent som i lördags. Brandon lämnar bandet för att göra solokarriär men Adams-Burnett visar sig vara en fullgod ersättare. Hon har rösten, spännvidden, känslan och karisman för att både ta plats och stjäla åt sig rampljuset. Att det bar är, som hon säger, hennes fjärde spelning med bandet märks inte.

Jag vet inte om hon är en permanent lösning men man kan ju alltid hoppas. Å andra sidan verkar även hon ha en solokarriär som går bra, hon har sjungit på Royal Albert Hall och är nominerad som årets vokalist på Jazz FM Awards.

Sky Ferreira gör efterlängtad comeback

Foto: Diane Bondareff/Invision for SoundCloud/AP/TT

Det går långsamt, så långsamt. Det känns som att basen och trummorna är på väg att falla isär av det låga tempot. Samtidigt bygger stråkarna en emotionell laddning som hela tiden trissas upp, som hotar att brisera. Och genom det kommer Sky Ferreiras röst, låg i mixen, nästan drömskt viskande. Men det är inte fluffiga-moln-drömskt. Det är Nick-Caves-Murder-Ballads-drömskt. Det är Twin-Peaks-drömskt.

”En ung Madonna snubblar ut från nattklubben. Utanför CBGB springer hon, med dansmusiken fortfarande ringande i öronen, på Martin Rev och Alan Vega i Suicide. Trion landar i en musikstudio där de då och då får besök av en brittisk postpunkgitarrist.”

Så inledde jag min (mycket positiva) recension av Sky Ferreiras debutalbum, Night Time, My Time, som kom hösten 2013. Den var kraftigt försenad när den kom men innebar också ett rejält kliv framåt från det lättviktiga popsoundet på den första, Bloodshy & Avant-producerade EP:n, från två år tidigare. Nu framstod hon mer som Lana Del Reys störiga lillasyster som kom raka spåret från Hollywoods skitigare bakgator. Det känns inte som en slump att Debbie Harry  valde ut henne att agera förband åt Blondie.

Sedan var det tyst, så när som på några gästspel och tweets som utlovade att ny musik var på gång. Och ingen musik kom. Förrän nu. För en vecka sedan twittrade Ferreira att låten Downhill Lullaby skulle släppas igår, och där var den. En drömsk, nästan narkotisk, mardröm från ett förhållande som gått väldigt fel. Det är inte vad man förväntar sig av en storstilad comeback men det är märkligt vanebildande och jag finner mig själv lyssnande på den om och om igen.

På Twitter anger Ferreira sina influenser till låten: de klassiska kompositörerna George Antheil och Krzystof Penderecki samt Mica Levi och John Cale, två artister ur olika generationer som spenderat sina respektive karriärer i mellanrummet mellan konst- och populärmusiken. Det är på något sätt både logiskt och oväntat.

Redan Night Time, My Time var en triumf för en artist som slitit sig loss från rollen som fabrikstillverkad pop-prinsessa till seriös artist med en vision. Att det dröjt så länge sedan dess är inte självmant och inte heller på grund av modell- och filmuppdrag, det framgår i den intervju hon gjorde med Pitchfork och som publicerades för några dagar sedan. Oviljan att rätta in sig i ledet, att följa sitt eget huvud, sin egen vision är också en viktig del i det som gör henne till en så intressant artist.

Nu väntar vi bara på albumet också som ska vara på väg. För LA Times berättar den Nya Zeeländska artisten Tamryn att hon arbetat tillsammans med Ferreira på material till hennes kommande andra album:
– Hon gör mer utmanande val. Hon har haft varje möjlighet man kan tänka sig men har valt att bege sig på sin egen artistiska resa. Jag vill stödja henne på alla sätt jag kan som samarbetspartner och vän, säger Tamryn.

Senaste nytt omPop

Trollbunden

Det finns något befriande omesigt med Eivør Pálsdóttir. Även om hon i sina allra mest lågmälda stunder, när hon plockar sprött på sin Gibson Nighthawk eller Fender Jazzmaster och sången låter som en älvas, lurar känslan under ytan att om hon är en älva så är det en älva som bestiger berg och brottas med björnar – om det nu funnits sådana i hennes hemland Färöarna. Och det är en älva som när som helst kan förvandlas till en furie.

Eivør, som hon kort och gott kallar sig i musikaliska sammanhang, är Färöarnas med god marginal största artist. Med tanke på att landet har en folkmängd som är marginellt större än Trelleborgs kanske det inte säger så mycket men det är en erfaren artist som har en 20-årig karriär, ett tiotal album och ett konstnärligt uttryck som genom åren innefattat allt från rock, pop och jazz till folkmusik och opera, i ryggen när hon på fredagskvällen ställer sig på Kulturbolagets scen framför en stor och entusiastisk publik.

Jag vet inte om det handlar om språket. På senare tid har hon börjat sjunga allt mer på engelska men en stor del av materialet är alltjämt på färöiska och isländska och det är något som i mina svenska öron ger ett sagans skimmer över orden. Kanske är det att man tycker sig förstå delar av det, men ändå inte. Betydelsen undslipper en precis, en bit bort i en dimbank.
Jag vet inte om det handlar om sångglädjen som glittrar i hennes ögon även när musiken är som mest nedstämd.
Jag vet inte om det är det sömlösa samspelet med hennes två medmusiker – hon har spelat med båda sedan hon slog igenom på hemmaplan som 13-åring.

Men något är det. Något är det som gör att hon lyckas fånga mig  Hon griper tag från första början och jag glömmer nästan bort att jag ska plåta. Istället står jag och ler fånigt för mig själv. En titt åt sidorna skvallrar om att jag inte är ensam om reaktionen. Hon griper tag och sedan skruvar hon åt greppet ytterligare.

Tankarna far genom hjärnan. Referenser till Kate Bush, till sorgligt bortglömda Toyah Wilcox och till den norsksamiska sångerskan Mari Boine. Hennes sångteknik är utmärkt och känslan för musikaliskt drama likaså. Efter en mäktig  Salt – där scenen först släckts ned och sedan tänts upp till att en maskklädd Eivør plockat fram handtrumman – växlar spelningen upp ytterligare ett par snäpp och bandet spänner sina muskler gemensamt. Det är både tungt, mäktigt och ursinnigt.

Titeln på det avslutanda extranumret och min personliga favorit, Trøllabundin, säger det mesta.

Med harpa, elgitarr och svulstiga låtar

Efter mycket möda och lång väntan finns äntligen låtarna ute för alla att höra. Och på fredag är det dags för releasespelning, en spelning som – precis som albumet – blivit försenad.
– Vi blev sjuka hela bandet när vi skulle ha releasespelning sist, säger Anna Bergvall som uppträder under namnet Majken.

En förmiddag för fem år sedan stod jag på perrongen vid stationen i Varberg och väntade på tåget. Jag scrollade igenom Facebook-flödet och fastnade vid en video. I samklang med de korniga svart-vita bilderna sjöng en röst som lät både olycksbådande och vacker, uppbackad av gitarr och kör. Jag fastnade stenhårt för den lite spöklika låten och skickade iväg ett meddelande till sångerskan: jag måste få intervjua dig.

Sedan följde jag Stella Lugosi, som bandet hette, i ett drygt år. De utvecklades från en stor kör till en allt mindre. Sångerskan, Anna Bergvall, tog in en harpa i sin musikaliska arsenal, bredvid elgitarren och pianot. Det släpptes ett par låtar på kassett och det pratades om ett album. Sedan blev det tyst. Ända till någon gång förra året när Anna Bergvall dök upp i ny skepnad, som Majken.
– Jag hade hållit på med Stella Lugosi så länge. Det var mer ett liveprojekt men jag ville spela in låtarna och få ut någonting istället för att bara spela live. Då kändes det bra att börja om, berättar hon när vi möter henne i replokalen i Malmö.
– Det blev Majken för att det är min farmor och hon använder inte det namnet längre. Jag tycker att det är ett bra namn och jag önskar att jag hette Majken. Å andra sidan önskade jag alltid att jag hette Stella också, säger hon med ett skratt.
– Alla är inte födda med ett coolt artistnamn.

Sedan början av december finns debutalbumet Young believer ute. Med på den finns några av låtarna som var med redan då, för fem år sedan. Här finns This war belongs to you (låten från videon som jag fastnade för) och debutsingeln Lovely daughter som, otippat nog, släpptes som kassettsingel då det begav sig. Men här finns också betydligt nyare spår med ett lite mer polerat uttryck än de gamla låtarna.
– Det känns väldigt skönt att ha något fysiskt efter så mycket möda. Och det känns väldigt skönt att låtarna är släppta nu så att man kan gå vidare.
Det mesta på Young believer spelar Anna Bergvall själv och hon har gjort skivan i nära samarbete med producenten Damon Tutunjian från bandet Swirlies. Tillsammans har de rattat fram en ljudbild som är betydligt mer avskalad än de ursprungliga tankarna på en stor damkör.
– Det var skitkul att vara många live för att det var roligt att hänga med sina kompisar och sjunga tillsammans men det är omöjligt att ha ett band med så många människor och spela in och få ihop det. Så det var dags att göra något annat. Det är fortfarande svulstiga låtar.
– Damon har varit jätteviktig för att det skulle bli klart. Jag är sådan att bara jag tvivlar lite så vill jag börja om och det är svårt att göra när man tagit en annan människas tid i anspråk; att bara säga: nu skiter vi i det här.

På releasespelningen på fredag kommer det att vara fyra personer på scen men ofta spelar Anna Bergvall helt själv, något som både är en ekonomisk fråga och en konstnärligt. Ska man vara många på turné blir det naturligtvis både dyrt och krångligt.
– Jag tycker om att vara själv också. Att ha kontroll. Det blir mer personligt och man får mer kontakt med publiken.
Young believer är släppt på Kollektivet Records och releasespelningen sker på rockklubben Plan B, två Malmöitiska musikstorheter som är intimt sammanflätade, på gott och ont. Skivan släpptes i samma veva som klubben blev nekade sitt alkoholtillstånd, något som väckt stor uppmärksamhet.
– Plan B är ju större än Kollektivet. Det kändes väldigt bra att släppa första skivan på Kollektivet men jag tror att jag ska vidare. Både för min skull och för deras.
– Det har varit så mycket med Plan B, vilket jag förstår för det handlar om överlevnad, om att kunna betala hyran där. Det var fruktansvärt dålig tajming att de inte fick alkoholtillstånd. Skivan försvann ju … efter tre års jobb. Det är inte någons fel, det är bara så det blev. Jag älskar Kollektivet men jag känner att jag behöver ett skivbolag, gärna utomlands, som vill sponsra min nästa skiva.

Materialet till en uppföljare är redan färdigskrivet. Hon beskriver de nya låtarna som mer popiga.
– Inte modern pop, riktig pop.
– Min riktning är väl alltid melodier och harmonier och personliga texter. Vi får se. Jag vet inte alls hur den kommer att låta men jag tror att det kommer bli lite mer bandorienterat än den första.
Mer gitarr och mindre harpa?
– Jag tror att det kommer vara ganska lika. Jag skriver alltid på antingen på gitarr, harpa eller piano och låtarna som jag skriver på harpa blir på harpa.


Inspiration till att plocka upp just harpa som instrument kom föga förvånande från Joanna Newsom, desss kanske största fanbärare i popvärlden.
– Jag har velat spela harpa sedan jag hörde hennes trippelalbum. Jag hittade en liten harpa i second hand-butiken där jag jobbar och så köpte jag den och började lära mig.
– Det är bara väldigt kul att spela på harpan. Och allting låter bra, det är ett väldigt förlåtande instrument. Men jag gillar nog fortfarande elgitarren mest.
– Det känns som att harpisten har blivit en eufemism för kvinnlig musiker. Bilden är att det är en kvinna som ska spela den. Då känns det skönt att få kombinera harpan med elgitarr. Att skita ned ljudet och göra som man vill. Det behöver inte vara det ena eller det andra. Jag tycker om kontrasten mellan harpa och elgitarr. Inte samtidigt kanske … volymmässigt så är de inte bästa kompisar.

En lysande andra halva

Senast Jill Johnson stod på en klubbscen var hon 17 år. Då sjöng hon covers av Tina Turner och Bon Jovi berättar hon. Sedan dess har hon gjort Mello, blivit countrydrottning, spelat in Jills Veranda och Så mycket bättre och gjort storstilad jazzshow; blivit en av Sveriges mest älskade artister.

Det är inte svårt att se varför. Hon har röstresurser som få kan mäta sig och en personlighet som förefaller ha träffat helt rätt med den svenska folksjälen, om det nu finns en sådan. Att hon dessutom verkar kunna sjunga precis vad som helst – från soul till cocktailjazz, från ömsinta countryballader till fläskig sydstatsrock – ger utrymme för en bred publik.

Fredagskvällens spelning på Kulturbolaget var premiär, inte bara för klubbturnén utan även för nya ep:n My remedy som hon skrivit ihop med skånske Robin Stjernberg. Ett otippat sammarbete, måhända, men ett lyckat sådant vad det verkar. KB är utsålt och manegen är krattad för en lyckad kväll.

Det börjar dock lite jämntjockt. Om det finns ett problem med Jill Johnsons låtkatalog är det allt för mycket harvande i midtempo. Hennes band har rejält med muskler som inledningsvis spänns lite väl ofta. Det går ut över nyanserna och Johnsons röst får för lite utrymme att andas i musiken.

Men det blir så mycket bättre. Halvvägs genom spelningen, direkt efter titelspåret från nya ep:n, lägger Jill och bandet in en högre växel och sparkar av sig vägdammet.
– Jag är kanske inte så rock n roll som folk skulle önska, säger hon.

Men när hon fyrar av ett knippe  låtar som lägger sig nära sydstatsrocken – We can sleep it of, ännu osläppta Masquerade, Better think again och Jacked up heart – Här visar hon precis hur mycket rock n roll hon kan vara på scen. Här kommer så väl klöset i hennes röst som bandets tyngd och kraft till sin rätt. Efter det är det som en helt annan spelning.

Trots det, och trots en fin version av hennes mest minnesvärda Så mycket bättre-tolkning – Open your heart – är det en annan cover som biter sig kvar. Som sista extranummer plockar hon fram det verkliga esset i rockärmen: en träskbluesig version av Doug Seegers Going down to the river.

Med röst som en sommarbris

Det drog en värmande bris genom Palladium igårkväll, lika lätt som ett andetag och lika varm som den gångna sommaren. Den luktar som lata dagar vid havet och storstadsnätter på ännu solvarm asfalt. Amanda Ginsburg har förmågan att med sin stämma locka fram de där bilderna och den där känslan.

Första gången hennes musik kom in i mitt liv var en gråkall novemberdag förrförra året när regnet på klassiskt Malmöitiskt sätt drev in från sidan. Hon skulle till att släppa sin andra singel, Flykten från vardagen, precis när jag som bäst behövde en sådan och jag skrev en entusiastisk krönika.

Sedan dess har allting hänt: debutalbum och Allsång på Skansen, Jazzkatt och Grammis, Olle Adolphsson-stipendium och långt många fler jämförelser med Monica Zetterlund än vad som går att räkna.

De är ju svåra att komma ifrån, förstås, de där jämförelserna med Monica Z. Det är något med fraseringarna och det lätta handlaget, den ekvilibristiska röstbehandlingen och referenserna till 50- och 60-talens Jazzstockholm, till Beppe Wolgers och Olle Adolphsons texter, till Jan Johanssons folktoner och Hasse & Tages revyer. Och över hela spelningens första set vilar den där somriga känslan från Monicas Zetterlunds Sakta vi går genom stan.

Inte så att Ginsburgs sånger till sitt innehåll är tillbakablickande. Hon tar arvet av en stolt tradition och placerar den rent textmässigt i nutiden, utan att för den skull göra en grej av det.

Egentligen borde jag tycka det är lite för snällt och lite för glatt. Till och med när hon sjunger om En blå dag liksom glittrar det om rösten. Men det gör jag inte. Det vänliga tilltalet och den uppenbara musikglädjen blir istället fullständigt charmerande. Hennes band – pianisten och låtskrivarpartnern Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och Ludwig Gustavsson på trummor – imponerar både individuellt och som dynamisk enhet.

Höjdpunkterna är många. Den ännu inte namngivna sång som tydligen hette Ballad i Ciss moll innan den fick en text och bytte tonart är en. Kvällens allra blåaste stund där Ginsburg sjunger Olle Adolphson-tolkningen Nu har jag fått den jag vill ha, bara kompad av Ludvig Erikssons kontrabas, är en annan.

Ändå är det nog det avslutande numret, hiten, Havsmelodi som fortsätter att spela i skallen på väg hem i den fuktiga Malmökvällen. Den är, tillsammans med Flykten från verkligheten, något av en programförklaring, både för debutalbumet Jag har funderat på en sak och för spelningen. Då drar den där varma brisen genom Palladiums vackra lokaler och känns hela vägen in i märgen.

 

 

The Prodigys frontman död

Foto: Ennio Leanza/AP/KEYSTONE/TT

Lollipop-festivalen 1996. Firestarter med The Prodigy var nysläppt. Keith Flint var helt galen på scen: blicken vild, frisyren hans patenterade inverterade mohikan och utspelet närmast maniskt.
Det var då jag insåg att avståndet mellan rave och punk inte behövde vara så stor.

På 90-talet förenade The Prodigy rave-scenens dansbeats med punkens attityd och aggressiva utspel. Det resulterade i hits som Firestarter och Breath.
Nu rapporterar brittiska medier att gruppens frontman, Keith Flint, har hittats död i sitt hem i Dunmow i Essex på måndagsmorgonen. Han blev 49 år gammal.

Enligt tidningen The Independant var polisen fortfarande på plats vid sångarens hem vid halv två-tiden på måndagen, trots att man inte betraktar dödsfallet som misstänkt.

Polisen larmades till Flints bostad strax efter klockan åtta på morgonen.
– Vi uppärksammades på oro för en persons välfärd vid en adress på Brook Hill, North End, strax efter 08.10 på måndagen. Vi ryckte ut och, tyvärr, så dödförklarades en 49-årig man på plats. Hans anhöriga har underrättats, säger en representant för Essex-polisen till brittisk media.

The Prodigy var en del av det tidiga 90-talets ravescen och slog igenom på bred front 1996 med hitsinglarna Firestarter och Breath, som båda toppade den brittiska hitlistan, och med albumet The fat of the land, gruppens tredje, som kom årets därpå.

Med sitt aggressiva sound med ena benet i techno och bigbeat och det andra i punk och alternativrock slog bandet en brygga mellan danskids, indiepopfans och rockers. Keith Flint var inte bara gruppens sångare utan också dess självklara visuella fokus med sina piercingar, vilda blick och utflippade frisyr.

När den svartvita videon till Firestarter visades på Top of the pops skrämde Flints utspel barn – eller i alla fall deras föräldrar – så till den grad att BBC bannlyste den.
– Vi var farliga och spännande! Nu är det ingen som vill vara farlig. Det är därför folk tvångsmatas med kommerisella mallstöpta skivor som bara är säkra, säkra, säkra, sa Keith Flint i en intervju med The Guardian 2015.

Totalt sålde The Prodigy uppskattningsvis 30 miljoner skivor, fick ta emot en lång rad priser – inklusive två Brit awards, tre MTV Music Awards. fem MTV Europe Music Awards, två Kerrang Awards och två Grammy-nomineringar. Alla gruppens album, förutom debuten Experience från 1992, toppade den brittiska albumlistan. Deras senaste album No tourists kom i november 2018.

Vid sidan om The Prodigy hade Keith Flint ett band som bar hans efternamn. Han var inbiten motorcyklist och vann framgångar med sitt eget motorcykel-team Team Traction Control som vunnit flera TT-lopp.

”Det är med djupaste chock och sorg som vi kan bekräfta vår bror och bästa vän Keith Flints död. En sann pionjär, innovatör och legend. Han kommer alltid att saknas oss. Vi tackar er för att ni respekterar alla berörda personers integritet vid denna tidpunkt” säger The Prodigys övriga medlemmar i ett uttalande som publicerats på Twitter.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Wargirl, Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.