Superhjältarnas pappa är död

Stan Lee gör Spiderman-posen. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Stan Lee som är skaparen av stora delar av Marvels superhjälteuniversum är död. 
Han ver inte bara den som hittade på Spiderman och Hulken – han var också den som gav dem känslor, problem och brister och därmed gjorde dem mer mänskliga.

När DC sparkade nytt liv i superhjältegenren på 50-talet med sitt Justice League var det författaren och förläggaren Stan Lee som fick uppdraget av Marvel, förlaget han själv varit med om att starta 1961, att göra ett motdrag.

Tillsammans med  tecknaren Jack Kirby, hans partner i skapandet av Marvel, är han upphovsman till Hulken, Iron Man, Thor och X-Men; tillsammans med Bill Everett skapade han Daredevil och med Steve Ditko Doktor Strange och Spider-Man. Lee var den som började ge superhjältarna känslor, problem och brister och på så sätt ge dem fler dimensioner och, trots deras förmågor, mänsklighet.

Stanley Martin Lieber, som hans fullständiga namn löd, föddes i New York 1922. Han älskade böcker och berättelser och via en rad jobb hamnade han till slut som assistent på Timely Comics. Han lyckades prata sig till att få skriva egna historier och i maj 1941 dök den första som bar han namn upp under serien Captain America foils the traitor’s revenge.

Timely Comics blev till Atlas Comics och så, 1961, Marvel Comics. Som förlagets chefredaktör skrev han de flesta berättelserna själv. När Marvels seriefigurer så småningom introducerades på film dök Stan Lee upp i små roller, inte olika de cameos som Alfred Hitchcock gjorde på sin tid.

På måndagen avled Stan Lee, bekräftar hans dotter för nyhetssajten TMZ. Lee blev 95 år gammal. Han fördes till sjukhus från sitt hem i Hollywood Hills på måndagsmorgonen och det var på sjukhuset han avled. Han ska det sista året både haft problem med synen och fått lunginflammation.

– Stan Lee var lika extraordinär som de karaktärer han skapade. En superhjälte helt i sin egen rätt hade Stan makten att inspirera, underhålla och knyta samman Marvels fans runt om i världen. Hans fantasis omfattning överträffades bara av storleken på hans hjärta, säger Bob Iger, ordförande och koncernchef för The Walt Disney Company som idag äger Marvel i ett uttalande.

Ingen mossa på Union Carbide

Det var något lite farligt med Union Carbide Productions back in the day. Det gick rykten om dem. Och så hade de ju tagit sitt namn från världens då mest hatade företag.

1984 flög en kemisk fabrik i Bhopal i Indien ägd av Union Carbide Corporation i luften. Lågt räknat 20 000 dog och 100 000 fick livslånga skador. Dem döpte sig ett band från Göteborgs bättre bemedlade förorter efter två år senare. Man behövde inte vara särskilt lättkränkt för att bli provocerad av det.

Rent musikaliskt tedde de sig dessutom på något som gick stick i stäv med tidsandan. På MTV blandades pudelrock med plastpop och på högstadieskolorna stod slaget mellan syntare och hårdrockare.

Så här i efterhand kan man väl se hur de plockade upp på den våg av amerikansk undergroundrock som växt fram i efterföljden av Black Flag och Hüsker Dü och pekade ut vägen mot 90-talet. Med en stadig dos av tidiga Stooges i grundbygget skapade de svallvågor som nådde hela vägen över Atlanten, något som var betydligt svårare i en internetlös era. Bäst var de när de släppte lös det totala vansinnet på scen.

Tidigare i höstas, lagom till 25-årsjubiléet – eller vad man ska kalla det – av att bandet splittrades släpptes en liveplatta från bandets spelningar på CBGB i New York gjorde de spelningar på Liseberg och Gröna Lund; spelningar som nu följs upp med en mindre klubbturné.

Jag kan inte svara för Gröna Lund-spelningen men på hemmaplan i Göteborg var det, trots en rätt kall och fuktig kväll, gott om folk. Att säga att det var det på KB igår kväll vore en överdrift men de som var där fick höra ett band vars musik det inte växt någon mossa på.

Förstärkta av Lisen Rylander, syster till trummisen Henrik Rylander och tidigare medlem i utmärkta electronicaduon Midair Condo, på piano och Billy Cervin från Ebbots soloband på gitarr, hittar de ett alldeles oemotståndligt ångvältsgroove som liksom mal ned eventuellt motstånd. Ibland, som när de låter Career Opportunities gå över i den nästan meditativa Down on the Beach hittar de den där sköna skärningspunkten där protopunk möter frijazz – lite som när Stooges på sin tid plockade fram saxofonen.

I Down on the Beach är det Ebbot som tutar lur. På Liseberg var det en turkisk Zuma-tuta men på KB gjorde han det med rösten istället, jag misstänker att det beror på att han efter Gröna Lund-spelningen tappade bort munstycket …

Det är alltid svårt det här med spelningar med band som man har ett nostalgiskt förhållande till. Jag kommer aldrig att glömma hur de röjde på scen på Kulturlagret i Falkenberg, jag tror det var 1991. Och visst är Union Carbide idag i någon mån en annan best än vad de var då. Det blir liksom ingen Ebbot i silverfärgade badbyxor under extranumren – och det kanske vi ska vara tacksamma för.

Musiken låter förvånansvärt vital – kanske beroende på att den inte var så tidsbunden när det begav sig – och bandet framför den med värdighet kombinerad med ett kompromisslöst sväng som griper tag trots att bandets låtar egentligen inte har den där hitkaraktären som Ebbot och company skulle hitta med The Soundtrack of our Lives.

Han hittar historierna nära sig

Under hösten är dokumentärfilmaren Stefan Berg dubbelt aktuell. I augusti släppte han sin självbiografiska debutroman och i dagarna har hans nya film om musikern Leslie Tay, Leslie brinner, premiär.

Det började med måleri och lagboken. Via trummande landade det i dokumentärfilmandet för Stefan Berg. I en diger meritlista märks titlar som Blådårar 2, Rolling Like a Stone, Leslie killen som kommer att glänsa och Who the fuck is Stefan Berg. Det var under arbetet med den sistnämnda den kom; insikten om att han kunde skriva.
– Sommaren 2012 höll jag på med manus till en självbiografisk dokumentärfilm. Den behövde en berättarröst. Det hade jag inte jobbat med tidigare. Jag gav mig på att skriva små voice over-stycken och kom på hur kul det var och hur lätt det gick att skriva dem, hur snabbt jag hittade rösten till den här karaktären, berättar han.
– Jag kommer ihåg det här ögonblicket när jag kände att: ”Ja! Jag kan skriva en bok.” Jag skulle skriva första voice over-texten som börjar: ”Jag var så levande …”. Det var ord jag hade haft i huvudet och när jag kom på fortsättningen så började det rinna ord ur mig på ett sätt jag aldrig hade känt tidigare.

Han fortsatte arbeta på de självbiografiska bitarna som nu mynnat ut i den självbiografiska romanen Kärlek & rock’n’roll som släpptes under sensommaren. Det handlar om Max som växer upp i Malmö under 60- och 70-talen, parallellt får vi möta honom som 50-åring.
Max är Stefan Bergs alter ego och boken bygger på hans egen uppväxt och erfarenheter med föräldrar som skilde sig innan det blev vanligt att göra det. Han väljer ändå att kalla den roman.
– Jag hade kunnat skriva helt självbiografiskt men då hade jag inte kunnat använda fantasin på samma sätt. I och med det har jag kunnat väva ihop historien på ett annat sätt och göra avsteg från sanningen. Det löste många problem och gav större frihet.

Stefan Berg är aktuell med romanen Kärlek & rock’n’roll och dokumentärfilmen Leslie brinner. Foto: Ralph Bretzer

Han menar att allt kreativt som han gör på något sätt tar avstamp i honom själv.
– Jag börjar med att gräva där jag står. Jag hittar lokala historier som är så nära mig som möjligt. Så försöker jag göra dem mer universella så att fler kan relatera till dem. Då blir det mer intressant, hettar till och blir en nerv.
Mellan sidorna i boken träder ett grått och tungt Malmö fram, en industristad präglad av Kockums. Men mitt bland sten och betong spirar något; en ungdomskultur präglad av popmusiken.
– Den kommer som en räddande ängel för den här killen; ut ur tristessen, ut ur föräldrarnas dåliga äktenskap. Musiken blir hans väg.

Där finns en parallell till Stefans nya film Leslie brinner som har premiär på fredag. det är hans andra (eller tredje beroende på hur man räknar) film om sångaren, rapparen och producenten Leslie Tay som kommer ur trassliga omständigheter på Södra Sofielund och tar musiken som en språngbräda mot ett annat liv.
Precis som Kärlek och rock n’roll är det också i någon mån en uppväxtskildring. För Tay är det hiphop och svensk r’n’b medan det för Max/Stefan är Malmös pop- och rockscen.

Leslie Tay. Ur filmen Leslie brinner.

Precis som bokens Max fick Stefan ett trumset i present. Det skulle i förlängningen, under 80-talets andra hälft och de första åren på 90-talen leda till att han satsade på musiken. Hans var med i band som Sing Sing & the Crime och Love Kings, band som hade skivkontrakt och turnerade men kanske inte fick det där stora genombrottet. Han växlade från trummor till bas till sång. Skulle göra allt.
– Det hade med facit i hand kanske varit bättre att satsa på en sak och blivit bäst på det.

Musikkarriären tog slut 1993. Det blev dokumentärfilmer istället och nu en bok. Men han vill inte se det som att han byter medium.
– Jag vill hålla på med alla saker. Det enda jag inte håller på med längre är måleriet. Nu vävs allt ihop till en enda stor kreativitet. Jag kan gå mellan de olika disciplinerna.
– Alla mina berättelser, mina filmer, mina låtar, den bok jag skrivit nu, handlar om samma sak egentligen: life is a bitch – hur ska jag hantera det? Någonstans vill jag säga att det är viktigt att följa magkänslan. Att hela det intellektuella medvetandet har väldigt lite att komma med när det gäller att klara av livskriser. Max är som i en krigszon hela tiden. Han kämpar för att hans föräldrar ska hålla ihop och känner sig som en person som aldrig har och aldrig kommer att passa in någonstans.

Stefan Berg beskriver i boken en uppväxt utan riktigt de regler och normer som ett barn behöver. Men också en uppväxt med kärlek. Däri ligger också en del av bokens budskap, att man inte ska glömma att ge sina barn kärlek.
– Det räcker ganska långt men inte hela vägen för barnet kommer att få bekymmer om det saknas fasthet och normer och trygghet, bekymmer som jag har haft. Men om kärleken finns där så blir det så mycket lättare att hantera de bekymren.

I dag är båda Stefans Bergs föräldrar döda. Han önskar att de hade kunnat läsa boken.
– Speciellt pappa för han gick bort hastigt och det fanns mängder med missförstånd och saker som han förstorade upp, saker som sina skuldkänslor som jag inte visste om förrän efteråt. Så som pappan beskrivs i boken tror jag hade varit rätt skönt för min pappa att läsa.

På vilket sätt skiljer sig Max från dig?
– Max är mer handlingskraftig och smartare i och med att han har facit i hand genom mig. Jag var nog mer vilsen och mindre medveten om de svårigheter som omgav mig än vad han är.

Gör Max så som du själv önskar att du hade gjort?
– Ja, det tycker jag. Han är lite mer från tanke till handling. Men det är nyansskillnader.

Är det ett sätt att leva om sin barndom, att göra om och göra rätt?
– Det var en jäkligt bra fråga. Det har jag faktiskt inte tänkt på.
– Jag kan nog inte svara ja på det. Allt hänger samman i hans huvud, det gjorde det inte på mig. Där var det kaos. På så sätt har jag bringat ordning i mitt eget kaos genom att skriva om Max.

“Lika vilse i pannkakan nu som då”

Foto: Morgan Karlsson

Från akustiskt till vrålrock. Punkikonen Johan Johansson kommer, tillsammans med KSM3, till Malmö och tar med sig låtskatten från KSMB, John Lenin och soloplattorna.
– Ibland är det kul att vrida upp till elva, säger Johan Johansson

Vid sidan om Ebba Grön var KSMB det största bandet på den stockholmska punkscenen i slutet av 70-talet. Med låtar som Tidens tempo, Atomreggae och Sex-noll-två skrev de in sig i den svenska rockhistorien. Men det hela tog en ända med förskräckelse. Efter ett par återföreningar blev det ett storbråk mellan forna medlemmar, något som ledde till att det idag både finns ett KSMB och ett KSM3 ute på vägarna. Det sistnämnda kan väl närmast beskrivas som en supergrupp med två medlemmar från KSMB, två från Fas 3 och en från The Hellacopters och Strindbergs.
– Det började av väldigt trista skäl, konstaterar Johan Johansson över telefon från Sardinien där han befinner sig på sin årliga visit hos en vän.
– Det har varit en massa tjafs mellan före detta kollegor. För att vända det till något roligt och för att åka ut och ta tillbaka vår egen musik så fick vi göra det här.

Foto: Jeanette Andersson

Med sig i bagaget, när KSM3 på lördag kommer till Kulturbolaget, har de låtar från hela Johan Johanssons karriär utom från åren med Strindbergs.
– Jag spelar mest akustiskt nu för tiden så det är kul att köra låtar som är svåra att göra på ett sådant sätt.
Det har gått 40 år sedan KSMB bildades och nästan lika länge sedan första inspelningarna släpptes. Ändå tycker inte Johan Johansson det känns som att återbesöka den han en gång var när han sjunger dem.
– Nja. Nej. Jag har fått leva med det här hela tiden. Det är ingenting som jag har stoppat ned i en låda och gömt bort. Det här är något man blir påmind om och som folk står och skriker efter var jag än spelar själv.
– Igår firade vi min frus födelsedag och man känner att man börjar bli lite gammal, men sådant där, det är bara siffror. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan människan man är nu och när man var 19 faktiskt. Jag har väl ingen utvecklingspotential kanske. Jag känner mig lika vilse i pannkakan nu som då.

Kan det inte vara så att man har utvecklingspotential så länge man känner sig vilse?
– Jo, absolut. Jag vill inte bliva stur, som Pippi sa. Det jag menar är att det inte känns som något sökt sätt att gräva sig tillbaka till någon man inte är längre. Det finns något av det där kvar i en.
Du har inte gjort som Thåström gjorde under lång tid efter Ebba och Imperiet, att stoppa undan sitt gamla material för att senare plocka fram det igen?
– Lite så är det kanske. Inte för att man på något sätt tagit avstånd från det men det passar kanske att göra lite andra grejer ibland. Jag tror inte att Pimme varit så heller. Han har väl velat visa vad han pysslar med nu och inte åka omkring och göra någon revival på sig själv. Det har inte jag heller någon lust att göra. Det är därför vi inte spelar så ofta med det här bandet utan det är vid väl valda och få tillfällen.

Efter att KSMB splittrades första gången och även Johan Johanssons band Strindbergs och John Lenin gått i graven har han ägnat sig åt solokarriären men också åt att hjälpa andra artister.
– Jag vill hålla på med musik. Det är det viktigaste för mig. Jag hamnade i det här läget när jag var 18, 19 år. Då hade jag fått åka på turné, gjort plattor och det hade varit tjejer med Instamatic-kameror som fotade en. Efter att man har fått den där bekräftelsen, då kan man släppa det och bara hålla på med skojig musik. Sedan gillar jag att hjälpa fram nya grejer och få folk att lyssna på sådan musik som jag tycker om. Det har varit en mission för mig som ibland har varit väldigt mycket viktigare än att göra musik själv. Det är skoj att ha hjälpt fram artister som [Stefan] Sundström och [Lars] Winnerbäck.

Det måste ge en egokick också när Winnerbäck idag är en av landets största artister som drar jättepublik …
– Just när det gäller Winnerbäck var nog alla lika förvånade. Jag var ganska övertygad att det skulle gå bra för honom men så jäkla bra trodde nog ingen. Det är jättekul att ha varit med och gett en liten starthjälp.
– Det och att få ha hållit på med gamla idoler. Att ha fått göra en platta med Kjell Höglund som man får bestämma hur den ska låta är helt fantastiskt. Även om det kan ses som raka motsatsen till en egotripp så är det ändå det det är.
– Jag håller på att jobba med en tjej som heter Ellinor Brolin som spelar Kjells grejer. Vi har fått låtar av honom, nya oinspelade grejer som vi håller på och spelar in. Hon har fått hans stafettpinne. Vi träffas ibland och ibland har han med sig en stor pärm med outgivna grejer som han sätter i händerna på Ellinor och säger: de här ska du göra. Det är din tur nu.

På senare år har Kjell Höglunds musik fått något av en renässans. I julas kom en ny singel, i våras släppte Ellen Sundberg en skiva med tolkningar av hans låtar och så har vi då Ellinor Brolins kommande album.
– Ja, den lever och mer nu än på länge. Kjell är en av mina bästa och finaste vänner så det är jättekul att han får uppskattning nu medan han fortfarande lever och han är jätteglad för det själv.
– Jag och Ellinor ska direkt efter att jag spelat i Malmö åka till Västerås för att på söndag spela Kjell-låtar i domkyrkan. Då ska han komma dit och titta. Det är lite ballt. Det är verkligen från det ena till det andra på två dagar.

Vad ger det dig, den dubbelheten mellan rock n roll å ena sidan och mer stillsam singer-songwriter-musik å den andra?
– Det ligger mer i ögonen på betraktaren kan jag tycka. Egentligen är det samma sak. Det är 60-talspop med proggtexter kan man säga om man ska hårddra det. Sedan handlar det bara om på vilket sätt man spelar det. Det finns något som är skithäftigt med att ha ett band bakom sig och skruva upp på 11 och köra och det finns något som är jättehäftigt och lärorikt med att sitta helt ensam och vara tvungen att fånga en publik så att de inte sitter och babblar skit, liksom. Det är jättekul att kunna göra båda de grejerna.

KSM3 består av: Johan Johansson (från bla KSMB, Strindbergs, John Lenin), Tony Johansson (Fas 3), Peter Ampull (KSMB), Johannes Borgström (Fas 3) och Robban Eriksson (Hellacopters, Strindbergs).

KSM3 gör i helgen en miniturné och spelar i storstäderna. Ikväll på Slaktkyrkan i Stockholm, på fredag på Sticky Fingers i Göteborg och på lördag på Kulturbolaget i Malmö. Förutom KSM3 spelar även Charta 77, Ola Aurell och Herman Hedning.

Robin blir vän med sig själv

Robin Stjernberg är tillbaka, fem år efter senaste plattan, med sin nya ep Under Water. Foto: Karl Anton Björkman

 

Vad hände egentligen med Robin Stjernberg? Det har varit ganska tyst sedan senaste albumet kom ut 2013.
En hel del skulle det visa sig. Idag släpper Hässleholmssonen och forne Mellovinnaren ep:n Under Water.

Pianots strängar klingar ut. Locket läggs ned och pianomannen reser sig och går med fasta steg ur rummet. Med de ljuden avslutas låten Always, det sista spåret på Robin Stjernbergs nya ep. Inspelningen av pianoballaden är avskalad och trots att sången är lågmäld finns det en ljudmässig råhet. Det knarrar om stolen och frasar om kläder och kroppsdelar som rör sig.
– Jag ville ha känslan av en enda tagning och när det är klart reser jag mig och går därifrån, berättar Robin Stjernberg när tidningen når honom mellan dagens låtskrivarsessions och synkning av nya musikvideon.
– Det är det jag vill att hela EP:n ska vara, en autentisk hemmasnickrad skiva.
Han beskriver låten Always som ett avslut på ep:ns tematik där varje låt är ett brev till honom själv och Always knyter ihop säcken,
– Det är där jag blir vän med mig själv och sjunger till mig själv att jag kommer alltid älska mig trots mina brister. Det är något jag kämpat med, att älska mig själv för det är ett sådant stressigt klimat att vara människa idag med social medier och ytlighet. Jag ville stänga dörren till den ångesten jag hade när jag skrev musiken – det är anledningen till att jag vandrar och ut stänger dörren.
Fotstegen och knarrandet är inte det enda ljud från världen utanför musiken som letat sig in i Robin Stjernbergs musik. Han beskriver hur han spelade på disken i studions kök med pennor vilken gav ett klockliknande ljud som fick följa med in i en låt. Fokuset på ljuden hänger ihop med den nya roll han har klivit in i under de senaste åren.

2013 släpptes Pieces, Robin Stjernbergs första “riktiga” skiva, Idol-skivan oräknad. Den innehöll Mellovinnaren och Eurovision-bidraget You. En smakstart på karriären naturligtvis och, som Robin Stjernberg själv säger, orsaken till att han än idag kan leva på musiken. Men efter Pieces har det varit ganska tyst.
– Det är väldigt medvetet för jag har inte varit redo att vara artist på det sättet. Det har varit viktigt att vara musikern, kreatören, skaparen – en konstnär. Att utforska vilka känslor det är som får mitt hjärta att slå extra hårt och sedan kommunicera det i form av musik.
Helt tyst har det ändå inte varit. Det har kommit några singel-låtar men inget större samlat grepp förrän nu. Det innebär dock inte att den idag 27-årige artisten har legat på sofflocket.
– Jag har skrivit låtar, spelat lite och varit med i lite små tv-program här och var. För mig har det mest handlat om att sitta i studion och klura ut vem jag är musikaliskt. Och arbeta med andra artister och låtskrivare. Jag har lärt mig producera också.

Bland annat var Stjernberg med och skrev och producerade Robin Bengtssons låt I can’t go on som vann Melodifestivalen förra året och han var med och skrev sommarhiten Dansa med Malmörapparen Niello.
– Jag ville hitta vad jag står för och vem jag är musikaliskt. Det tar tid, liksom att lära sig producera.
Han beskriver sina låtar som lirade snarare än programmerade – det är piano, gitarr, bas och trummor även om det även finns med programmerade element.
– Jag har lekt med gamla synthar från 70- och 80-talen, utforskat andra epoker. Men sedan landar det i ett melodispråk som jag alltid haft som är väldigt popigt och souligt men inte så tillputsat. Fokus är på känslan i musiken snarare än att det ska låta dyrt.
– Jag tror att jag hittat ett lugn i min sång där jag inte behöver skjuta ifrån som jag har gjort tidigare – “Kolla vilka höga toner jag kan ta och vilka wails jag kan göra!” – Nu har det varit mer fokus på att kommunicera låten och känslorna jag vill förmedla.
Vart känner du att du är på väg?
– Nu är jag på väg att släppa min första ep på fem år och det känns väldigt spännande, Vart den för mig det får vi se. Jag kom precis hem från Nashville för någon månad sedan där jag har varit och jobbat och fått jättebra respons på mina låtar. En dröm skulle vara att få åka och spela utanför Sverige. Det är ju lite att börja om från noll, att showcase-spela, visa vad jag har att säga med min musik.

Kopplingen Nashville och Robin Stjernberg ter sig kanske inte alldeles uppenbar. Han säger att även om han inte själv gör countrymusik så tycker han om att skriva med folk som gör det, att det finns ett klassiskt, tidlöst, låttänk där som han gillar liksom en förståelse för textens betydelse. Men trots att texterna är viktiga är det ändå melodierna som kommer först, det är de som spelar dag ut och dag in i hans huvud, melodier som han sedan gnolar in som röstmemon i mobilen,
– Ibland kommer det något när man står i kön på Ica och då låtsas jag ringa någon och säger “Tjena, tjena, jag skulle bara sjunga en melodi för dig”. Då kollar folk inte konstigt på en. Skulle jag bara börja sjunga så skulle det väcka en massa uppmärksamhet. Det händer konstant, senast idag.

Robin Stjernberg beskriver det som något av att börja om från början med nya ep:n.
– Det kommer nog att ta tid för folk att upptäcka att jag ens har släppt något. Men jag vet att musiken är bra nog så att när vi väl får lyssnare så hoppas jag att de kommer att tycka om det. Jag vet att det finns fans där ute och just nu är det för dem jag gör det. Sedan hoppast jag att ta ny mark men det kommer att ta tid men det är dit jag ska och det kommer att hända. Det intalar jag mig själv, det måste man göra annars har man inte i branschen att göra.

70-talets rock genom arabiska ögon

Det sena 60-talet och tidiga 70-talet var en tid av musikaliskt sökande. Rocken började lämna sin barndomsfas och blickade utåt och inåt för inspiration för att finna vägen mot vuxenlivet. Band från Beatles till Led Zeppelin sökte sig såväl österut som mot den västerländska och afroamerikanska folkmusiken för inspiration.

Samtidigt var en våg av rockmusik på väg att födas i de arabiska storstäderna, i Kairo, Damskus och Beirut. Det är mot ljudet av denna scen som Malmöbandet Al Vin Al Khalidi – med Nadin Al Khalidi från Tarabband och Forbidden Orchestra och Tobias Allvin från Babian och Tummel – lutar sig. Eller, som de säger under spelningen på Victoria i Malmö på torsdagskvällen: hur den hade kunnat  låta om den inte kvästs av religiös fundementalism.

Perspektivet är, med västerländska musikaliska ögon (öron), vridet 180 grader. Där Led Zeppelin och liknande band, med en europeisk och amerikansk utgångspunkt, nyfiket tittade på arabisk musik är det som att det här är musik som med utgångspunkt i arabvärlden lika nyfiket sneglar mot rock ‘n’ rollens form och använder den med sitt eget tonspråk.

Det är en spännande resa de tar oss med på. Det är ett ruggigt driv mittemellan psykedelisk riffrock och arabisk folkton, det är skamlöst lekfullt och svängigt samtidigt som det finns ett musikaliskt djup som engagerar. Hela spelningen får en extra dimension såväl av de både sympatiska och underhållande mellansnacken som av den smittande spelglädjen.

Al Vin Al Khalidi börjar med en stark första akt för att efter paus komma tillbaka ytterligare ett strå vassare. Andra delen inleds lugnare, mer folkmusikorienterat för att sedan mynna ut i en knippe låtar som fullständigt golvar mig, med Julia (tror jag den heter) och youtube-favoriterna Andi Ana och Ma Mirtah i spetsen.

De lämnar oss med en distinkt lust efter mer. Än så länge finns ett par videor och några liveklipp på youtube men ett album ska spelas in, berättar de från scenen. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Snapphaneklanen åter på banan

Elva år har gått sedan senaste albumet släpptes och nio sedan Svenska Akademien somnade in. Men nu är upphovsmännen till den skånska raggan tillbaka på banan igen och på lördag spelar de på Moriskan.
– Vi har saknat varandra som vänner som är ute på vägarna tillsammans, säger Ivan Olausson-Klatil, mer känd som General Knas.

Vi träffas i rekordsommarens sista skälvande suck på en uteservering på Östergatan. Ivan Olausson-Klatil och Carl-Martin Vikingsson, alias Sture Allén den yngre, verkar entusiastiska över att bandet är återförenat. Ett par spelningar har avverkats, dels på Öland Roots och dels på Mosebacke och gensvaret har varit uppmuntrande.
De anger flera skäl till att de nu ger sig ut på vägarna igen. Att de saknat varandra är ett av dem.
– För mig känns det dessutom som att det politiska läget och tonen i samhället gör att det är läge för Svenska Akademien att komma tillbaka och kanske uppdatera sin katalog, säger Ivan.
– När man lyssnar på det gamla så känns det som att mycket av det inte är mindre relevant utan kanske snarare mer, säger Martin.
Det finns också tankar på att skriva och spela in ny musik.
– Det känns som att vi hade fingret på något med antirasism, miljöfrågor och övervakningssamhället och så vidare. Det känns fräscht att komma tillbaka och uppdatera det, att byta ut Bush och Bildt mot Åkesson och Donald Trump. Det har ju inte gått framåt direkt, säger Ivan.

 

Historien om Svenska Akademien, den musikaliska varianten, började i Landskrona 1999, i början av vad som skulle bli en verkligt gyllene era för svensk hiphop med bland andra Timbuktu, Mobbade barn med automatvapen och Looptroop. De slängde in handduken efter tio år och fyra album. Sedan dess har Ivan gjort solokarriär under sitt artistnamn General Knas och Martin har haft soloprojektet Stures Dansorkester och arbetat som pressekreterare för bostadsminister Peter Eriksson.
– Akademien har nästlat sig hela vägen in i regeringen, skrattar Ivan.

En kort återföreningsvända har de också hunnit med 2013. Den resulterade i spelningar och en singel. Det pratades även om ett album men så blev det inte, den gången.
– Då var det inte alls samma seriositet som nu, Vi var inte där riktigt än. Nu känner jag att jag har gjort mina album som soloartist och har nått till en punkt där jag kan känna att jag nått den nivå som jag vill nå, säger Ivan.
– Vi kände redan i replokalen inför första giget att det här gillar vi, säger Martin och fortsätter: – Jag kände efter första vändan, när vi kramat ur oss ett antal skivor och det var ganska tätt mellan dem, att vi skrivit om rätt många ämnen och att det var svårt att inte upprepa sig. Jag hade att ett behov att skriva lite andra saker och skriva lite själv. Vi har spenderat hela våra yngre vuxenliv tillsammans i en turnébuss. Men nu känns som det som att vi är taggade att ta oss an de här ämnena igen.

De menar att det händer något speciellt när de skriver tillsammans.
– Vi skräder inte orden i Akademien men det finns alltid en positiv grundton. När jag skriver egna texter så har jag haft lite svårt att uppbåda den. Den kommer till i synergi mellan våra politiska universum. Jag har saknat att skriva med Martin väldigt mycket. Han har en pedagogisk och pragmatisk ton och jag har en mer idealistisk. Det fungerar jättebra tillsammans tycker jag, säger Ivan.
– Det är kul att skriva ihop för det blir både en politisk diskussion och en konstnärlig. Den kan handla om att den där versen eller det där rimmet kanske inte var så hett, om snygga rim och fraseringar, samtidigt som det kan vara: så kan du väl inte säga och mena? Det är kul med den dubbelheten, säger Martin.

När Svenska Akademien debuterade med Snapphaneklanen 2000 var bandmedlemmarna strax över 20, nu är de 40 och, på ett annat sätt, vuxna. Det har kommit barn in i bilden, civila arbeten och medlemmarna är utspridda över landet.
– Det tycker jag har gått igen i mitt skrivande. Det ska bli intressant att se hur det går igenom i ett Akademie-sammanhang. De första grejerna vi gjorde så hade jag ett mycket större behov av att visa att jag kunde rimma på olika sätt och hade tänkt olika tankar. Det kanske jag inte har behov av nu på samma sätt som när jag var 23. Det är lite som när musikhögskolemusiker spelar i början. De krånglar till det för mycket och står i vägen för sitt eget sväng, säger Martin.
– Du får göra som Eminem på hans senaste och tappa in på den där ungdomliga hungern. Det kan vara intressant att kombinera det med erfarenheten, säger Ivan.

“Snapphaneklanen” har ekat genom mången studentkorridor och ungdomlig för- och efterfest och Svenska Akademien har blivit något av ett generationsband för en grupp som tagit deras musik till sig i en danande ålder. Men på senare tid har deras namn svärtats ner av en annan svensk akademie.
– Det var väl en av anledningarna till att vi kom tillbaka också, hela rabaldret. Det gav en spinneffekt: det här är ju skoj ändå, vi kanske överlever dem – det trodde man inte när man startade, säger Ivan.
– Det blir snävt och insnöat, det gäller väl alla sammanhang. Det kan till och med bli farligt. Det är gamla tiders motsvarighet till filterbubblan där man sitter och bedömer varandras jävlighet. Små bubblor av människor utan insyn utifrån brukar sällan få fram så vettiga beslut, säger Martin.
– Det är väl en institution som känns lite som kungahuset, överspelat, säger Ivan.

Buffy the Vampire Slayer utan Buffy?

Sarah Michelle Gellar under Buffy-tiden. Foto AP/TT och omslagsbild.

Den obegripligt usla tvserie-versionen av gamla filmfavoriten Heathers väckte farhågor inför den kommande Buffy-rebooten. Som gammal fan börjar dock oron lägga sig och ersättas av förväntningar. Screen Rant skrev för några dagar sedan om att serieskaparen Joss Whedon nu rundar av serietidningsversionen som byggt på de ursprungliga sju årgångarna som visades i tv med ytterligare fem. Och han kommer faktiskt [spoiler alert] ge Buffy och hennes vänner ett lyckligt slut. Se röd text nedan om du vill veta hur det går. Om du följer serien och inte vill veta, läs det inte.

Varför gör han nu detta? Jo, för att Fox, tv-bolaget bakom Buffy har, inför rebooten dragit tillbaka rättigheterna från Dark Horse Comics som ger ut Buffy-serien. Monica Owusu-Breen som är show runner för nya Buffy skrev i ett tweet i slutet av juli att det bara finna en Buffy, en Xander, en Willow, en Giles och så vidare. ”Men här är vi 20 år senare … och världen verkar mycket mer skrämmande. Så det är kanske dags att möta en ny slayer. Och det är allt jag kan säga”, skriver hon i sitt tweet.

Om detta verkligen innebär det som det låter som, att det blir ett slut på Buffys storyline och en ny slayer tar vid, förändrar det saker och ting vad gäller min inställning till nya Buffy the Vampire Slayer. Varje möjlighet till att seriens universum fortsätter att utvecklas i rutan utan att man bryter med den gamla berättelsen – med kanon – är naturligtvis en nåd att stilla bedja för en gammal fan. En Buffy the Vampire Slayer utan Buffy? Ja, tack. Jag hade hatat att se en annan skådespelerska än Sarah Michelle Gellar göra rollen. Det var svårt nog att se den ursprungliga (och inte helt lyckade) långfilmen från 1992, trots att den gjordes långt innan tv-serien.

Den fjärde och sista delen av Buffy tVS Season 12: The Reckoning släpptes den 19 september.

Nu blir det seriösa spoilers för Buffys avslutning. I Buffy Season 12: The Reckoning, den avslutande delen av Buffy-serien, har Buffy och Scooby-gänget besegrat sin senaste Big Bad. Buffy och Faith har börjat på polishögskolan, sannolikt med målet inställt på San Francisco Police Departments övernaturliga avdelning (som instiftats sedan tv-serien lades ned). Xander och Dawn är numera ett par och har en dotter som döpts till Joyce efter Buffy och Dawns bortgångna mor. Buffy är fortfarande vän med Angel och Spike men inte i ett förhållande med någon av dem. Willow leder ett kvinnocenter och Giles återbildar The Watcher’s Council. 

Med både Buffy (i och för sig utan Buffy själv (?)) och Veronica Mars tillbaka i rutan kanske jag trots allt kan komma över det där med Heathers …

Veronica Mars tillbaka i rutan

Kristen Bell som Veronica Mars. Foto: Denis Poroy/AP/TT

Veronica Mars är tv-serien som vägrar dö. Den lades ned efter tre säsonger men kom tillbaka i långfilmsform efter en uppmärksammad crowdsourcing-kampanj.

I tv-serien var hon tonårig detektiv i pappa ex-sheriffens detektivbyrå. I filmen kom hon tillbaka som färdigutbildad jurist. Sedan en tid tillbaka har det ryktats om att serien skulle komma tillbaka, något som nu bekräftats av huvudrollsinnehaverskan Kristin Bell på Twitter.

”Det här är ett mycket viktigt marshmallows-meddelande [marshmallows är Kristen Bells namn på Veronica Mars-fansen, reds anm]. Visste ni att från och med sommaren 2019 kommer alla gamla avsnitt finnas att stream och se om på Hulu – vilket är bra för att ni kommer att behöva friska upp minnet … eftersom vi gör en ny!” säger hon i en video som hon delat på Twitter.

I slutet av långfilmen Veronica Mars lämnade hon sin planerade juristkarriär för att fortsätta arbeta som detektiv i den kaliforniska strandorten Neptune. I den nya säsongen av tv-serien dödas studenter på vårlov vilket inte ser bra ut för stadens turistnäring. Naturligtvis går uppdraget från en av de mördade ungdomarnas föräldrar att lösa mysteriet till Mars Investigations.

I gammal god Veronica Mars-anda ställs, under säsongens åtta avsnitt, stadens välbärgade elit – som gärns skulle slippa supande turistungdomar – mot arbetarklassen som är beroende av intäkterna från de samma.

* * *

Ryktet om att Veronica Mars skulle komma tillbaka nådde mig för precis en månad sedan på min födelsedag. Det är en present jag gärna tar emot. Visst är serier som Six Feet Under, The Wire, The Handmaid’s Tale och The Deuce kanske i objektiv mening bättre men vid sidan om Buffy the Vampire Slayer är Veronica Mars den serie som träffat mest rätt med mig. Det är kanske inte helt konstigt att en Buffy-fan faller för Veronica. Serierna är inte helt olika i sin dramaturgiska uppbyggnad, i sin miljö och sitt världsbygge.

På många sätt är Veronica Mars en Buffy the Vampire Slayer utan övernaturliga inslag. Veronica är förvisso inte, som Buffy, en superhjälte med omänsklig styrka. Hennes kraft ligger i hennes hjärna, känsla för rättvisa och känsla för att manöverera klassgapet och gråzonerna i det starkt segregerade Neptune.  Och så handlar det naturligtvis om att hon är alldeles förbannat cool.

”I denna smarta, engagerande serie om en tidigare populär tjej som förvandlats till gymnasieskolans utstötta brottsbekämpare, kommer den hårdkokta dialogen från sin tonårsprotagonists mun på ett sätt som sticker den potentiella gulligheten i hjärtat med en ishacka” skrev LA Times recensent träffande.

Det är de fattiga och de rika. Det är politiska ränkspel, en djupt inkompetent polismyndighet och vanliga människor som bara försöker ta sig fram. Ingen är riktigt ond, ingen är riktigt god. Till och med den nästan rakt igenom vidrige bratts-slyngeln Dick Casablancas visar till slut mänskliga sidor och till och med Veronica Mars själv har brister, brister som kostar hennes far återvalet till sheriff – den revansch han så väl hade förtjänat.

Sedan har serien, precis som Buffy, den där kompisfaktorn. Veronica, Wallace och, senare, Mac blir, liksom Buffy, Xander och Willow blev, tittarens fiktiva vänner som varit djupt saknade sedan de försvann från rutan. Förmodligen var det därför man på nolltid lyckades få in två miljoner dollar till att göra en filmversion via en Kickstarter-kampanj. Och sannolikt är det också därför nyheten om att serien får en fortsättning elva år efter att den ursprungligen lades ned väcker sådan entusiasm.

* * *

Senaste nytt omTV

Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 47 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Birdcloud, Svenska Akademien, Jason Isbell.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Michelle McNamar: I'll be gone in the dark - one woman's obssesive search for the golden state killer.
Ser just nu: Bland andra The Deuce och American Horror Story. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer
×