Triumf för Barrie Kosky

Många Richard Wagner blandas med Nürnbergs mästersångare.
Foto: Enrico Nawrath

Hur många Richard Wagner finns det egentligen? Regissören Barrie Kosky ställde frågan i förra årets nyuppsättning i Bayreuth av ”Die Meistersinger von Nürnberg”. Tonsättaren, poeten, nyskaparen naturligtvis. Men också den grumlige filosofen-skriftställaren med klart antisemitiska tankar, skojaren och den urbota skitstöveln. Alla dessa Wagner plockade han in i en scenbild från Haus Wahnfried och slängde också in dåtidens kulturpersonligheter i kretsen kring Wagner och blandade upp dem med scengestalterna från Mästersångarna. Det blev en förstaakt av operan som satte myror i huvud på de flesta, väckte förtjusning hos en del och irriterade andra till vansinne. Ögonbrynen åkte än mer i höjden när han efter en neutral andra akt i trädgårdsmiljö flyttade skeendet till platsen för Nürnbergrättegången efter andra världskriget. Debatten svallade bland både kulturkritiker och vanliga operaälskare. Måste man blanda in andra världskriget och den tyska skulden i allt? Kan inte Mästersångarna få vara en enkel mänsklig kärlekshistoria fylld av humor och vacker musik och med total avsaknad av gudagestalter, mytiska hjältar och ond bråd död?

Till saken hör att Mästersångarna fram till förra året hade varit en familjeangelägenhet i Bayreuth. Tolv insceneringar sammanlagt, alla signerade Wagnerfamiljen, den senaste av Katharina Wagner. Och där var det inga problem med eventuell antisemitism: att Richard Wagner använde den judiske dirigenten Herman Levi som förebild för Sixtus Beckmesser och hånar honom för att han är jude var något som slätades över eller helt enkelt doldes i dessa uppsättningar; Katharina Wagner framställer honom mest som en busig skolpojke med Besserwisserambitioner.

Den vidriga judekarikatyren
Foto: Enrico Nawrath

Men Barrie Kosky, själv jude, aktar inte rov från att lyfta fram operans antisemitiska undertoner. Det var tydligt redan i förra årets uppsättning men accentueras än mer i årets version. Han gör Beckmesser till en allmänt otrevlig och opålitlig person, speglar honom i jättelik uppblåsbar docka som en judekarikatyr som kunde vara hämtad ur ”Der Stürmer” och låter honom utsättas för våld och förnedring. Så långt från det wagnerska överslätandet man kan komma. Och till detta lägger han floder av idyll, dansande barn och gemytliga sångare, en träffande bild av det dualistiska Tyskland under mellankrigstiden.

Musikaliskt är uppsättningen mer än perfekt: dirigenten Philippe Jordan leder orkestern till stordåd, körens insatser är magnifika och solisternas insatser är överlag av absolut högsta klass. Särskilt bör man nämna Michael Volle som Hans Sachs (operahistoriens kanske mest sympatiska figur) och Klaus Florian Vogt som Stolzing. Samt Johannes Martin Kränzle som Beckmesser, komisk i sin tafatthet, storartad i sin smärta.

Kalabalik i rättssalen
Foto: Enrico Nawrath

Stående ovationer är ovanligt vid Bayreuther Festspiele, möjligtvis kan de bestås en sångare som svarat för något utomordentligt. Men efter nypremiären kokade hela den stora salongen: publiken stod upp, skrek bravo och stampade för fullt i golvet. Åt Barrie Kosky, juden och regissören som givit en helt ny dimension till Wagners mest älskade opera.

En bild från dagens Tyskland.

*

Sista året blir det för Jan Philpp Glogers inscenering av Den flygande holländaren. I åtta år har den stått på festspelsprogrammet, banbrytande när den kom men tiden har gått hårt åt uppsättningen, nu känns den mer som historia än angelägen opera. Visst gör Greer Grimsey en ödestyngd holländare, och Peter Roses Daland har den rätta krämarmentaliteten liksom Ricarda Merbdeths Senta den rätta oskuldsfullheten och Stymanskörens kalabalik fascinerar fortfarande. Men Axel Kober verkar inte anstränga sig överhövan framför orkestern och inte ens Eberhard Friedrich lyckas få fram någon glöd i kören.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 augusti

En Lohengrin i blått

Mörkblått, grönblått, kornblått. Det strävsamma paret (det får man väl säga – de har hållit ihop i över trettio år nu) Leipzigkonstnärerna Neo Rausch och Rosa Loy har skapat scenbild och kostymer till årets nyinstudering av Lohengrin till Festspelen i Bayreuth, en inscenering som visuellt ställer hela operan på ända. Ingen mekanisk svan som gnisslar fram över scenen, inga skramlande ringbrynjor eller ”tidstrogna” kreationer, bara blått och kostymer som alluderar mot barocken och van Dyck.

Blått, blått, blått. Georg Zeppenfeld som kung Heinrich (på övervåningen), Waltraud Meier som Ortrud, Piotr Beczala som Lohengrin, Anja Harteros som Elsa.
Foto: Enrico Nawrath

Med två undantag: Elsas klänning efter vigseln och parets brudkammare. Där är det skarpt orange som gäller. Egentligen borde också Lohengrin vara orange, han bär med sig blixten, energin men han gör det i ett land som har förlorat sin kraft. Alltså blått. Det är vackert och vilsamt för ögat men man får anstränga sig för att hitta dramatiken; visst finns den där men väl dold i blå dunster.

Yuval Sharon gör sin Bayreuthdebut som regissör – för övrigt den förste amerikanske regissören i Festspielhaus. Han är känd som avantgardist med mängder av verk som balanserar på knivseggen och det var väl många som trodde att han skulle göra något liknande när han gav sig på Lohengrin. Men icke: hans inscenering kan närmast beskrivas som traditionell; stela tablåer, sång framme vid rampen, minimalt agerande och framför allt brist på psykologisk klarsyn. Lohengrin blir en sexkrävande mansgris, Elsa befriar sig från sina bojor, först från fångenskapen, sedan från den omöjlige Lohengrin, allt med den fritänkande Ortruds feministiska hjälp. Kanske i sig sympatiskt men han halkar iväg lite väl långt från Wagners tankar där Elsas tvivel blir orsak till ett uteblivet paradis, till Lohengrins förnedring och, i Wagners version, till hennes egen död; Sharon låter henne överleva och försvinna mot en oviss framtid. Alla behöver inte dö i en opera men den här förändringen känns faktiskt omotiverad, lite väl tillrättalagd.

Men om insceneringen inte kan sägas vara någon höjdpunkt i Bayreuths historia – den avfärdades med vad som närmast verkade vara en artighetsapplåd av publiken – så var det konstnärliga utförandet desto bättre av solister, orkester, kör och dirigent.

Medan energin på scenen fastnar i Neo Rauschs elektriska installationer så låter dirigenten Christian Thielemann musikens högspänning flöda för fullt. Han lägger ut nästan oändliga linjer, han blixtbelyser små detaljer, späckade med häftiga impulser, Det är magi på högsta nivå: det som verkar impulsivt fritt, skapat för stunden är i själva verket resultatet av kalkylerat tänkande, ett mycket medvetet musikaliskt byggnadsverk. Och Festspelsorkestern – årets konstellation är förmodligen den bästa och mest klangrika på många år – svarar fullt ut på dirigentens alla intentioner.

Svanen blir en blixt
Foto: Enrico Nawrath

Även om Christian Thielemann frikostigt exponerade orkestern så lät han den aldrig övertrumfa solisterna som svarade för helt enastående prestationer. Främst kanske Anja Harteros och Piotr Beczala som Elsa av Brabant och Lohengrin.

Anja Harteros är storartad som Elsa, noggrann i sin gestaltning och med glasklar intonation. Hon visade kanske inte upp den ungdomliga fräschör som gjort henne till en av Europas mest eftertraktade sångare men jag har svårt att tänka mig att det går att göra rollen bättre. Piotr Beczala kom in sent i produktionen men visar upp en Lohengrin med både kraft och lätt elegans. Hans ljusa tenor är varm och naturlig men ändå med rejält med kött på benen. Agerandet är trots gestaltens tyngd fyllt av en rent rörande bild av misslyckandet, besvikelsen. Stor operakonst som antagligen kommer att göra honom till en av de stora på operascenerna framöver.

Om uppsättningen var en början för Piotr Beczala var det avskeds-comeback för Waltraud Meier som Ortrud. Hon är en av nutidens största Wagnersångare men det var 18 år sedan hon senast stod på scenen i Bayreuth. Trots denna långa paus fanns allt kvar: klangen, kraften, utstrålningen. Det var verkligen stort att få uppleva denna levande legend, om uttrycket tillåts.

Omnämnas bör också Georg Zeppenfelds gedigna gestaltning av Kung Heinrich och naturligtvis den alltigenom perfekta Festspelskören med Eberhard Friedrich som kormästare.

Georg Zeppenfeld som kung Heinrich, Waltraud Meier som Ortrud, Tomasz Konieczny som Telramund
Foto: Enrico Nawr

 

LOHENGRIN

opera av Richard Wagner

Dirigent: Christian Thielemann

Regi: Yuval Sharon

Scenografi och kostym: Neo Rausch och Rosa Loy

Ljus: Reinhard Traub

Solister: Georg Zeppenfeld, Piotr Beczala, Anja Harteros, Tomasz Konieczny, Waltraud Meier, Egils Silins med flera

Bayreuther Festspielorchester; Bayreuther Festspielchor, kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär: 25 juli, sedd föreställning: 29 juli

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 augusti

Mellanår för Opera Hedeland

Lina Johnson som Lucia
Foto: Mikal Schlosser

Från de skotska hedarna till den stora amfiteatern Opera Hedeland söder om Köpenhamn – bättre lokalisering av sir Walter Scotts drama, transformerat till operan Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti kan man väl knappast tänka sig. På den stora friluftsscenen har scenografen Simon Corder byggt upp ett landskap med ruiner, dammar och stengärden allt i typisk dramatisk 1800-talsromantik. Det blir en verklig ögonfägnad som naturligt fortsätter ut i hedlandskapet, något som accentueras av den mycket skickliga ljussättningen, också den signerad Simon Corder.

Walter Scotts roman har 1800-talsromanens alla schabloner: stor kärlek, stort svek, kvinnoförnedring och ond bråd död. I sig inte typiskt för 1800-talet, allt förekommer även i vår så kallade moderna tid även om den bombastiska berättarstilen känns gammalmodig. Och helt enligt 1800-talets italienska operasmak frossar Donizetti och hans librettist i de blodiga detaljerna. I den här uppsättningen drar regissören Rodula Gaitanou ut Donizettis linjer: det som antyds i originalet, våldtäkten och Lucias mord på Arturo visas explicit, om än på behörigt avstånd.

Audun Iversen som Enrico och Lina Johnson som Lucia.
Foto: Mikal Schlosser

Men trots denna realism, trots den mycket fina scenografin och trots kostymernas tartanmönster får man som åskådare mycket liten kontakt med figurerna, helheten blir ett tittskåp eller kanske en storbildsskärm. Visst man kan skylla på avståndet mellan åskådare och scen. Men sådant går att överbrygga med rätt regi – det har tidigare uppsättningar på Opera Hedeland varit strålande exempel på.

På sätt och vis blir avståndet märkbart även i musiken. Donizetti var utan tvivel en av de skickligaste melodisnickrarna i 1800-talets italienska opera, det är musik som prägla av utsökt melodik, lätthet och elegans. Man kan ifrågasätta om blodig dramatik ska ackompanjeras av sköna durackord och medryckande tretakt; nu är det så och partituret går inte att ändra på. Men dirigenten Martin Nagashima Toft drar ner tempot och försöker ge musiken en extra tyngd. Det blir inte mer dramatiskt för det, bara segt och en smula långtråkigt. Den mycket vackra klangen i både kör och orkester förtjänar verkligen inte att bli iförd sådana blyskor.

Solisternas prestationer präglas överlag av mycket gott agerande men sångligt finns det både toppar och dalar. Många operakännare påstår att Lucia di Lammermoor inte fungerar som helhet om den inte sjungs av verkligt förstklassiga sångare och lördagens premiär bar syn för sägen. Steffen Bruun som Rainondo och Audun Iversen som Enrico visade upp både kraft och tyngd i sina figurer. Men Lina Johnson som Lucia och Adam Frandsen som Edgardo räckte inte hela vägen trots sina i sig mycket fina röster.

Således ett mellanår för Opera Hedeland. Nästa år bli det Bizets Carmen.

Foto: Mikal Schlosser

 

LUCIA DI LAMMERMOOR

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Salvatore Cammarano efter Sir Walter Scotts roman ”The Bride from Lammermuir”

Dirigent: Martin Nagashima Toft

Regi: Rodula Gaitanou

Scenografi och ljus: Simon Corder

Kostym: Gøje Rostrup

Solister: Lina Johnson, Audun Iversen, Adam Frandsen, Rasmus Jupin, Steffen Bruun, Stina Schmidt, Jonatan Koppel

Collegium Musicum; Opera Hedelands kör, kormästare: Felipe Carvalhiero

Premiär på Opera Hedeland 4 augusti

Med mycken konstnärlig vilja

Narren-Richard-Wieland-och-Ministern-Josef-Zetterberg-Pihl
Foto: Alf Ljungqvist

Under årens lopp har jag sett hundratals operor, från jätteuppsättningar med stor orkester och kör, påkostat kringverk i scenografi, kostymer, maskineri och projektioner till kammaroperor med några få medverkande och en liten ensemble eller enbart ett piano som ackompanjemang. Det som blivit allt mer och mer tydligt är att det konstnärliga värdet ligger inte i kvantiteten, inte heller i kända affischnamn eller i ekvibrilistik på scenen. Endast om det utnyttjas för det konstnärliga helhetsintrycket har sådant något värde.

I torsdags kväll var jag på urpremiären av De sjungande löven i Kulturhuset Anders i Höör. En opera skriven av två eldsjälar, musiken av den unge körledaren och kompositören Egil Kolind och librettot av Tord Nihlén, som har varit en fast pelare för Höörs Sommaropera alltsedan starten. Med sig har de haft en skicklig och ambitiös produktionsgrupp samt naturligtvis många många medverkande på scenen. Tillsammans har man skapat en helaftonsopera med allt som hör till, till och med ett balettavsnitt. Kostymerna är välgjorda, vackra och fantasifulla, scenografin enkel men mycket genomtänkt, koreografin av mycket hög klass, liksom personregin. Och framför allt: uppsättningen är genomsyrad av konstnärlig vilja. Det är värt allt beröm.

Kompositören Egil Kolind är i grunden kyrkomusiker, nyligen tillträdde han tjänsten som Domkantor i Roskilde domkyrka. Naturligtvis märks influenserna av kyrkomusik i hans tonsättning till De sjungande löven men huvudsakligen verkar den bygga på tongångar från folkvisorna, mestadels mjukt elegisk och ganska stilla i tempot men också en del snabba dansrytmer och spår av jazzsynkoper. Den är lätt att ta till sig, behaglig för örat men absolut inte menlös; så långt från intelligensbefriad dunka-dunkamusik man kan komma.

Synnöve Ekström som Drottningen
Foto: Alf Ljungkvist

Tord Nihléns libretto är en fortsättning på sagan Prins Hatt under jorden (även den blev en opera i Höör 1999, för övrigt den första nyskrivna verket för Höörs sommaropera). En tänkvärd historia om en maktgalen minister som vill använda konsten i egna syften till att påverka medborgarna. Om detta kan man säkerligen diskutera mycket; i de totalitära staterna är det en självklarhet men även i våra så kallade demokratier är det en i högsta grad vanlig företeelse. Det finns ingen anledning att fördjupa sig här och nu, det räcker med att konstatera att Tord Nihlén använder sig av ett välvårdat vackert språk med poetiska undertoner. Precis som en operalibretto ska vara men alltför sällan är.

Och det musikaliska utförandet? Den lilla orkesterensemblen är mycket välspelande och det är effektivt att låta rörblåset – oboe och engelskt horn – ge färg och skapa stämningar.

Och sången? De flesta av de medverkande är barn eller ungdomar och de varken kan eller ska låta som fullfjädrade operasångare. Det är rent och klart och inte färgat av onödiga later från populärmusiken. Och det finns flera som verkar ha stor potential i både sång och aktion så Höörs Sommaropera verkar fungera bra även som plantskola.

Varje sommar sedan 1997 – med undantag för 2000 då världsutställningen i Hannover kom i vägen – har Höörs Sommaropera visat upp en ny uppsättning. Och fortsättning lär följa: 2019 är redan klart och planerna för 2020 är också långt komna.

En enastående kulturgärning.

Nymfernas dans
Foto: Alf Ljungkvist

DE SJUNGANDE LÖVEN

opera med musik av Egil Kolind och libretto av Tord Nihlén

Regi, scenografi och ljus: Tord Nihlén

Körledare: Noora Karlhuluoma

Kostym: Elias Levin

Mask: Emma Karlsson

Koreografi: Emily Willman

Medverkande: David Afzelius, Synnöve Ekström, Malcom Nihlén, Josef Zetterberg Pihl, Richard Wieland, Linus Ask och många, många fler

Urpremiär på Kulturhuset Anders i Höör den 2 augusti

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet den 4 augusti

Beska under sirlig yta

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Vadstena-Akademien

SOLEN OCH NORDSTJÄRNAN

opera-ballet pour Louis XIV et Charles XII

Musik av Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben

Libretto av Molière, anonym librettist och François de la Traverse, sieur de Sévigny

Översättningar av Karin Modigh, Ture Rangström och Nicodemus Tessin d y

Koreografi och regi: Karin Modigh

Musikalisk ledning: Dan Laurin

Konsertmästare: Francesco D’Oratio

Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Marcus Philippe Gustafsson

Sångare: Ingrid Berg, Frida Bergquist, Philip Björkqvist, Nanna Bugge Rasmussen med flera

Dansare: Julia Bengtsson, Niklas Fransson. Matilda Larsson, Valerie Lauer, Edgar Lewandowski med flera

Premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott 20 juli

Fransk barock, tre divertissemang från det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet, samtliga devota hyllningar till enväldiga kungar. Solen och Nordstjärnan, årets stora uppsättning av Vadstena-Akademien i Bröllopssalen på Vadstena Slott blev en intressant historielektion, en grandios uppvisning i gott hantverk både sceniskt och musikaliskt. Men eftersmaken blev både fadd och besk.

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Despoter har alltid hyllats, ibland på egen befallning, ibland på initiativ av undersåtar som eftersträvar deras gunst. Det har rört sig om folklig underhållning som gladiatorspelen i Rom, uppenbara maktdemonstrationer som partidagarna i Nürnberg eller 1 maj på Röda Torget i Moskva.

Men det har också rört sig om hyllningar där de sköna konsterna, musik, poesi, dans och skådespeleri utnyttjas för att lovsjunga despoten. I Solen och Nordstjärnan har regissören Karin Modigh och det övriga produktionsteamet sammanställt en helafton av tre föreställningar från tiden runt sekelskiftet 1600/1700.

Det är uppenbart att det har krävts mycket arbete och mycken kunskap för att få fram ett fungerande underlag till de historiskt belagda evenemangen och minst lika mycket för att återskapa scenografi, kostymer, smink och peruk samt att visa upp tidstrogenhet vad gäller agerande, dans, sång och replikföring. Och inte minst har Dan Laurin med medarbetare uträttat ett verkligt hästjobb med musiken, för att få fram användbart partitur och rätt interpretation.

Och visst möts man som åhörare av stor fägnad för både öga och öra. Scenografin är utsökt i sin enkelhet, kostymer och peruk rent fantastiska, koreografin elegant, sångarnas prestationer av mycket god klass. Dan Laurin håller föreställningen i ett friskt, väl avvägt tempo men jag vill sätta ett litet frågetecken för orkesterinterpretationen. Jag skulle vilja ha haft en aning bättre stringens, tydligare frasering och en aning mer markerat continuo. Men jag är uppfödd med tysk barock och har tyvärr alltför små insikter i fransk barockmusik; förmodligen är Dan Laurins tolkning den korrekta. Men i den sista akten – Narvabaletten från 1701 med musik av Anders von Düben, Jean Desfontaines och Jean-Baptiste Lully – blev klangbilden tätare och mer exakt. Kanske borde den tolkningen ha använts genomgående.

Prologen ur ”Le Désepoir de Tirsis
Foto: Markus Gårder

Den första akten, Prologen ut ”Le désepoir de Tirsis”, är en kammaropera som enligt det kungliga reglementet hyllar Ludvig XIV, med trevlig musik och sällsynt fånigt libretto som tjatar om hur god och duktig kungen är. Mycket estetik men egentligen totalt intresselöst.

Den andra akten, Le Ballet des Nations ur ”Le Bourgeois gentilhomme” med musik av Lully och libretto av Molière är utan tvivel aftonens konstnärliga höjdpunkt. Koreografin är spännande och dansarna visar fram hela sin skicklighet, liksom sångarna som briljerar i både arior och ensembler. Fjäsket för kungligheten är minimalt och underhållningsvärdet högt.

Men i tredje akten, Narvabaletten eller ”Le Ballet meslé de Chant héroïques” med musik av von Düben, Desfontaines och Lully och med libretto av François de la Traverse, sieur de Sévigny, får man en besk smak i munnen. Musiken är behaglig och intressant och librettot det vanliga lallandet om konungens, i det här fallet Karl XII, storhet. Men utförandet med en balett iförd gammaldags gymnastikdräkter i stela tablåer, ger associationer i bästa fall till Frisksportarna men främst till Hitlers Kraft durch Freude. Detta tillsammans med den Karl XII-dyrkan som fortfarande praktiseras i vissa kretsar och gravallvaret hos de agerande stämmer verkligen till eftertanke. Det hela kunde ha lindrats med en ironi eller en antydan till hånskratt men icke. Vad är meningen?

Det blev det enda att ta med sig hem efter en ganska menlös kväll. Det var roligt att ha sett det men jag tänker i fortsättningen inte springa benen av mig efter opéra-ballet.

Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Operaunderhållning av högsta klass

Staffan Liljas och Hannes Öberg,
Foto: Daniel Strandroth

Läckö Slottsopera

VAMPYREN

opera av Heinrich Marschner med libretto av August Wohlbrück efter ett skådespel av Heinrich Ludwig Ritter; översättning: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Johannes Schmid

Scenografi och kostym: Paul Garbers

Mask: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Solister: Hannes Öberg, Vivianne Holmberg, Per Lindström, Staffan Liljas, Matilda Sterby med flera

Sverigepremiär på Borggården Läckö slott 15 juli

Det gäller att kunna sin vampyrologi. Som lekman blir man lätt förvirrad av alla regler, teorier och historiska urkunder. Den fåvitske rekommenderas att börja med Wikipedia på Internet som fylligt reder ut vampyrens historia, från de klassiska antika kulturerna, som alla lämnat efter sig vampyrer av olika slag, fram till den moderna 1800-tals-vampyren – en demonisk aristokrat som har den fula vanan att suga blod och liv ur sina omgivande medmänniskor, enkannerligen unga oskuldsfulla kvinnor – först omnämnd av den italiensk-engelske författaren och läkaren John Polidori. Denne skapade sin vampyrkaraktär lord Ruthven på intryck från sin vän och gynnare Lord Byron. Den 19-sidiga kortnovellen fångades upp av den tyske författaren Heinrich Ludwig Ritter som skrev skådespelet ”Der Vampyr oder die Totenbraut”. Detta använde skådespelaren Wilhelm Wohlbrück som underlag till librettot för operan ”Der Vampyr”. Musiken skrevs av hans svåger Heinrich Marschner. Operan gjorde succé vid premiären 1823, behöll länge sin popularitet men drunknade så småningom i Lethe.

Nu har Catarina Gnosspelius, verksamhetsledare för scenkonsten och den övriga parnassen på Stiftelsen Läckö slott dragit upp Marschners Vampyr ur glömskans flod och presenterar den som årets sommaropera på borggården. I söndags var det Sverigepremiär.

Det är alltid vanskligt med operaarkeologi; oftast finns det en orsak till att operor försvinner bort från repertoaren och tiden är mestadels en bra probersten på kvaliteten. Till de elyseiska höjderna når Vampyren varken i musik, intrig eller poetik. Men operan är ett mycket bra exempel på gott hantverk: musiken är lättförståelig och långt ifrån banal, intrigen korrekt enligt vampyrsagorna och librettot – åtminstone i Catarina Gnosspelius översättning – klarar sig från att snubbla på pekoralets rand.

Matilda Sterby som Emmy
Foto: Daniel Strandroth

Men även om råvarorna är medelmåttiga är tillagningen utsökt. Man presenterar en opera med spelglädje, energi och tempo, ytterst välgjord i scenografi, kostym och smink, musikaliskt högklassig och med utomordentligt skickliga solistprestationer. Visst är det underhållning men underhållning när den är som bäst, betydligt bättre än de flesta kvasiintellektuella pretentiösa produktioner som regelbundet dyker upp i operasverige.

Simon Phipps leder den välspelande orkestern med fast hand i högt men balanserat tempo, sätter elegant färg på handlingen och ger sängarna allt stöd de behöver både i de många medryckande ensemblerna och i de balladliknande ariorna. Regissören Johannes Schmid arbetar med det tunga artilleriet: tydliga nyanser, kraftigt utspel och konstant direktkontakt med publiken. Det kanske verkar vara en aning för burdust men det är sådana grepp som måste till för att nå fram till åhörarna i en utomhusföreställning.

Bland solisternas prestationer finns några riktiga pärlor. Hannes Öbergs gestaltning av Lord Ruthven har i stort allt: en vacker plastisk baryton med både känsla och kraft och till det rent utomordentligt skådespeleri: man njuter av den fina rösten, man skrattar när han misslyckas i sina vampyrförsök och man ryser när han lyckas. Vivianne Holmberg använder sin glansfulla sopran till att kreera Malwina med stor musikalitet och tydlig action. Per Lindström visar upp en välkontrollerad tenor i debuten på Läckö i rollen som Aubry – med största sannolikhet ett framtidslöfte liksom mezzon Kajsa Palmér. Även hela den övriga ensemblen förtjänar enbart lovord.

Genom åren har Läckö Slottsopera svarat för ett pärlband av fina operaupplevelser. Årets uppsättning är inget undantag. Nu är det bara att vänta på vad 2019 kommer att erbjuda.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 18 juli

 

Ung och fräsch La Bohème

Ung kärlek och ond död – Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo i Skånska Operans uppsättning av La Bohème.

Skånska Operan

BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henry Murgers roman med översättning av Ola Hörling

Regi och koreografi: Ola Hörling

Musikaliskt ansvarig: Max Lörstad

Scenografi: Petra Hjortsberg

Ljus: Ludvig Uppman

Dekor: Åsa Antalffy Eriksson

Medverkande: Signe Sneh Schreiber, Markus Pettersson, Eldrid Gorset, Linus Börjesson, Jonas Bergström, Fredrik Samuelsson, Roodney Nilsson med flera

Orkesterensemble: Max Lörstad, Saana Kähkönen, Lovisa Kowalczyk, Jonathan Åkesson, Johanna Hydén

Premiär på Bäckaskogs slott 7 juli

I 25 år har Skånska Operan presenterat föreställningar under sin troskyldiga maxim ”Opera åt folket”. Inga experimentalföreställningar, inget nyskrivet utan klassiska operor, minimalistiskt anpassade vad gäller scenografi, kostym och musikackompanjemang, oftast framförda som arenateater på udda spelplatser runt om i Skåne med ett fåtal avstickare till andra landsändar. Solisterna är mestadels unga sångare i början av sin karriär som sedan gått vidare till större uppgifter. Operans direktörer, Ola Hörling och Åsa Jensen har åstadkommit ett Herkulesarbete och belönats med stora publikskaror. Uppenbarligen fyller Skånska Operan ett behov, men det anser inte Statens Kulturråd som dragit in sitt produktionsstöd.

I lördags var det premiär på Bäckaskogs slott på årets uppsättning, Puccinis La Bohème, en pålitlig tårdrypare med massor av livsgjädje, ung kärlek, svartsjuka, fattigdom och ond bråd död. Sedan premiären 1896 har den varit en publikmagnet, så även nu: det gamla vagnslidret på Bäckaskog var fullsatt intill sista plats.

Jag har sett La Bohème i ett otal versioner, från enkla konsertanta uppsättningar till föreställningar med de stora operahusens hela raffinemang och internationellt kända artister. Men fasen vet om inte verket ska spelas just på det här sättet med ett minimum av kringverk och unga röster, fortfarande i utveckling. Musikaliskt är det kanske inte optimalt men känslan, helhetsintrycket, blir desto intensivare. Här möter man ett kärlekspar, Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo med ett utspel det slår gnistor om och röster med stor potential. Som gammal sur operabedömare inser man att de bör dra ner på trycket och vårda nyanserna men friskheten och den uppenbara spelglädjen ursäktar mer än väl de sångliga mistorna. Linus Börjesson som Marcello och Jonas Bergström som Schaunard har även de ett kraftfullt utspel men mer kontroll över rösterna och Fredrik Samuelsson som Colline svarar för en fullödig prestation i både sång och action.

Den lilla orkesterensemblen – en stråkkvartett förstärkt med elektriskt piano – sköter orkestersatsen föredömligt. Klangen är vacker och fyllig och sångarna får allt det stöd de behöver. Vid tidigare uppsättningar med Skånska Operan har denna ensemble känts för liten men nu har Max Lörstad åstadkommit ett arrangemang som ger Puccinis musik nästan full rättvisa.

Nu ger sig Skånska Operan ut på turné med sin Bohème. Sammanlagt 22 föreställningar ska man ge, de flesta på slott och gårdar men även på Ystads teater och Palladium i Malmö

Denna recension var publicerad i Skånska  Dagbladet 9 juli

Riddartornet – en musikalisk fullträff

Vadstena-Akademien

RIDDARTORNET

opera av Carl Unander-Scharin med libretto av Magnus Florin efter Erik Johan Stagnelius tragedi

Dirigent: Joachim Gustafssson

Regi: Nils Spangenberg

Solister: Amelie Flink, Rebecka Hellbom, Frida Bergquist, Viktor Johansson, Samuel Sassersson, Marcus Bartoletti med flera

Scenografi och kostym: Johan Glaumann

Instrumentalensemble från Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola

Premiär på Vadstena Gamla teater 5 juli

”Sorgespel” kallade Erik Johan Stagnelius sitt gotiskt-romantiska skräckdrama Riddartornet. Han skrev det 1821, två år innan han dog. Det är skrivet på blankvers,förmodligen mer avsett att deklameras än att uppföras sceniskt och har ända fram till modern tid ansetts som mer eller mindre ospelbart, på 1800-talet på grund av sitt ”omoraliska” innehåll med incest, maktmissbruk och tortyr, i modern tid på grund av sin komplicerade gammalmodiga språkdräkt.

Men i början av 2000-talet väcktes dramat till liv. Dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm gav regissören Karl Dunér uppdraget att sätta upp Riddartornet. Dunér tog hjälp av Dramatens chefdramaturg Magnus Florin att bearbeta replikerna, en anpassning till nutida meningsbyggnad och ordföljd.

Och nu har Riddartornet blivit en fullängdsopera med musik av Carl Unander-Scharin och libretto av Magnus Florin. Verket är skrivet för eleverna vid Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola, urpremiären var för några veckor sedan på Västmanlands teater och i torsdags var det premiär inom ramen för Vadstena-Akademien på Gamla teatern i Vadstena, en scen med rötter i Stagnelius egen tid.

Carl Unander-Scharins musik är som helhet välgjord och lättbegriplig trots sina många komponenter. Där finns renässans, folkmelodier, koraler, lite 1950-tal, en stor portion senromantik; rena harmonier blandas med skarpa dissonanser, rytmerna är varierande och mycket intressanta. Ett innovativt grepp är vad tonsättaren kallar ”lydnads-rytmen” en rytm i 7/8-dels takt som Rheinfels, den diktatoriske huvudpersonen bankar med sin käpp när han kräver lydnad.

Magnus Florins libretto följer i stort Stagnelius med just de ändringar i språket som han gjorde i Karl Dunérs talade uppsättning. Han bevarar författarens kärnfråga, den gudomliga naturen som kontrast mot varats olidliga smärta och han avstår tacknämligt nog från att onödiga paralleller in i nutida futiliteter.

Gamla teatern blir en idealisk skådeplats, en teater med fasta kulisser, falluckor och annat från författarens tid, ett tittskåp mot en konstlad värld. Och kostymerna fulländar intrycket: inget som funnits i verkligheten, bara på scenen. Regissören Nils Spangenberg drar linjerna än längre, allt är konstlat; figurerna overkliga, blott känslorna lever. Men han har sett bort från något väsentligt: det här är fråga om ett tonsatt talat drama, replikerna är viktiga och han borde lagt större vikt att textningen blivit tydlig även om det skett på bekostnad av tempot.

Solisterna är operaelever; prestationerna måste bedömas från den utgångspunkten även om tonträffningen inte alla gånger var perfekt och vibratona ställvis alldeles för yviga. Men det fanns verkliga ljuspunkter där man kunde ana löften om kommande stordåd: Viktor Johanssons gestaltning av Rheinfels, klar och fyllig i sin tenor och intensiv i utspelet, Amelie Flink som Mathilda, vacker sopran och mycket utstrålning och Rebecca Hellbom som Olivia, utsökt i aktionen och stor kapacitet i rösten. Samt parhästarna Samuel Sassersson och Marcus Bartoletti, två gedigna barytoner.

Vadstena-Akademien har rykte om sig att vara en plantskola för blivande operastjärnor. Uppsättningen av Riddartornet bär syn för sägen och bjuder dessutom på en av säsongens mest övertygande tonsättningar. Bara den är värd resan till Vadstena.

Denna recension  var publicerad i Skånska Dagbladet 9 juli

Till Birgit Nilssons minne

Birgit Nilsson var en av 1900-talets stora sopraner. I år skulle hon ha fyllt hundra år. Jubileet firas på många sätt – från jättekonserter med ett uppbåd av sångare och musiker till mindre konserter. I söndags bjöd den skånska sopranen Eva Rydén på en konsert i Björnekulla kyrka till Birgit Nilssons minne. Hon har tidigare givit en konsert med samma inriktning i Allhelgonakyrkan i Lund, då med delvis annan repertoar.

Birgit Nilsson har betytt mycket för Eva Rydén. Hon var hennes mentor – men även hennes vän och inspiratör. Programmet vid söndagens konsert var i sin helhet sådant som stod på Birgit Nilssons repertoar: Wagner, Puccini och Verdi men även nordiska romaner av A F Lindblad, Erikki Martin, Ture Rangström och Jean Sibelius.

Eva Rydén visade naturligtvis upp sin säkra tonträffning och dramatiska kraft i de stora operaariorna men jag måste erkänna att det var hennes tolkning av romanserna som tilltalade mig mer med sin värme, lyrik och glädje.

Hon avslutade konserten med ett verkligt kraftprov – Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde. Det skulle antagligen ha blivit konsertens höjdpunkt men det valhänta ackompanjemanget med skraltig betoning på en illa registrerad orgel stäckte de ambitionerna.

En charmig bagatell

Hanna Fritzson och Linnea Andreassen
Foto: Katja Tauberman

FÖRVANDLINGAR I HELVETET

opera av Isabelle Aboulker med libretto av Jean-Pierre Vaguer i översättning av Ditte Hammar

Musikalisk bearbetning: Hanna Fritzson och Martin Hellström

Regi: Ditte Hammar

Scenografi och kostym: Bente Rolandsdotter

Medverkande: Hanna Fritzson, Linnéa Andreassen, Tor Lind, Teresia Bokor

Orkesterensemble: Martin Hellström, Johanna Zetterqvist, Ola Denward, Gunnar Eneroth, Lars Ljungberg

Svensk premiär på borggården på Malmöhus slott 29 juni; sedd föreställning 30 juni

 

Den Andra Operan, ett litet operakompani som sätter upp enbart operor skrivna av kvinnor. Jag måste erkänna att min misstänksamhet var stor när jag läste förhandsinformationen. Och Isabelle Aboulker, ett namn som jag sett i periferin, något om operor för barn. Ett stycke med sensmoralen att man måste leva ut och våga vara sig själv, plattitydernas plattityd. En orkesterensemble med blåsare och slagverk, fyra solister. Allt distribuerat via högtalare eftersom det var fråga om en utomhusföreställning. Jag anlände till borggården på Malmöhus med en ryggsäck fylld av en operahabitués fördomar. Till råga på allt förbyttes det soliga sommarvädret till moln och en ganska kylig snålblåst.

Men jag borde ha tänkt längre än näsan räcker. Operaverkstan vid Malmö Opera hade lagt sin skyddande hand över uppsättningen och därifrån kommer aldrig något dåligt. Oftast annorlunda, mestadels spännande och alltid välgjort med bra konstnärlig höjd.

Så blev det den här gången också. En charmig opera i fickformat, ”opera-bistrot”, krogopera, är den franska benämningen, med rolig och intressant intrig som faktiskt snuddar vid de stora problemen och okomplicerad men välskriven musik med spännvidd från kabaré till jazz och fransk chanson med stänk av romantisk opera. Lättsmält, javisst,  men långt ifrån urvattnat och tillrättalagt.

Scenografin är enklare än enkel: en säregen gungbrädesställning, rekvisitan en vattenkanna med sand och en liten hacka samt ett antal kraftiga rep, kostymerna fantasifulla och spretiga. Orkestern är medryckande och får fram stora variationer i sin speciella kombination.

Och solistprestationerna förtjänar enbart beröm. Tor Lind gör en sympatisk djävul med uttrycksfullt kroppsspråk, intensiv till tusen och mycket välsjungen med kraftig klingande baryton. Hanna Fritzon lånar sin tydliga sopran till en ambivalent mördare med både skuld och självkänsla, Linnéa Andreassen sjunger sin knarkande ateist med plastisk mezzo, stor energi och kraftigt utspel och Teresia Bokors Séraphine är ljuvt romantisk med en sopran som utan problem klarar koloraturhöjderna.

Operan är kort, bara omkring 50 minuter men det är sådana här föreställningar som förhoppningsvis kan sprida operans speciella magi utanför de gängse kretsarna. Det behöver inte vara mångtimmeslånga föreställningar med festklädd publik i en stor teatersalong, det fungerar lika bra med ett kortare stycke i enklare omgivning bara den konstnärliga höjden – och spelglädjen – finns på plats.

Det blev bara tre dagars föreställningar i Malmö. Sedan flyttas uppsättningen till Stockholms förorter, Årsta och Sundbyberg. Men det ska bli intressant att se vad Den Andra Operan kommer med framöver.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

×