En Alcina i världsklass

Cecilia Bartoli © SF Matthias Horn

 

ALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto av okänd författare efter ”Orlando Furioso” av Ludvico Ariosto

Musikalisk ledning: Gianluca Capuano

Regi: Damiano Michilietto

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Agostino Cavalca

Ljus: Alessandro Carletti

Video: rocafilm

Koreografi: Thomas Wilhelm

Dramatugi: Christian Arseni

Medverkande: Cecilia Bartoli, Philippe Jaroussky, Sandrine Piau, Kristina Hammarström, Christoph Strhel, Alastair Miles, Sheen Park med flera

Les Musiciens du Prince-Monaco; Bachchor Leipzig

Dansare, statister

Salzburger Festspiele Pfingsten 2019; Haus für Mozart

Sandrine Piau som Morgana och Philippe Jaroussky som Ruggiero.
© SF Matthias Horn

En minst sagt rörig intrig hämtad från ett diktverk från renässansen, tonsatt på tidigt 1700-tal till en opera som föll i glömska efter ett par år och inte kom ur malpåsen förrän tvåhundra år senare, kan det ha något intresse för 2000-talets människor? Kanske musikhistoriskt eftersom det var Georg Friedrich Händel, en av musikhistoriens giganter, som stod för komponerandet och verket innehöll en paradroll för en dåtidens kändisar, kastratsångaren Carlo Broschi med artistnamnet Farinelli, men dramatiskt och idémässigt?

Efter tre akter – nästan fyra timmar – kom slutackordet och vi lämnade Haus für Mozart uppfyllda av en stor musikalisk upplevelse men också med lärdomen att samvetslösa despoter med förryckt känsloliv är en evig företeelse. Renässanseposets häxa Alcina som förvandlade sina älskare till sten har efterföljare ända in i vår tid och förmodligen i all tid framöver men det går att bryta deras makt.

Regissören Damiano Michilietto och scenografen Paolo Fantin har arbetat med en modell starkt influerad av psykoanalysen, både Freuds sexualsymboler och Jungs arketyper, förstärkta av spektakulärt ljus och videoprojektioner; mer förklarande än fördömande.

Men det sceniska var trots allt extra grädde på moset; vad vi hade kommit för var att få en fullödig musikalisk upplevelse. Och det fick vi – långt över våra höga förväntningar.

Sheen Park som den lille Oberto tillsammans med två dansare
© SF Matthias Horn

Pingstfestspelen i Salzburg har blivit en angelägenhet för Cecilia Bartoli. Hon är spelens konstnärliga ledare, hon är initiativtagare till orkesterensemblen Les Musiciens du Prince-Monaco, hon var solist vid flera av konserterna och sjöng titelrollen här i Alcina. Sångligt har hon några konkurrenter bland världens mest utsökta mezzosopraner men räknar man in inlevelse och scenpersonlighet är hon rent enastående. Hennes koloratur kritiserades i början av hennes karriär för att vara för luftig men med tiden har hon arbetat upp både snabbhet och täthet och fått fram ett omfång på över tre oktaver vilket gör att hon kan växla mellan höga och låga lägen utan att förlora klang och kärna i rösten. Hennes utspel är mycket tydligt men modest, det är stämman som står för dramatiken. Under årens lopp har jag haft möjlighet att se hundratals operaföreställningar men jag vill påstå att jag aldrig har sett bättre rollprestation.

Dansarna – de förstenade männen
© SF Matthias Horn

Även den övriga ensemblen svarade för absoluta topprestationer: countertenoren Philippe Jaroussky var magnifik i kraft och klarhet som Ruggiero, svenska Kristina Hammarström hade allt man kunde önska av rollen som Bradamante, stolt resning i agerandet och perfekt klang i mezzon; Sandrine Piau sjöng en Morgana med ljuvlig sopran och markant erotisk touch i aktionen, Alastair Miles tunga bas gav en tydlig profil åt Melisso. Och så Sheen Park från Wiener Sängerknaben, en mer bedårande och välsjungen Oberto kan man inte tänka sig.

Les Musicien du Prince-Monaco och dirigenten Gianluca Capuano stod för en orkestersats som också var extraordinär. Sensträngat naturligtvis, tät i klangen och med mildrat continuo, som det ska vara i senbarock.

Det blev mycket lovord det här men för en gångs skull känns det rätt att slösa med superlativerna. Och det är svårt att få fatt i biljetter och inte alldeles gratis att ta sig till Salzburg. Men för en operanörd är det förmodligen samma upplevelse som för en sportintresserad att se en VM- eller OS-final. Någon gång ibland måste man få uppleva det bästa.

Phippe Jaroussky – Ruggiero – och Kristina Hammarström – Bradamante
© SF Matthias Horn

 

 

 

Utsökt uppsättning av modern klassiker

Foto: Camilla Winther

Ett fiskben i nationens hals” var ett av de omdömen som fälldes om president Richard Nixons resa i februari 1972 till Kina för att träffa Mao Zedong. Besöket väckte känslor och mängder av åsikter inte bara bland världens ledare utan även bland vanligt folk – att den närmast rabiate antikommunisten Nixon tog initiativ till samtal med det röda blockets frontalfigur. Denna händelse inspirerade poeten Alice Goodman att skriva ett operalibretto som kom att tonsättas av John Adams och 1987 hade operan Nixon in China på Houston Grand Opera. I söndags var det Danmarkspremiär för verket på Operaen i Köpenhamn.

Arnold Bezuyen som Mao Zedong och David Kempster som Chou En-Lai
Fofo: Camilla Winther

Nixon in China är inte en politisk opera. Alice Goodman beskriver den som en ”heroisk opera” som visar hur moderna myter uppstår. För en europé är den mycket amerikansk med amerikansk humor och den typiska amerikanska epiken, med musik från den amerikanska traditionen: jazz, spiritual och gospel och med klar influens från amerikansk musikal- och filmmusik. Visst är musiken i grunden minimalistisk med de karaktäristiska upprepningarna men den vidgas till impressionism och klassisk opera både i stämföringen och arkitekturen.

Verket tar mycket liten hänsyn till mötets storpolitiska betydelse. Det fokuserar mer på mötet mellan de två vitt skilda kulturerna och levnadssätten. Ett exempel på detta är Nixons entréaria (vid ankomsten till flygplatsen i Kina), där tonsättaren leker med den minimalistiska musikens möjligheter. Maos hustru, som bar ansvaret för det våldsamma ödeläggandet av den gamla kinesiska kulturen, framställs som en europeisk operadiva. Den kinesiska revolutionsbaletten blir trots det otäcka temat kitschig Hollywoodperformance medan Pat Nixons stora aria är en hyllning till det typiska ”good old America”-hemmet.

Sofie Sofie Elkjær Jensen som Chiang Chin
Foto: Camilla Winther

Uppsättningen i Köpenhamn är rent magnifik. Regissören John Fulljames håller en oerhört hög intensitet i föreställningen och stöttas fullt ut av dirigenten Alexander Vedernikov som låter Det Kongelige Kapel att excellera i täta rytmer och klangkomplex. Och solistprestationerna är lysande rakt över.

Johan Reuter som Richard Nixon
Foto: Camilla Winther

Johan Reuter sjunger Nixon med mäktig baryton och bra action, inklusive en illusorisk gestik, Sarah Tynan är rent ljuvlig som Pat Nixon med sin välmodulerade sopran och Arnold Bezuyens aggressiva tenor ger skarp profil åt ordförande Mao. Och så Sofie Elkjær Jensen som Chiang Ching, Maos hustru: en äkta soprandiva i sång och utspel, förfulad in absurdum och utspökad i hemska revolutionskläder och David Kempster som gör en välsjungen och genomsympatisk Chou-En Lai.

Efter urpremiären i Houston spådde många kritiker att Nixon in China skulle bli en dagslända. Men den visade sig att hålla, sattes upp på flera ställen och idag erkänns den som en av de stora nutida operorna. Uppsättningen i Köpenhamn tar verkligen vara på alla dess kvaliteter; en resa över Sundet är absolut att rekommendera.

Reovolutionsbaletten
Fofo: Camilla Winther

 

Luther – en intolerant gaphals

Foto: Jonas Persson

Världshistorien vimlar av fanatiker; envisa män – och kvinnor – som håller fast vid en idé och är beredda att göra allt för att sprida den. Får de möjlighet utvecklas de ofta till despoter som gärna offrar andras egendomar och liv med hänvisning till denna idé oavsett om den är politisk eller religiös. Men borstar man bort allt ideologiskt svammel kommer man så gott som alltid fram till de tre grundläggande drifterna: girighet, brunst och maktbegär.

1500-talets store reformator Martin Luther var en av dessa fanatiker. Nu har hans liv och gärning blivit till en opera av tonsättaren Bo Holten och librettisten Eva Sommestad Holten. I lördags var det urpremiär på Malmö Opera av Schlagt sie tot!

I Lucas Cranachs ateljé. Dietrich Henschel som Martin Luther, Inger Dam-Jenson som Barbara Cranach och Reinhard Hagen som Lucas Cranach.
Foto: Jonas Persson

Det är ingen smickrande bild som målas upp men den kommer nog nära den historiska verkligheten: en vresig, halsstarrig typ som närmast ser ner på sina medmänniskor, oförmögen att diskutera och kompromissa, oförsonlig mot sina meningsmotståndare. Även om han förses med vissa libertinska drag blir det inte en individ man vill dela en glad afton med. Förtjänstfullt är också hur operan skildrar hans utveckling: med åren blir han alltmer rigid. Parallellen till sentida och nutida despoter är ofrånkomlig.

Uppsättningen är storartad: Scenografin är rent vacker in i minsta detalj, kostymerna om än inte tidstrogna så dock genomtänkta och illusoriska och ljus och projektioner effektiva och smakfulla. Regin är nära nog perfekt, från masscenernas myller över de detaljrika tablåerna fram till det enskilda agerandet. Den råa brutaliteten finns där men framhävs inte och de religiösa accenterna tillför en extra dimension: exempelvis skildras Luthers sammanbrott som en pietà. Som åskådare rycks man med i skeendet, det blir både trovärdigt och tankeväckande. Men vägen dit blir lång, det blir en bit in i andra akten som man begriper meningen med den detaljerade men ställvis ack så enahanda förstaakten.

Dietrich Henschel och Emma Lyrén som Martin Luther och hans Käthe.
Foto: Jonas Persson

Bo Holtens musik följer samma mönster. Han har tagit stora intryck av Luthers eget komponerande, gregoriansk musik omvandlad till psalmer för menigheten. Den är tonal, lättlyssnad och lättförståelig. Men precis som handlingen är den i första akten ganska monoton och fri från kontraster för att i andra akten blomma upp och bli snudd på genial.

Sångarnas prestationer är överlag mycket goda. Dietrich Henschel gör Luther med kraftigt utspel och imponerande basbaryton, Thomas Volle svarar för fin gestaltning av Philip Melanchthon och Stefan Dahlberg firar triumfer både som Zwingli och Erasmus Rotterdamus. Men trots allt är det operans två kvinnliga solister, Inger Dam-Jensen som Barbara Cranach och Emma Lyrén som Katharina von Bora som svarar för de mest minnesvärda sånginsatserna och dessutom mycket bra agerande.

Operakören och barnkören måste också ges högsta betyg liksom den klangtäta orkestern. Och dirigenten Patrik Ringborg plockar fram musikens alla förtjänster och håller föreställningen i ett fast måttfullt tempo.

Som helhet: Schlagt sie tot! med all sin konstnärlighet ger en bra skildring av en dramatisk tid av Europas historia men kan också ses som en varningsflagg för nutida despoter och extremrörelser, både politiska och religiösa. För något har vi att lära av historien: Det är de intoleranta gaphalsarna som ställer till det, inte de som vill diskutera och analysera.

Foto: Jonas Persson

 

SCHLAGT SIE TOT!

opera av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Peter Oskarsson

Scenografi och kostym: Peter Holm

Ljus: Per Sundin

Koreografi: Frauke: Caroline Lindblad

Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jacob Högström, Reinhard Hagen, Inger Dam-Jensen, Bengt Krantz, Conny Thimander, Stefan Dahlberg, Magnus Loftsson, Emma Lyrén

 

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö operas barnkör, figuranter

Urpremiär på Malmö Opera 11 maj 2019

Dansk nationalopera med strålande solister

Sine Bundgaard och Peter Lodahl.
Foto: Miklos Szabo

DROT OG MARSK

opera av Peter Heise med libretto av Christian Richardt

Dirigent: Michael Schønwandt

Regi: Kasper Holten och Amy Lane

Scenografi: Philipp Fürhofer

Kostym: Anja Vang Kragh

Ljus: Jesper Kongshaug

Koreografi: Jo Meredith

Medverkande: Peter Lodahl, Johan Reuter, Sine Bundgaard, Gert Henning-Jensen, Sofie Elkjær Jensen, Morten Staugaard med flera; statister

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 mars 2019; sedd föreställning 28 mars

Michael Schønwandt lyfter Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor till rent elyseiska höjder i klangskönhet och precision, samtliga solistprestationer är av absolut högsta klass både i sång och agerande, scenografin ställvis vacker, ställvis förbryllande, intrigen klassisk med en verklig fähund som överlistas, övermannas och slutligen slås ihjäl av ett antal ädla människor. Ändå blir man kallsinnig eller till och med lätt irriterad på Kasper Holtens och Amy Lanes uppsättning av Drot og Marsk på Det Kongelige. Inte är det regissörernas fel, de har nog presterat sitt yttersta för att få liv i det som kallas för Danmarks nationalopera. Nej, orsaken är verket i sig och dess kvaliteter eller rättare sagt brist på kvaliteter. Musiken är blek, i vissa passager rent enfaldig 1800-talsromantik med enkla melodislingor, marschsnuttar och en slösande mängd mollackord. Visserligen lyfter den i några av ariorna och duetterna med lyster av folkmusik men som helhet känns den likgiltig.

Sine Bundgaard och Johan Reuter.
Foto: Miklos Szabo

Sak samma med librettot. Det bygger en spännande – och avgörande – händelse i Danmarks historia, mordet på Erik Klipping i Finderup 1286. Librettisten lägger fram sin version av varför kung Erik dödades och av vem. Men det finns flera versioner och ingen har visats sig vara sannare än en annan. Och librettot lider av samma 1800-talssvulstigheter som partituret.

Ovanstående utläggning har emellertid en mycket stor brist. Den härrör inte från en dansk. Även om jag har danskt påbrå (min farmor var från Danmark) så har jag för dålig vetskap om och känsla för det specifikt danska, de danska sång- musik- och berättartraditionerna. För tydligen är det där storheten finns i Drot og Marsk, det är en opera, sjungen på danska, som skildrar det Danmark som var och som på något sätt berör det Danmark som är. Dessutom en opera som sätts upp om och om igen, inte bara på nationalscenen. Då ska en utlänning inte komma med synpunkter på konstnärlighet och dylikt.

Ändå måste jag få ha vissa åsikter om uppsättningen. Scenografin fick mig verkligen att höja på ögonbrynen: brutala östtyska betongkolosser som i sitt inre bar på stycken av det ljuvaste kulissmåleri; vad skulle det symbolisera? Och kostymerna som var en osammanhängande uppvisning i nästan ett årtusendes mode; varför?

Kanske borde man städa bort oväsentligheterna och låta minnet bara bevara Sine Bundgaards fantastiska gestaltning av Fru Ingeborg, Gert Henning-Jensens välljudande Rane, Sofie Elkjær Jensens ljuvliga Aase, Peter Lodahls fina tenor som Kong Erik, Johan Reuters magnifika Marsk Stig och alla de andra storartade solistprestationerna. Samt Michael Schønwandts magi med orkester och kör.

Verkstan ännu på topp

Scenografin är mycket skicklig. Man nästan känner doften av kalla kriget.
Foto: Jonas Persson

En gång i tiden var det tätt med uppsättningar på Verkstan på Malmö Opera. Nu får man vänta lite längre men när det väl kommer är det samma skyhöga kvalitet som det varit i mer än 20 år. Uppsättningen av Bohuslav Martinus kammaropera Komedi på en bro som hade premiär i lördags blir ytterligare en av de föreställningar där Verkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist visar att det går att skapa stor opera med små medel i en föreställning som etsar sig fast i minnet. De medverkandes prestationer är högklassiga både musikaliskt och sceniskt, scenografi och kostymer enkla men mycket välgjorda, ljus och effekter suggestiva och ämnet – individens vanmakt inför krig och byråkrati – högaktuellt även om det var drygt 80 år sedan som Martinu skrev sin opera och ungefär 200 år sedan Václav Klicpera gav ut den pjäs som operan bygger på.

Maria Sundqvist har flyttat handlingen till det kalla krigets tid, ett obestämt 1950-tal i en stad i det delade Europa. För den som både upplevt komplicerade och tidsödande gränspassager i verkligheten och förläst sig på Le Carrés spionromaner blir det ett verkligt déjà-vu med de spelande strålkastarna, signalljusen, bommarna och de opersonliga snäsiga vaktposterna. Och med hjälp av den genomtänkta personregin förmedlar de medverkande känslan inför den oresonliga obegripliga byråkratin. Som åskådare lever man med i frustrationen och Martinus musik med sin blandning av folkmusik, impressionism och neoklassicism förstärker stämningarna, både den obevekliga vanmakten och gestalternas känslomässiga saltomortaler. Det är opera när den är som bäst; en perfekt symbios mellan musik och dramatik.

Helena Magnusson som spionen Popelka.
Foto: Jonas Persson

Men uppsättningen väcker också tankar som all annan god konst. Frågan blir hur man som tänkande August ska fläta vidare på sin egen halmkrona: är operan en allegori över individens instängdhet i överhetens snärjande garn, eller ett bevis på att vi människor bygger murar bara för murarnas egen skull, eller helt enkelt bara en lovsång till friheten?

Murens fall löste inte alla Europas problem. Och nu höjs många röster för nya murar i Europa och i Amerika satsar Donald Trump stort på en mur mot Mexiko. Kinesiska muren känner vi alla till, liksom Hadrianus mur mellan England och Skottland. Bygger man en mur som maktdemonstration eller som ett uttryck av rädsla? Den här lilla enaktsoperan, från början skriven för radio, framkallar fler frågor än den ger lösningar. Men den kan kanske väcka ett intresse för Martinus övriga musik, han har över 400 verk på sin opuslista, däribland mer än femton operor.

Dessutom: kan man tolka Maria Sundqvists förord i programbladet att Verkstan kommer med fler kammaroperor om århundradets händelser? Det blir i så fall något att se fram emot.

Ensemblen med Klarinett – Blagoj Lamnjov, Hedda Heiskanen och Johanna Hydén Lander fångar skickligt Martinus tonspråk. Kapellmästaren/slagverkaren Lars Ljungberg saknas på bilden.
Foto: Jonas Persson

KOMEDI PÅ EN BRO

Opera av Bohuslav Martinu med libretto av tonsättaren efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera

Regi, bearbetning och översättning: Maria Sundqvist

Musikarrangemang och kapellmästare: Lars Ljungberg

Dramaturg: Sofia Westerlund

Scenografi: Paula Sjöblom

Kostym: Leif Persson

Ljus: Johanna Svensson

Medverkande: Helena Magnusson, Nils Gustén, Sebastian Durán, Maria Sanner, Ola Simonsson, Marcus Thernström Florin, Mattias Thernström Florin; musiker: Hedda Heiskanen, Johanna Hydén Lander, Blajgoj Lamnjov

Premiär på Verkstan, Malmö Opera 23 mars 2019

Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.

Fullträff för Malmö Opera

Spinnkören – en upplevele för både öga och öra.
Foto; Jonas Persson

Musikaliskt av högsta klass med storartade prestationer av solister, kör och orkester, vacker och genomarbetad scenografi, välgjorda kostymer och genomtänkt ljussättning. Därtill en stark dramatisk helhet och nästintill perfekt personregi. Lotte de Beers uppsättning av Wagners Den flygande holländaren på Malmö Opera är bland det bästa som visats där på flera år; det är ingen överdrift att använda ordet succé.

Den flygande holländaren anses vara Wagners första mogna verk, det första där man anar vad som sedan skulle komma: ledmotiven, den starka samverkan mellan kör, orkester och solister, de avancerade klangbilderna. Men operan är inget ”Gesamtkunstwerk”, det som senare skulle bli hans ledstjärna. Utifrån sett är det ett typexempel av den klassiska 1800-talsoperan, ”tysk” i den måten att den utvecklar en legend, annars ”italiensk” i uppbyggnaden med uvertyr, arior och ensembler, sammanfogade av recitativ.

Lotte de Beer och det övriga produktionsteamet försöker inte flytta verket till en hektisk nutid utan låter det vila i en Carl Larsson-idyll där man under den ljusa ytan anar mörka hårda maktstrukturer och tvingande puritanism. Senta känner denna kvävande makt men hon framställs inte som ett offer, hon vägrar att underkasta sig den och väljer själv sitt öde. Det blir ingen modern #metoo-tolkning utan en linje direkt från Richard Wagner, en linje som han i senare verk kom att dra ut till porträtt av många starka kvinnor. Det verkliga offret är Holländaren, en man som dömts till evig fördömelse för att han råkat välja fel samarbetspartner, även det helt i linje med Wagners intentioner. Och bifigurerna får också en genuint wagnersk framställning av de typer han föraktade: Daland, den girige krämaren och Erik, den vanliga hyggliga människan som totalt tappar fattningen när något går honom emot.

Duetten mellan Senta och Holländaren – en höjdpunkt. Cornelia Beskow och Josef Wagner bjuder på stor operakonst.
Foto :Jonas Persson

Även dirigenten Steven Sloane lägger sig nära Wagners original. Han håller ett ganska friskt tempo, kraftig och distinkt klang i orkestern utan försök att extra bombasmer eller fira orgier i skildringar av det upprörda havet. Han dränker inte sångarna utan ger dem perfekt stöd och han aktar inte rov för att visa operans italienska accenter med markerad tretakt och skimrande ackord, Körens prestationer är mycket, mycket bra både i klang och action. Spinnkören fick en rent vidunderlig medryckande spänst och Styrmanskören både bondsk glädje och ödesmättad tyngd.

Solisterna är överlag imponerande. Cornelia Beskow gör en Senta med starkt dramatiskt utspel, både ungflicksljuv och moget kvinnlig. Hennes sopran är klar och klangrik men ännu ganska ung, antagligen kommer den att utvecklas till något riktigt stort, man märkte potentialen i hennes stora aria. Men Senta är en ung flicka och rösten passar mer än perfekt för rollen.

Josef Wagner gör en magnifik tolkning av Holländaren. Utspelet är avmätt, dramatiken kommer från strupen. I arian i början växer den till en rent sakral klang, det är svårt att tänka sig att den kan göras bättre. Och duetten mellan honom och Senta var en uppvisning i stor operakonst.

Nikolay Didenko låter sin välljudande bas flöda i rollen som Daland liksom Timothy Fallons tenor som Styrmannen. Zoltán Nyári sjunger Eriks roll fullt acceptabelt men var lite vär fyrkantig i agerandet. Och varför i hela fridens namn hade man trätt på honom en prästkrage? Figuren är väl jägare och det finns inget som säger att han ska stoltsera som en kyrkans man.

Men som helhet: Malmö Opera visar upp ett storverk. Det är bara att gratulera.

Erik och Senta – Zoltán Nyári och Cornelia Beskow.
Foto: Jonas Persson

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

opera av Richard Wagner

Regi: Lotte de Beer

Dirigent: Steven Sloane

Scenografi och kostym: Christof Hetzer

Ljus: Jean Kalman

Dramaturg: Peter de Nuyl

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Josef Wagner, Cornelia Beskow, Nikolay Didenko, Zoltán Nyári, Karin Lovelius, Timothy Fallon med flera

Malmö Operakör, Malmö Operaorkester

Premiär 2 februari 2019 på Malmö Opera

Turandot utan påklistrat slut

Masscenerna är fulla med action
Foto: Miklos Szabo

Giacomo Puccini dog i strupcancer innan han hann fullborda Turandot. Han lämnade efter sig 36 sidor skisser hur han hade tänkt sig slutet på operan och efter många tvister beslöt ledningen för La Scala i Milano att ge Franco Alfani uppdraget att fullborda verket. Men vid uruppförandet 25 april 1926 slog dirigenten Arturo Toscanini av där Puccinis original slutade. Följande föreställningar använde Alfanis slut som länge kom att bli det gällande vid alla uppsättningar fram till det att Luciano Berio runt senaste sekelskiftet skrev en ny version.

Men vid lördagens premiär på Operaen i Köpenhamn hade regissören Lorezo Fiorini valt att använda ”Toscanini-versionen”, och lät operan sluta precis där Puccini lade ner pennan. Ur musikalisk synvinkel är det helt föredömligt – varken Alfani eller Berio lyckades i sina kompositionsmödor nå upp till Puccinis konstnärliga höjd. Och dramatiskt? Visst kan det kännas rumphugget att få varken ett lyckligt eller ett sorgligt slut men det är uthärdligt. Man går ju inte och ser Turandot för att njuta av spänningen i intrigen. För övrigt kan man diskutera de litterära kvaliteterna i libretton. Av vissa framhålls den som en stor skildring av två olika kvinnliga personligheter med psykoanalytisk touch. Men den kan också uppfattas som en produkt i lägre veckotidningsklass om den onda och den goda kvinnan, med en kittling av lite extra blod och våld, kryddad av namnmagi och annat trams.

Jens Christian Tvilum, Palle Knudsen och Gert Henning-Jensen som Ping, Pang och Pong.
Foto: Miklos Szabo

Lorenzo Fiorini har valt att tona ner exotismen i verket till ett minimum. Scenografin andas inte ett spår av Kina, kostymerna är västerländska och personregin mer nutida USA än dåtida Peking. Mot detta ställs Puccinis musik med mängder av kinesiska accenter, inkluderande citat av den dåtida nationalhymnen och folkvisan ”Mo Li Hua”, österländska instrument som gonger och klockspel. Även om exotism inte anses rumsrent i nutida operahistorik skulle den här uppsättningen blivit mer konsekvent och mindre förbryllande om den använts i lagom doser. För övrigt är uppsättningen allt annat än måttfull; den domineras av överdådiga masscener, häftiga effekter och videoprojektioner, avancerad och ställvis underbart vacker ljussättning.

Men man måste ifrågasätta vissa detaljer, exempelvis gestaltningen av Ping, Pang och Pong till en commedia dell’arte-grupp. De tre representerar väl medlöparna, maktens verktyg – så långt från känslostereotyperna Arlecchino, Colombina och Pagliaccio man kan komma. Det är svårt att se en koppling.

Musikaliskt är uppsättningen överdådig. Dirigenten Alexander Vedernikov leder Det Kongelige Kapel till storverk med precision, otroligt tät klang och perfekt tempo. Körklangen, både i Operakoret och i de båda barnkörerna är underbar och deras aktion absolut medryckande. Och flertalet av solisprestationerna är av mycket hög klass. Främst kanske Sung Hyu Park som sjunger Kalaf med hög tenor med både kraft och lyster, dessutom med trovärdigt agerande. Sine Bundgaard ger Lìu mänsklighet, medlidande och tapperhet med vackert klingande lyrisk sopran och Sten Byriel gör ett gripande porträtt av den olycksdrabbade Timur.

En liten fläck i protokollet får sättas för den krånglande tekniken, på grund av ett datorfel fick premiärföreställningen avbrytas i ungefär en kvart. Sådant ska inte behöva hända, det finns något som heter backup.

Johan Reuter som Mandarinen, Sung Kyu Park som Kalaf och Torleif Seinstø som Altoum.
Foto: Miklos Szabo

TURANDOT

opera av Giacomo Puccini med libretto av Gìuseppe Adami och Renato Simoni efter Carlo Gozzis pjär Il re Turandotte.

Dirigent: Alexander Vedernikov

Regi: Lorenzo Fioroni

Scenografi: Paul Zoller

Kostym: Sabine Blickenstorfer

Ljus: Franck Evin

Video: Natasia Slomska

Medverkande Ann Petersen, Sung Kyu Park, Sine Bundgaard, Sten Byriel, Torleif Steinstø, Gert Henning-Jensen, Jens Christan Tvilum, Johan Reuter

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Pigekor & Det Danske Drengekor, statister

Premiär på Operaen i Köpenhamn 19 januari 2019

Det kom ett brev ….

… till Skånska Dagbladets kulturredaktion, Eftersom det gällde min recension av ”När då då” på Helsingborgs Stadsteater publicerar jag det även här. Ursprungligen var det publicerat på SkD:s kultursida 26 november:

Jag är operasångerska och medverkar just nu i barnoperan ”När då då” på Helsingborgs stadsteater. Jag läser sällan recensioner och kommentera har jag aldrig gjort men jag blev ärligt upprymd över den möjlighet Lars Erik Larsson genom sin recension ger oss att diskutera operakonst, i synnerhet barnoperakonst och vanliga missförstånd runt denna.

En vanlig uppfattning om barnopera är att det inte ställs lika höga krav på en sådan produktion som på vuxenopera. Jag har lång erfarenhet av bådadera och kan säga att detta ej stämmer.På den nivå som jag arbetar ställs det lika seriösa och ambitiösa krav. Ingenting kan ”hamsas” ihop. Kompositörer, regissörer etc vågar tala med barn ur ett framtidsvisionärt perspektiv. De tror högt om barns förmåga till ett öppet sinne och vill öppna för fler perspektiv än de självklara.

Att musik alltid ska vara melodiös är ingen regel eller norm. Särskilt inte för ett barn som är mer av ett oskrivet blad. Att ge dem chansen att bilda sig en uppfattning är det finaste en vuxen kan ge. Ett ömsesidigt konstnärligt förtroende.

Vad är det som säger att ett litet barn inte tycker att rytmik är kul och intressant? Hur kan vi vuxna veta detta om barnet inte ”utsätts för det”, utan endast får lära känna våra fina, kända melodiösa barnsånger. Jag tror på dessa barns kapacitet!

I denna föreställning är slagverkstämman ofta central då kompositören är slagverkaren Niklas Brommare. Här är inte bara Bobo och hennes gosedjur huvudpersoner utan även ett stort instrument med många coola klanger och oändliga källor till ljud och effekter. Att ”hamra” på ett sådant komplext instrument kräver år av övning och tålamod Tänk om det sitter barn i publiken som drabbas av lust att försöka bli slagverkare! Inte ska vi då förminska både barnets drömmar eller den vuxne slagverkarens virtuositet i föreställningen genom att använda ordet ”hamra”!

Jag blir full i skratt när jag läser ”varför fjanta till det så till den mildaste grad med hopp och skrik, konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt…”

1. Barn hoppar och skriker ofta, vi porträtterar barn. Det är jättekul, jag minns det från min egen tid som barn!

2. Skådespelare väljer ofta att närma sig text på olika sätt med olika teknik. Variation är så kul!

3. När jag var liten såg alla möbler jättestora ut. Möblernas storlek i föreställningen är ett i min mening begåvat tilltag för att skapa en optisk illusion. Tänk vad skoj även för vuxna med en liten déjà vu!

4. ”Madrassmönster på allt”. Någon har med kärlek projicerat sin estetik på verket. Vad roligt att få ta del av en annan människas perspektiv!

Smaken är som baken, ej ihoplimmad. Lars Erik gillade inte vår föreställning vilket såklart är helt i sin ordning. Jag är glad om han och jag kan bidra till att visa att det finns minst två sidor vad gäller diskussion om konst. Något jag kan prata om i evighet med stort intresse.

Hässleholms operettförening vidgade mina vyer som ung. Tack! Nu har jag sjungit som solist på Sveriges nationalscen i 7 år.

Ni öppnade mitt sinne och jag sköt iväg som en guttaperka ut i operans värld.

Barn och deras vuxna: Det finns en hel värld av klanger, dikter och prosa, harmonier, känslor där ute som barnet ska ha tolkningsföreträde till. Låt inte en vuxen begränsa er!

Vivianne Holmberg, operasångare

 

Först och främst: jag blev mycket glad över att någon har läst min recension och reagerar på den, speciellt att det är någon från den produktion jag har haft åsikter om.
Det verkar som om Vivianne Holmberg har ungefär samma åsikt som jag om att man ska ta kultur för barn på allvar och att man måste ställa minst lika höga konstnärliga krav på en opera för barn som en för vuxna. Skillnaden mellan våra åsikter är att jag inte anser att ”När då då” inte uppfyller de kraven. Den präglas alltför mycket av statstelevisionens klapp och klang-mentalitet, det vill säga vuxnas föreställningar om vad som roar barn. Risken med sådana uppsättningar är att målgruppen – juniormedborgarna – sitter och önskar att de vore någon annanstans medan välmenande vårdare och anhöriga blir alldeles till sig av förtjusning.
Här i Skåne har vi varit lyckligt lottade med högklassiga operaföreställningar för den yngre publiken. Främst kanske med Maria Sundqvist och Operaverkstans produktioner men också med Höörsoperans gedigna uppsättningar som dessutom har solister av yngre årgångar. Samt åtskilliga föreställningar för barn och unga på Malmö Operas stora scen och på Operaen i Köpenhamn. Och den konstnärliga höjd som dessa har visat når inte ”När då då” upp till.
Lars-Erik Larsson

 

 

Storartat – och mer än så

Foto: Monika Rittershaus

SZENEN AUS GOETHES FAUST

Verk i tre delar för solostämmor, kör och orkester av Robert Schumann till texter av Johann Wolfgang Goethe

Dirigent: Kent Nagano

Inscenering, och scenografi: Achim Freyer

Kostym: Amanda Freyer

Ljus: Sebastian Alphons

Medverkande: Christian Gerhaher, Christina Gansch, Franz-Josef Selig, Norea Son, Norbert Ernst, Renate Spingler, Katja Pieweck, Alexander Roslavets

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg, Hamburger Alsterspatzen; körmästare: Eberhard Friedrich

Premiär på Staatsoper Hamburg 28 oktober; sedd föreställning: 14 november

Robert Schumanns ”Szenen aus Goethes Faust” är ett verk som sällan uppförs trots den fascinerande blandningen av medeltida mysticism och romantisk symbolik. Verket kräver mycket av solister, kör dirigent och är svårt att definiera: är det ett oratorium eller en opera? Dessutom ställer Schumanns val av scener ur Goethes mastodontverk till problem. Medan andra kompositörer som inspirerats av verket, exempelvis Charles Gonoud , fokuserar på dramats mörka delar, Fausts förödande kärlek till Gretchen och pakten med Mefistofeles, så riktar Schumann in sig på epilogen i himmelriket och dragkampen om Fausts själ och vägen mot frid och förlåtelse. Det är sublimt, intelligent – och vidrigt svårt att illustrera på scen.

Christina Gansch – en vidunderlig Gretchen
Foto: Monika Rittershaus

Men Achim Freyer har med sin stora kunskap och eoner av erfarenhet – han var länge en av de tongivande i kretsen kring Bertolt Brecht – i sin inscenering lyckats behålla magiken i Goethes dikt och samtidigt ge spelrum för Schumanns högstämda musik. Han placerar orkestern, de två körerna och merparten av solisterna på scenen bakom ett halvgenomskinligt draperi. Framför detta står en halshuggen och hårt beskuren kopia av Caspar David Friedrichs målning Vandraren ovan dimmorna (som för övrigt finns i Kunsthalle Hamburg) och därifrån låter han huvudpersonen framträda. På scengolvet ligger föremål, många med anknytning till Frimurarnas symbolvärld: dödskallen, vinkelhaken, passaren, triangeln och korset. Frimurarsymboliken används också för att skildra transformationen: svartklädd läggs Faust i en kista, vitklädd reser han sig som Dr Marianus ur den. Tempot är lugnt, agerandet återhållet. Det är ingen opera men samtidigt mycket mer än ett oratorium.

Kent Naganos ledning är precis och mycket stram, orkesterstämman sköts perfekt och klangen i de två körerna är rent utsökt (en självklarhet med Eberhard Friedrich som kormästare).

Solisterna är mer än imponerande. Barytonen Christian Gehahers interpretation är totalt gränslös. Ställvis låter han texten dominera, rösten blir en bärare av budskapet, ställvis blommar han ut i musikaliskt underbar lyrik, ställvis dundrar han i det låga registret. Christina Gansch sjunger Gretchen med ljuv känslofull sopran, men kan också låta rösten hårdna i sina övriga roller. I scenen där Gretchen ber i kyrkan, plågad av skuld över att ha dödat sitt barn är hon nära den absoluta konstnärliga fulländningen, en rent enastående prestation.

Franz-Josef Selig lägger sammet över sin imponerande bas och kryddar den med mycket ironi i rollen som Mephistofeles – en djävul det är lätt att tycka om och bli förledd av och Norbert Ernst slösar med sin eleganta och välartikulerade tenor i alla sina roller.

Achim Freyers uppsättning bjuder på mycket men ställer också stora krav på publiken. Det blir ingen avkoppling efter en lång arbetsfylld dag, hjärnan tvingas arbeta för fullt för att följa med i syntesen mellan Goethes och Freyers tankevärld. Men den konstnärliga upplevelsen är värd allt besvär.

Den magnifika slutscenen.
Foto: Monika Rittershaus

 

Fotnot: Faust är i grunden en historisk person: den tyske magiken och astrologen Johann Faust som levde 1480 – 1539. Efter hans död uppstod flera sägner om honom, bland annat att han skulle ha sålt sin själ till Djävulen. Litterärt kom det temat först att användas av den brittiske författaren Christopher Marlowe som 1588 skrev dramat ”Doctor Faustus”. Detta ligger till grund för Johann Wolfgang Goethes versepos Faust I och Faust II.