Dansk nationalopera med strålande solister

Sine Bundgaard och Peter Lodahl.
Foto: Miklos Szabo

DROT OG MARSK

opera av Peter Heise med libretto av Christian Richardt

Dirigent: Michael Schønwandt

Regi: Kasper Holten och Amy Lane

Scenografi: Philipp Fürhofer

Kostym: Anja Vang Kragh

Ljus: Jesper Kongshaug

Koreografi: Jo Meredith

Medverkande: Peter Lodahl, Johan Reuter, Sine Bundgaard, Gert Henning-Jensen, Sofie Elkjær Jensen, Morten Staugaard med flera; statister

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 mars 2019; sedd föreställning 28 mars

Michael Schønwandt lyfter Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor till rent elyseiska höjder i klangskönhet och precision, samtliga solistprestationer är av absolut högsta klass både i sång och agerande, scenografin ställvis vacker, ställvis förbryllande, intrigen klassisk med en verklig fähund som överlistas, övermannas och slutligen slås ihjäl av ett antal ädla människor. Ändå blir man kallsinnig eller till och med lätt irriterad på Kasper Holtens och Amy Lanes uppsättning av Drot og Marsk på Det Kongelige. Inte är det regissörernas fel, de har nog presterat sitt yttersta för att få liv i det som kallas för Danmarks nationalopera. Nej, orsaken är verket i sig och dess kvaliteter eller rättare sagt brist på kvaliteter. Musiken är blek, i vissa passager rent enfaldig 1800-talsromantik med enkla melodislingor, marschsnuttar och en slösande mängd mollackord. Visserligen lyfter den i några av ariorna och duetterna med lyster av folkmusik men som helhet känns den likgiltig.

Sine Bundgaard och Johan Reuter.
Foto: Miklos Szabo

Sak samma med librettot. Det bygger en spännande – och avgörande – händelse i Danmarks historia, mordet på Erik Klipping i Finderup 1286. Librettisten lägger fram sin version av varför kung Erik dödades och av vem. Men det finns flera versioner och ingen har visats sig vara sannare än en annan. Och librettot lider av samma 1800-talssvulstigheter som partituret.

Ovanstående utläggning har emellertid en mycket stor brist. Den härrör inte från en dansk. Även om jag har danskt påbrå (min farmor var från Danmark) så har jag för dålig vetskap om och känsla för det specifikt danska, de danska sång- musik- och berättartraditionerna. För tydligen är det där storheten finns i Drot og Marsk, det är en opera, sjungen på danska, som skildrar det Danmark som var och som på något sätt berör det Danmark som är. Dessutom en opera som sätts upp om och om igen, inte bara på nationalscenen. Då ska en utlänning inte komma med synpunkter på konstnärlighet och dylikt.

Ändå måste jag få ha vissa åsikter om uppsättningen. Scenografin fick mig verkligen att höja på ögonbrynen: brutala östtyska betongkolosser som i sitt inre bar på stycken av det ljuvaste kulissmåleri; vad skulle det symbolisera? Och kostymerna som var en osammanhängande uppvisning i nästan ett årtusendes mode; varför?

Kanske borde man städa bort oväsentligheterna och låta minnet bara bevara Sine Bundgaards fantastiska gestaltning av Fru Ingeborg, Gert Henning-Jensens välljudande Rane, Sofie Elkjær Jensens ljuvliga Aase, Peter Lodahls fina tenor som Kong Erik, Johan Reuters magnifika Marsk Stig och alla de andra storartade solistprestationerna. Samt Michael Schønwandts magi med orkester och kör.

Verkstan ännu på topp

Scenografin är mycket skicklig. Man nästan känner doften av kalla kriget.
Foto: Jonas Persson

En gång i tiden var det tätt med uppsättningar på Verkstan på Malmö Opera. Nu får man vänta lite längre men när det väl kommer är det samma skyhöga kvalitet som det varit i mer än 20 år. Uppsättningen av Bohuslav Martinus kammaropera Komedi på en bro som hade premiär i lördags blir ytterligare en av de föreställningar där Verkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist visar att det går att skapa stor opera med små medel i en föreställning som etsar sig fast i minnet. De medverkandes prestationer är högklassiga både musikaliskt och sceniskt, scenografi och kostymer enkla men mycket välgjorda, ljus och effekter suggestiva och ämnet – individens vanmakt inför krig och byråkrati – högaktuellt även om det var drygt 80 år sedan som Martinu skrev sin opera och ungefär 200 år sedan Václav Klicpera gav ut den pjäs som operan bygger på.

Maria Sundqvist har flyttat handlingen till det kalla krigets tid, ett obestämt 1950-tal i en stad i det delade Europa. För den som både upplevt komplicerade och tidsödande gränspassager i verkligheten och förläst sig på Le Carrés spionromaner blir det ett verkligt déjà-vu med de spelande strålkastarna, signalljusen, bommarna och de opersonliga snäsiga vaktposterna. Och med hjälp av den genomtänkta personregin förmedlar de medverkande känslan inför den oresonliga obegripliga byråkratin. Som åskådare lever man med i frustrationen och Martinus musik med sin blandning av folkmusik, impressionism och neoklassicism förstärker stämningarna, både den obevekliga vanmakten och gestalternas känslomässiga saltomortaler. Det är opera när den är som bäst; en perfekt symbios mellan musik och dramatik.

Helena Magnusson som spionen Popelka.
Foto: Jonas Persson

Men uppsättningen väcker också tankar som all annan god konst. Frågan blir hur man som tänkande August ska fläta vidare på sin egen halmkrona: är operan en allegori över individens instängdhet i överhetens snärjande garn, eller ett bevis på att vi människor bygger murar bara för murarnas egen skull, eller helt enkelt bara en lovsång till friheten?

Murens fall löste inte alla Europas problem. Och nu höjs många röster för nya murar i Europa och i Amerika satsar Donald Trump stort på en mur mot Mexiko. Kinesiska muren känner vi alla till, liksom Hadrianus mur mellan England och Skottland. Bygger man en mur som maktdemonstration eller som ett uttryck av rädsla? Den här lilla enaktsoperan, från början skriven för radio, framkallar fler frågor än den ger lösningar. Men den kan kanske väcka ett intresse för Martinus övriga musik, han har över 400 verk på sin opuslista, däribland mer än femton operor.

Dessutom: kan man tolka Maria Sundqvists förord i programbladet att Verkstan kommer med fler kammaroperor om århundradets händelser? Det blir i så fall något att se fram emot.

Ensemblen med Klarinett – Blagoj Lamnjov, Hedda Heiskanen och Johanna Hydén Lander fångar skickligt Martinus tonspråk. Kapellmästaren/slagverkaren Lars Ljungberg saknas på bilden.
Foto: Jonas Persson

KOMEDI PÅ EN BRO

Opera av Bohuslav Martinu med libretto av tonsättaren efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera

Regi, bearbetning och översättning: Maria Sundqvist

Musikarrangemang och kapellmästare: Lars Ljungberg

Dramaturg: Sofia Westerlund

Scenografi: Paula Sjöblom

Kostym: Leif Persson

Ljus: Johanna Svensson

Medverkande: Helena Magnusson, Nils Gustén, Sebastian Durán, Maria Sanner, Ola Simonsson, Marcus Thernström Florin, Mattias Thernström Florin; musiker: Hedda Heiskanen, Johanna Hydén Lander, Blajgoj Lamnjov

Premiär på Verkstan, Malmö Opera 23 mars 2019

Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.

Fullträff för Malmö Opera

Spinnkören – en upplevele för både öga och öra.
Foto; Jonas Persson

Musikaliskt av högsta klass med storartade prestationer av solister, kör och orkester, vacker och genomarbetad scenografi, välgjorda kostymer och genomtänkt ljussättning. Därtill en stark dramatisk helhet och nästintill perfekt personregi. Lotte de Beers uppsättning av Wagners Den flygande holländaren på Malmö Opera är bland det bästa som visats där på flera år; det är ingen överdrift att använda ordet succé.

Den flygande holländaren anses vara Wagners första mogna verk, det första där man anar vad som sedan skulle komma: ledmotiven, den starka samverkan mellan kör, orkester och solister, de avancerade klangbilderna. Men operan är inget ”Gesamtkunstwerk”, det som senare skulle bli hans ledstjärna. Utifrån sett är det ett typexempel av den klassiska 1800-talsoperan, ”tysk” i den måten att den utvecklar en legend, annars ”italiensk” i uppbyggnaden med uvertyr, arior och ensembler, sammanfogade av recitativ.

Lotte de Beer och det övriga produktionsteamet försöker inte flytta verket till en hektisk nutid utan låter det vila i en Carl Larsson-idyll där man under den ljusa ytan anar mörka hårda maktstrukturer och tvingande puritanism. Senta känner denna kvävande makt men hon framställs inte som ett offer, hon vägrar att underkasta sig den och väljer själv sitt öde. Det blir ingen modern #metoo-tolkning utan en linje direkt från Richard Wagner, en linje som han i senare verk kom att dra ut till porträtt av många starka kvinnor. Det verkliga offret är Holländaren, en man som dömts till evig fördömelse för att han råkat välja fel samarbetspartner, även det helt i linje med Wagners intentioner. Och bifigurerna får också en genuint wagnersk framställning av de typer han föraktade: Daland, den girige krämaren och Erik, den vanliga hyggliga människan som totalt tappar fattningen när något går honom emot.

Duetten mellan Senta och Holländaren – en höjdpunkt. Cornelia Beskow och Josef Wagner bjuder på stor operakonst.
Foto :Jonas Persson

Även dirigenten Steven Sloane lägger sig nära Wagners original. Han håller ett ganska friskt tempo, kraftig och distinkt klang i orkestern utan försök att extra bombasmer eller fira orgier i skildringar av det upprörda havet. Han dränker inte sångarna utan ger dem perfekt stöd och han aktar inte rov för att visa operans italienska accenter med markerad tretakt och skimrande ackord, Körens prestationer är mycket, mycket bra både i klang och action. Spinnkören fick en rent vidunderlig medryckande spänst och Styrmanskören både bondsk glädje och ödesmättad tyngd.

Solisterna är överlag imponerande. Cornelia Beskow gör en Senta med starkt dramatiskt utspel, både ungflicksljuv och moget kvinnlig. Hennes sopran är klar och klangrik men ännu ganska ung, antagligen kommer den att utvecklas till något riktigt stort, man märkte potentialen i hennes stora aria. Men Senta är en ung flicka och rösten passar mer än perfekt för rollen.

Josef Wagner gör en magnifik tolkning av Holländaren. Utspelet är avmätt, dramatiken kommer från strupen. I arian i början växer den till en rent sakral klang, det är svårt att tänka sig att den kan göras bättre. Och duetten mellan honom och Senta var en uppvisning i stor operakonst.

Nikolay Didenko låter sin välljudande bas flöda i rollen som Daland liksom Timothy Fallons tenor som Styrmannen. Zoltán Nyári sjunger Eriks roll fullt acceptabelt men var lite vär fyrkantig i agerandet. Och varför i hela fridens namn hade man trätt på honom en prästkrage? Figuren är väl jägare och det finns inget som säger att han ska stoltsera som en kyrkans man.

Men som helhet: Malmö Opera visar upp ett storverk. Det är bara att gratulera.

Erik och Senta – Zoltán Nyári och Cornelia Beskow.
Foto: Jonas Persson

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

opera av Richard Wagner

Regi: Lotte de Beer

Dirigent: Steven Sloane

Scenografi och kostym: Christof Hetzer

Ljus: Jean Kalman

Dramaturg: Peter de Nuyl

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Josef Wagner, Cornelia Beskow, Nikolay Didenko, Zoltán Nyári, Karin Lovelius, Timothy Fallon med flera

Malmö Operakör, Malmö Operaorkester

Premiär 2 februari 2019 på Malmö Opera

Turandot utan påklistrat slut

Masscenerna är fulla med action
Foto: Miklos Szabo

Giacomo Puccini dog i strupcancer innan han hann fullborda Turandot. Han lämnade efter sig 36 sidor skisser hur han hade tänkt sig slutet på operan och efter många tvister beslöt ledningen för La Scala i Milano att ge Franco Alfani uppdraget att fullborda verket. Men vid uruppförandet 25 april 1926 slog dirigenten Arturo Toscanini av där Puccinis original slutade. Följande föreställningar använde Alfanis slut som länge kom att bli det gällande vid alla uppsättningar fram till det att Luciano Berio runt senaste sekelskiftet skrev en ny version.

Men vid lördagens premiär på Operaen i Köpenhamn hade regissören Lorezo Fiorini valt att använda ”Toscanini-versionen”, och lät operan sluta precis där Puccini lade ner pennan. Ur musikalisk synvinkel är det helt föredömligt – varken Alfani eller Berio lyckades i sina kompositionsmödor nå upp till Puccinis konstnärliga höjd. Och dramatiskt? Visst kan det kännas rumphugget att få varken ett lyckligt eller ett sorgligt slut men det är uthärdligt. Man går ju inte och ser Turandot för att njuta av spänningen i intrigen. För övrigt kan man diskutera de litterära kvaliteterna i libretton. Av vissa framhålls den som en stor skildring av två olika kvinnliga personligheter med psykoanalytisk touch. Men den kan också uppfattas som en produkt i lägre veckotidningsklass om den onda och den goda kvinnan, med en kittling av lite extra blod och våld, kryddad av namnmagi och annat trams.

Jens Christian Tvilum, Palle Knudsen och Gert Henning-Jensen som Ping, Pang och Pong.
Foto: Miklos Szabo

Lorenzo Fiorini har valt att tona ner exotismen i verket till ett minimum. Scenografin andas inte ett spår av Kina, kostymerna är västerländska och personregin mer nutida USA än dåtida Peking. Mot detta ställs Puccinis musik med mängder av kinesiska accenter, inkluderande citat av den dåtida nationalhymnen och folkvisan ”Mo Li Hua”, österländska instrument som gonger och klockspel. Även om exotism inte anses rumsrent i nutida operahistorik skulle den här uppsättningen blivit mer konsekvent och mindre förbryllande om den använts i lagom doser. För övrigt är uppsättningen allt annat än måttfull; den domineras av överdådiga masscener, häftiga effekter och videoprojektioner, avancerad och ställvis underbart vacker ljussättning.

Men man måste ifrågasätta vissa detaljer, exempelvis gestaltningen av Ping, Pang och Pong till en commedia dell’arte-grupp. De tre representerar väl medlöparna, maktens verktyg – så långt från känslostereotyperna Arlecchino, Colombina och Pagliaccio man kan komma. Det är svårt att se en koppling.

Musikaliskt är uppsättningen överdådig. Dirigenten Alexander Vedernikov leder Det Kongelige Kapel till storverk med precision, otroligt tät klang och perfekt tempo. Körklangen, både i Operakoret och i de båda barnkörerna är underbar och deras aktion absolut medryckande. Och flertalet av solisprestationerna är av mycket hög klass. Främst kanske Sung Hyu Park som sjunger Kalaf med hög tenor med både kraft och lyster, dessutom med trovärdigt agerande. Sine Bundgaard ger Lìu mänsklighet, medlidande och tapperhet med vackert klingande lyrisk sopran och Sten Byriel gör ett gripande porträtt av den olycksdrabbade Timur.

En liten fläck i protokollet får sättas för den krånglande tekniken, på grund av ett datorfel fick premiärföreställningen avbrytas i ungefär en kvart. Sådant ska inte behöva hända, det finns något som heter backup.

Johan Reuter som Mandarinen, Sung Kyu Park som Kalaf och Torleif Seinstø som Altoum.
Foto: Miklos Szabo

TURANDOT

opera av Giacomo Puccini med libretto av Gìuseppe Adami och Renato Simoni efter Carlo Gozzis pjär Il re Turandotte.

Dirigent: Alexander Vedernikov

Regi: Lorenzo Fioroni

Scenografi: Paul Zoller

Kostym: Sabine Blickenstorfer

Ljus: Franck Evin

Video: Natasia Slomska

Medverkande Ann Petersen, Sung Kyu Park, Sine Bundgaard, Sten Byriel, Torleif Steinstø, Gert Henning-Jensen, Jens Christan Tvilum, Johan Reuter

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Pigekor & Det Danske Drengekor, statister

Premiär på Operaen i Köpenhamn 19 januari 2019

Det kom ett brev ….

… till Skånska Dagbladets kulturredaktion, Eftersom det gällde min recension av ”När då då” på Helsingborgs Stadsteater publicerar jag det även här. Ursprungligen var det publicerat på SkD:s kultursida 26 november:

Jag är operasångerska och medverkar just nu i barnoperan ”När då då” på Helsingborgs stadsteater. Jag läser sällan recensioner och kommentera har jag aldrig gjort men jag blev ärligt upprymd över den möjlighet Lars Erik Larsson genom sin recension ger oss att diskutera operakonst, i synnerhet barnoperakonst och vanliga missförstånd runt denna.

En vanlig uppfattning om barnopera är att det inte ställs lika höga krav på en sådan produktion som på vuxenopera. Jag har lång erfarenhet av bådadera och kan säga att detta ej stämmer.På den nivå som jag arbetar ställs det lika seriösa och ambitiösa krav. Ingenting kan ”hamsas” ihop. Kompositörer, regissörer etc vågar tala med barn ur ett framtidsvisionärt perspektiv. De tror högt om barns förmåga till ett öppet sinne och vill öppna för fler perspektiv än de självklara.

Att musik alltid ska vara melodiös är ingen regel eller norm. Särskilt inte för ett barn som är mer av ett oskrivet blad. Att ge dem chansen att bilda sig en uppfattning är det finaste en vuxen kan ge. Ett ömsesidigt konstnärligt förtroende.

Vad är det som säger att ett litet barn inte tycker att rytmik är kul och intressant? Hur kan vi vuxna veta detta om barnet inte ”utsätts för det”, utan endast får lära känna våra fina, kända melodiösa barnsånger. Jag tror på dessa barns kapacitet!

I denna föreställning är slagverkstämman ofta central då kompositören är slagverkaren Niklas Brommare. Här är inte bara Bobo och hennes gosedjur huvudpersoner utan även ett stort instrument med många coola klanger och oändliga källor till ljud och effekter. Att ”hamra” på ett sådant komplext instrument kräver år av övning och tålamod Tänk om det sitter barn i publiken som drabbas av lust att försöka bli slagverkare! Inte ska vi då förminska både barnets drömmar eller den vuxne slagverkarens virtuositet i föreställningen genom att använda ordet ”hamra”!

Jag blir full i skratt när jag läser ”varför fjanta till det så till den mildaste grad med hopp och skrik, konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt…”

1. Barn hoppar och skriker ofta, vi porträtterar barn. Det är jättekul, jag minns det från min egen tid som barn!

2. Skådespelare väljer ofta att närma sig text på olika sätt med olika teknik. Variation är så kul!

3. När jag var liten såg alla möbler jättestora ut. Möblernas storlek i föreställningen är ett i min mening begåvat tilltag för att skapa en optisk illusion. Tänk vad skoj även för vuxna med en liten déjà vu!

4. ”Madrassmönster på allt”. Någon har med kärlek projicerat sin estetik på verket. Vad roligt att få ta del av en annan människas perspektiv!

Smaken är som baken, ej ihoplimmad. Lars Erik gillade inte vår föreställning vilket såklart är helt i sin ordning. Jag är glad om han och jag kan bidra till att visa att det finns minst två sidor vad gäller diskussion om konst. Något jag kan prata om i evighet med stort intresse.

Hässleholms operettförening vidgade mina vyer som ung. Tack! Nu har jag sjungit som solist på Sveriges nationalscen i 7 år.

Ni öppnade mitt sinne och jag sköt iväg som en guttaperka ut i operans värld.

Barn och deras vuxna: Det finns en hel värld av klanger, dikter och prosa, harmonier, känslor där ute som barnet ska ha tolkningsföreträde till. Låt inte en vuxen begränsa er!

Vivianne Holmberg, operasångare

 

Först och främst: jag blev mycket glad över att någon har läst min recension och reagerar på den, speciellt att det är någon från den produktion jag har haft åsikter om.
Det verkar som om Vivianne Holmberg har ungefär samma åsikt som jag om att man ska ta kultur för barn på allvar och att man måste ställa minst lika höga konstnärliga krav på en opera för barn som en för vuxna. Skillnaden mellan våra åsikter är att jag inte anser att ”När då då” inte uppfyller de kraven. Den präglas alltför mycket av statstelevisionens klapp och klang-mentalitet, det vill säga vuxnas föreställningar om vad som roar barn. Risken med sådana uppsättningar är att målgruppen – juniormedborgarna – sitter och önskar att de vore någon annanstans medan välmenande vårdare och anhöriga blir alldeles till sig av förtjusning.
Här i Skåne har vi varit lyckligt lottade med högklassiga operaföreställningar för den yngre publiken. Främst kanske med Maria Sundqvist och Operaverkstans produktioner men också med Höörsoperans gedigna uppsättningar som dessutom har solister av yngre årgångar. Samt åtskilliga föreställningar för barn och unga på Malmö Operas stora scen och på Operaen i Köpenhamn. Och den konstnärliga höjd som dessa har visat når inte ”När då då” upp till.
Lars-Erik Larsson

 

 

Storartat – och mer än så

Foto: Monika Rittershaus

SZENEN AUS GOETHES FAUST

Verk i tre delar för solostämmor, kör och orkester av Robert Schumann till texter av Johann Wolfgang Goethe

Dirigent: Kent Nagano

Inscenering, och scenografi: Achim Freyer

Kostym: Amanda Freyer

Ljus: Sebastian Alphons

Medverkande: Christian Gerhaher, Christina Gansch, Franz-Josef Selig, Norea Son, Norbert Ernst, Renate Spingler, Katja Pieweck, Alexander Roslavets

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg, Hamburger Alsterspatzen; körmästare: Eberhard Friedrich

Premiär på Staatsoper Hamburg 28 oktober; sedd föreställning: 14 november

Robert Schumanns ”Szenen aus Goethes Faust” är ett verk som sällan uppförs trots den fascinerande blandningen av medeltida mysticism och romantisk symbolik. Verket kräver mycket av solister, kör dirigent och är svårt att definiera: är det ett oratorium eller en opera? Dessutom ställer Schumanns val av scener ur Goethes mastodontverk till problem. Medan andra kompositörer som inspirerats av verket, exempelvis Charles Gonoud , fokuserar på dramats mörka delar, Fausts förödande kärlek till Gretchen och pakten med Mefistofeles, så riktar Schumann in sig på epilogen i himmelriket och dragkampen om Fausts själ och vägen mot frid och förlåtelse. Det är sublimt, intelligent – och vidrigt svårt att illustrera på scen.

Christina Gansch – en vidunderlig Gretchen
Foto: Monika Rittershaus

Men Achim Freyer har med sin stora kunskap och eoner av erfarenhet – han var länge en av de tongivande i kretsen kring Bertolt Brecht – i sin inscenering lyckats behålla magiken i Goethes dikt och samtidigt ge spelrum för Schumanns högstämda musik. Han placerar orkestern, de två körerna och merparten av solisterna på scenen bakom ett halvgenomskinligt draperi. Framför detta står en halshuggen och hårt beskuren kopia av Caspar David Friedrichs målning Vandraren ovan dimmorna (som för övrigt finns i Kunsthalle Hamburg) och därifrån låter han huvudpersonen framträda. På scengolvet ligger föremål, många med anknytning till Frimurarnas symbolvärld: dödskallen, vinkelhaken, passaren, triangeln och korset. Frimurarsymboliken används också för att skildra transformationen: svartklädd läggs Faust i en kista, vitklädd reser han sig som Dr Marianus ur den. Tempot är lugnt, agerandet återhållet. Det är ingen opera men samtidigt mycket mer än ett oratorium.

Kent Naganos ledning är precis och mycket stram, orkesterstämman sköts perfekt och klangen i de två körerna är rent utsökt (en självklarhet med Eberhard Friedrich som kormästare).

Solisterna är mer än imponerande. Barytonen Christian Gehahers interpretation är totalt gränslös. Ställvis låter han texten dominera, rösten blir en bärare av budskapet, ställvis blommar han ut i musikaliskt underbar lyrik, ställvis dundrar han i det låga registret. Christina Gansch sjunger Gretchen med ljuv känslofull sopran, men kan också låta rösten hårdna i sina övriga roller. I scenen där Gretchen ber i kyrkan, plågad av skuld över att ha dödat sitt barn är hon nära den absoluta konstnärliga fulländningen, en rent enastående prestation.

Franz-Josef Selig lägger sammet över sin imponerande bas och kryddar den med mycket ironi i rollen som Mephistofeles – en djävul det är lätt att tycka om och bli förledd av och Norbert Ernst slösar med sin eleganta och välartikulerade tenor i alla sina roller.

Achim Freyers uppsättning bjuder på mycket men ställer också stora krav på publiken. Det blir ingen avkoppling efter en lång arbetsfylld dag, hjärnan tvingas arbeta för fullt för att följa med i syntesen mellan Goethes och Freyers tankevärld. Men den konstnärliga upplevelsen är värd allt besvär.

Den magnifika slutscenen.
Foto: Monika Rittershaus

 

Fotnot: Faust är i grunden en historisk person: den tyske magiken och astrologen Johann Faust som levde 1480 – 1539. Efter hans död uppstod flera sägner om honom, bland annat att han skulle ha sålt sin själ till Djävulen. Litterärt kom det temat först att användas av den brittiske författaren Christopher Marlowe som 1588 skrev dramat ”Doctor Faustus”. Detta ligger till grund för Johann Wolfgang Goethes versepos Faust I och Faust II.

Höga berg och djupa dalar

Skelett, skelett.skelett. Och ett energiskt maskineri
Foto: Malin Arnesson

Så var det då äntligen dags för opera på Malmö Operas stora scen. Fullsatt vid premiären och förväntningarna var stora: en av operalitteraturens mest skimrande pärlor, kända solister och ett internationellt välmeriterat konstnärligt team med Olivier Py i spetsen. Förhandsuppgifterna utlovade något extraordinärt både sceniskt och musikaliskt men efter premiären radar frågetecknen upp sig.

Döden, eller rättare sagt sjukdomen och den väntande döden är ett bärande tema i La Traviata. Olivier Py emfaserar detta genom att blanda in ”Dia de los muertos”, det mexikanska firandet av de dödas dag i handlingen. Det vimlar av dödskallesminkningar och skelett och han låter skeendet präglas av den karnevalsstämning som hör samman med det mexikanska firandet. Så även scenografin som i mångt och mycket blir en ren orgie i tivoliliknande maskiner och ljuseffekter. Om smak ska man inte diskutera och visst är det ögonfägnande och ställvis även medryckande men mycket känns påklistrat. Verdis opera handlar inte bara om sjukdom och död utan främst om svek, passion och inte minst en kvinnas utsatthet i en mansdominerad värld. Endast i en scen känns den mexikanska accenten fullt berättigad: när Döden i en stum dans cirklar runt Violetta. Och rent förvirrande blir den när den skelettsminkande kören beskriver sig som tjurfäktande zigenare.

Dirigenten Rafael Payare fastnar även han i karnevalsspåret; stundtals låter han kören gasta på för fullt ackompanjerad av en orkester med alltför mycket mässing. Men han kan även vara noggrann och nyanserad i stödet till solisterna och han håller föreställningen i ett friskt bra tempo även om man kan vara tveksam till de applådtiggande pauserna.

Också i solisternas prestationer finns allt från höga berg till djupa dalar. Patricia Petibon gör Violetta med utsökt agerande där hon fångar gestaltens breda känsloregister: kärlek och förtvivlan, arrogans och resignation. Och i hennes välkontrollerade sopran speglas allt detta från skärande vrede till rent ljuvliga pianissimopassager.

Raka motsatsen är Bülent Bezdüz som Alfredo Germont. Det är ingen individ, knappast en karaktär med ett nästan bisarrt rörelseschema och en visserligen tonsäker men ack så svag och glanslös röst.

Stort skådespeleri och stor sångkonst visar Davide Damiani i rollen som Giorgio Germont. Med sin bäriga baryton målar han upp ett perfekt porträtt av en av operalitteraturens värsta fähundar, en egoistisk gubbjävel som använder moral och heder som ursäkt och korset som knölpåk. Det känns nästan synd att denna vidriga individ har begåvats med en av operans vackraste barytonarior ”Di Provenza il mar”, som Davide Damiani levererar i en utomordentlig tolkning.

De mindre rollerna förvaltas genomgående mycket väl även om Olivier Py låter dem bli mer karaktärer än människor. Särskilt måste man framhålla Ellika Ström som Annina och Jakob Högström som baron Douphol,

Sammantaget: det är knappt en tavelträff som Malmö Opera har åstadkommit med den här uppsättningen. Visst kan man gå och se den för att njuta av några bra rollprestationer och för att roas av skeletten på scenen och det grälla maskineriet. Men någon bra konstnärlig helhet är det inte.

Baksidan av den ”romantiska” tuberkulosen. Per Fernesten som Dr Grenvil och Patricia Petibon som Violetta.
Foto: Malin Arnesson

 

LA TRAVIATA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d.y:s skådespel Kameliadamen

Regi: Olivier Py

Dirigent: Rafael Payare

Scenografi och kostym: Pierre André Weitz

Ljus: Bertrand Killy

Koreografi: Daniel Izzo

Medverkande: Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Emma Lyrén, Jakob Högström med flera

Dansare från Tivoli Ballet Teater

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 17 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 19 november

Vuxna som barnslar sig

Med den gamla svenska folksagan om Mäster skräddare som utgångspunkt har barnboksförfattaren, illustratören och Augustpristagaren Pija Lindenbaum skapat operan ”När då då” med musik av Niklas Brommare. Den hade premiär på Kungliga Operan för en dryg månad sedan och nu spelas den av samma besättning på Lillan på Helsingborgs stadsteater fram till trettonhelgen med premiär i lördags.

I operan är Bobo tre personer. Och madrassmönstret genomgående.
Foto: Sara Strandlund

Mäster Skräddare är som många sagor en dyster historia om brutna löften, besvikelse och ledsnad. Av den utlovade överrocken återstår på slutet ingenting, inte ens en fingertutt. (Ungefär som den nu pågående regeringsbildningen.)

I Pija Lindenbaums version handlar det om Bobo som bor på deltid hos sin pappa. Denne lovar hela tiden saker och händelser men sedan händer det ingenting. Pappan har alltid en ursäkt och lovar något nytt, ett löfte som han också bryter, Bobo blir naturligtvis frustrerad, som det heter med en modern term, men tycker ändå om sin pappa. Och inte dyker det upp någon deus ex machina och ställer allt tillrätta.

För många barn – och även vuxna barn – har det här en hög igenkänningsfaktor och förtjänar verkligen att behandlas i ett konstnärligt sammanhang. Men varför måste man fjanta till det så till den mildaste grad med hopp, skrik och konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt som det går att ha madrassmönster på: scengolv, inredning, kostymer. Och varför måste just barn utsättas för musik som så gott som enbart är rytmik även om den för progressiva vuxna är ”kul och intressant”? Lite mer melodik och lite mer känslor skulle den antagligen fått den attraktivare för barnaöron. Hamra på slagverk kan de göra själva.

Det går inte att bara hamsa ihop något som man som vuxen tycker är typisk barnkultur för att åstadkomma ett sceniskt verk riktat mot barn. Man måste anstränga sig minst lika hårt som man gör för vuxna och ta barnen på allvar. Operaverkstan vid Malmö Opera har i åtskilliga produktioner visat detta.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 20 november

 

NÄR DÅ DÅ

opera för barn med text,scenografi, kostym och mask av Pija Lindenbaum och musik av Niklas Brommare

Dirigent: Mattias Böhm

Regi: Kajsa Giertz

Ljus: Karl Svensson

Medverkande: Vivianne Holmberg, Lisa Larsson, Maria Påhls, Klas Hedlund, Ludvig Wallmark Ryberg

Musiker ur Helsingborgs symfoniorkester

Ett samarbete mellan Kungliga Operan i Stockholm och Helsingborgs symfoniorkester

Premiär i Stockholm 13 oktober; första speldag på Lillan på Helsingborgs stadsteater 17 november

Underhållande lättviktare

Christer Nerfont som Nick Bottom.
Foto: Mats Bäcker

SOMETHING ROTTEN!

musikal av Karey Kirkpatrick, John O’Farell och Wayne Kirkpatrick

Översättning: Calle Norlén

Regi: Markus Virta

Musikalisk ledning: David White och Tom Deering

Scenografi och kostym: Nigel Hook

Ljus: Palle Palmé

Ljud: Johannes Medelius

Mask: Elisabeth Näsman

Medverkande: Christer Nerfont, Patrik Martinsson, Tord Hansson, Cecile Nerfont Thorgersen, Tobias Lundqvist, Jenny Holmgren, Peter Gröning, Ulrik Spjut, Johan Rudebeck, John Alaexander Eriksson med flera

Wermland Operas orkester

Europapremiär 8 november på Wermland Opera

Ruskigt banal musik, sångare som har uppenbara problem med att träffa tonen, ganska stolpig replikföring, en helt osannolik intrig om ett ganska oengagerande ämne, en löst påklistrad kärlekshistoria i sämsta pigtidningsklass.

Foto: Mats Bäcker

Det är mycket som talar emot Karey och Wayne Kirkpatricks Broadwaymusikal Something rotten! när den nu sätts upp på Wermland Opera i Karlstad. Men det skulle inte förvåna mig om det blir en succé även på den här sidan Atlanten. Kringverket är storartat med spännande scenografi och snygga kostymer, koreografin högt över medelmåttan, tempot furiöst och spelglädjen bara strålar mot publiken. Dryga två timmars perfekt underhållning och även om det mesta rann förbi snabbt som en fjällbäck stannande tillräckligt mycket kvar för att bibehålla ett feel good-tillstånd långt efter föreställningens slut. Och vid premiären i torsdags på Wermland Opera var publiken mer än entusiastisk – applåderna verkade aldrig ta slut.

John Alexander Eriksson, en äkta renässanstrubadur.
Foto: Mats Bäcker

Something rotten! plockar än en gång upp den månghundraåriga frågan huruvida det var William Shakespeare som skrev de verk som kom att bli världshistoriens förnämsta dramatiska skapelser eller om det var någon annan. Pretendenterna är många och här lanserar bröderna Kirkpatrick en ny kandidat: Nick Bottom, Bottom the Weaver från skådespelet En midsommarnattsdröm, han som av Puck tvingas bära ett åsnehuvud. Dessutom förses han med en bror, Nigel, och dessa konkurrerar med Shakespeare om författarskapet. De rör sig i sällskap med andra kända renässansfigurer – bland andra siaren Nostradamus, historikern Lord Clapham, Shylock från Köpmannen i Venedig och Shakespeare själv, i en musikalisk stuvning med allusioner till en räcka klassiska musikaler. Det krävs verkligen koncentration för att hänga med i svängarna. För att få full utdelning måste man nog ha en viss insikt i den anglosaxiska bildningstraditionen och ha nosat på musikalgenrens relativt korta historia. Men det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas utan att kämpa med referenserna.

Markus Virta

Regissören Marcus Virta har lyckats med att hålla tempot halsbrytande högt utan att det går ut över detaljerna. Inte en dödpunkt men heller inte en missad passage. Det är mycket skickligt. Detsamma kan sägas om Tom Deerings musikaliska ledning som vaskar fram godbitarna och döljer vattnigheten i den tunna musikaliska brygden.

De medverkande är utomordentligt skickliga med fint artisteri, stort hantverkskunnande och en perfekt känsla för timing. Och deras uppenbara spelglädje skyler alla de mistor som trots allt finns i uppsättningen.

Normalt är musikaler inget för mig men den här uppsättningen skulle jag nog vilja se en gång till när den satt sig och man har hunnit slipa till kantigheterna.