Underhållande lättviktare

Christer Nerfont som Nick Bottom.
Foto: Mats Bäcker

SOMETHING ROTTEN!

musikal av Karey Kirkpatrick, John O’Farell och Wayne Kirkpatrick

Översättning: Calle Norlén

Regi: Markus Virta

Musikalisk ledning: David White och Tom Deering

Scenografi och kostym: Nigel Hook

Ljus: Palle Palmé

Ljud: Johannes Medelius

Mask: Elisabeth Näsman

Medverkande: Christer Nerfont, Patrik Martinsson, Tord Hansson, Cecile Nerfont Thorgersen, Tobias Lundqvist, Jenny Holmgren, Peter Gröning, Ulrik Spjut, Johan Rudebeck, John Alaexander Eriksson med flera

Wermland Operas orkester

Europapremiär 8 november på Wermland Opera

Ruskigt banal musik, sångare som har uppenbara problem med att träffa tonen, ganska stolpig replikföring, en helt osannolik intrig om ett ganska oengagerande ämne, en löst påklistrad kärlekshistoria i sämsta pigtidningsklass.

Foto: Mats Bäcker

Det är mycket som talar emot Karey och Wayne Kirkpatricks Broadwaymusikal Something rotten! när den nu sätts upp på Wermland Opera i Karlstad. Men det skulle inte förvåna mig om det blir en succé även på den här sidan Atlanten. Kringverket är storartat med spännande scenografi och snygga kostymer, koreografin högt över medelmåttan, tempot furiöst och spelglädjen bara strålar mot publiken. Dryga två timmars perfekt underhållning och även om det mesta rann förbi snabbt som en fjällbäck stannande tillräckligt mycket kvar för att bibehålla ett feel good-tillstånd långt efter föreställningens slut. Och vid premiären i torsdags på Wermland Opera var publiken mer än entusiastisk – applåderna verkade aldrig ta slut.

John Alexander Eriksson, en äkta renässanstrubadur.
Foto: Mats Bäcker

Something rotten! plockar än en gång upp den månghundraåriga frågan huruvida det var William Shakespeare som skrev de verk som kom att bli världshistoriens förnämsta dramatiska skapelser eller om det var någon annan. Pretendenterna är många och här lanserar bröderna Kirkpatrick en ny kandidat: Nick Bottom, Bottom the Weaver från skådespelet En midsommarnattsdröm, han som av Puck tvingas bära ett åsnehuvud. Dessutom förses han med en bror, Nigel, och dessa konkurrerar med Shakespeare om författarskapet. De rör sig i sällskap med andra kända renässansfigurer – bland andra siaren Nostradamus, historikern Lord Clapham, Shylock från Köpmannen i Venedig och Shakespeare själv, i en musikalisk stuvning med allusioner till en räcka klassiska musikaler. Det krävs verkligen koncentration för att hänga med i svängarna. För att få full utdelning måste man nog ha en viss insikt i den anglosaxiska bildningstraditionen och ha nosat på musikalgenrens relativt korta historia. Men det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas utan att kämpa med referenserna.

Markus Virta

Regissören Marcus Virta har lyckats med att hålla tempot halsbrytande högt utan att det går ut över detaljerna. Inte en dödpunkt men heller inte en missad passage. Det är mycket skickligt. Detsamma kan sägas om Tom Deerings musikaliska ledning som vaskar fram godbitarna och döljer vattnigheten i den tunna musikaliska brygden.

De medverkande är utomordentligt skickliga med fint artisteri, stort hantverkskunnande och en perfekt känsla för timing. Och deras uppenbara spelglädje skyler alla de mistor som trots allt finns i uppsättningen.

Normalt är musikaler inget för mig men den här uppsättningen skulle jag nog vilja se en gång till när den satt sig och man har hunnit slipa till kantigheterna.

La Bohème på återbesök

Bilden är från uppsättningen 2016 men den underbara Parissilhuetten är densamma.
Foto: Miklos Szabo

Det har gått tio år sedan Elisabeth Lintons iscensättning av Puccinis La Bohème hade premär på Göteborgsoperan och två år som den hade premiär på Store Scene på Det Kongelige. I söndags var det dags för repremiär med delvis annan besättning och ny dirigent, Marius Stieghorst. Tydligen är det en riktig publikmagnet, Operaen var fullsatt ända upp på tredje raden.

Det är inte mycket som skiljer dagens uppsättning från den två år gamla. Anne Fugl, som nu ansvarar för regin har enbart ändrat vissa små detaljer. Sångarnas rörelseschema i första akten har kanske blivit en aning mer återhållsamt och andra aktens magnifika öppning med den myllrande torgscenen har om möjligt blivit än intensivare. Men gråskuggorna, kylan och den genomtänkta personregin finns kvar liksom avsaknaden av politiska undertoner; en sorgsam kärlekshistoria rakt upp och ner, fylld av sentimentalitet.

Niels Jørgen Riis har tagit över rollen som Rodolfo. Hans bäriga tenor klarar mycket väl av alla de krävande passagerna men ställvis tappade han agerandet; ”Che gelida manina” blev mer en konsertuppvisning än en del i handlingen. Likaså fick Cristina Pasaroiu inte riktigt fram människan i rollen som Mimi, det blev mer en skör tragisk figur.

Däremot bjöd Sofie Elkjær Jensen på en Musetta med allt vad man kan önska sig, rent underbar röst, mycket stark scennärvaro och ett agerande i toppklass och David Kempsters Marcello var också beundransvärd i sin intensitet.

Den nye dirigenten Marius Stieghorst kramade ut mesta möjliga ur orkestern: italiensk sentiment med mjuka stråkklanger, väl avvägt blås och snabbt men inte stressigt tempo. Det blev en operakväll med så gott som allt man kan begära.

 

LA BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Henri Murgers Scener från bohemernas liv

Dirigent: Marius Stieghorst

Inscenering: Elisabeth Linton/Anne Fugl

Scenografi: Astrid Lynge Ottosen

Kostym: Magdalena Stenbeck

Ljus: Ulrik Gad

Medverkande: Cristina Pasaroiu, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Sofie Elkjær Jensen, Jens Søndergaard, Kyungil Ko, Sten Byriel med flera

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor; kormästare: Steven Moore

Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor 23

Statister och barnstatister

Repremiär 20 oktober på Operaen i Köpenhamn av en uppsättning med premiär 23

oktober 2016 oktober 2016

Buskis på hög nivå

Sofie Elkjær Jensen och Johanne Bock
Foto: Camilla Winther

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre-Augustin de Beaumarchais komedi

Dirigent: Alexis Kossenko

Regi: Elisa Kragerup/Anne Fugl

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Signe Fabricius

Dramaturgi: Nila Parly

Solister: Simon Duus, Sofie Elkjær Jensen, Palle Knudsen, Sine Bundgaard, Kari Dahl Jensen, Johanne Bock, Morten Staugaard, Renate Ekerhovd med flera

Det Kongelige Operakor, kormästare Steven Moore; Concerto Copenhagen, konsertmästare Fredrik Frohm; vid cembalon: Marcus Mohlin

Repremiär på Det Kongelige, Gamle Scene den 15 september

För två och ett halvt år sedan, februari 2016 var det premiär på Det Kongelige för Elsa Kragerups uppsättning av Figaros bröllop. Och i lördags var det dags för repremiär på Gamle Scene. Anne Fugl har varsamt sett över uppsättningen, dirigenten och orkestern är utbytt, liksom flera av solisterna. Men det mesta är lyckligtvis sig likt.

Foto: Camilla Winther

Just orkesterbytet är värt en diskussion. I den förra uppsättningen höll dirigenten Andreas Spering och Det Kongelige Kapel föreställningen i ett fast wienklassicistiskt grepp. Nu flyttar Alexis Kossenko och Concerto Copenhagen med sina sensträngade instrument föreställningen mot gränslandet till barocken, mer Haydn än Mozart. För sångarna är det i stort en fördel, de kan ta mer plats och nyanserna blir än tydligare och förmodligen blir tidstrogenheten bättre. Men som helhet landar en sådan diskussion i knappologi.

Huvudfrågan efter premiären var huruvida man kan spela Figaros bröllop, denna eleganta rokokoopera, som fars eller rättare sagt ren buskteater med kalsonghumor, tasksparkar och ett övermått av tvetydig gestik. Det visade sig att det kunde man mycket väl. Om man gör det med kärlek till originalet, trots allt behåller elegansen, inte försöker ändra libretton till någon slätstruken nutidshistoria och ser till att det musikaliska utförandet, både instrumentellt och sångligt håller sig på högsta nivå samt befolkar scenen med mycket skickliga aktörer, då får man göra så. Och det ursprungliga budskapet, kritiken mot överklassen som det uttrycks i de Beaumarchais skådespel blir faktiskt tydligare än i en klassisk uppsättning med tidstrogna dräkter. Och trots att man skruvat upp tempot och tagit ut svängarna än mer vid repremiären så håller uppsättningen otroligt väl.

Flera av solisterna är kvar från tidigare: Palle Knudsen buffliga välsjungna Almaviva, Sine Bundgaard som grevinnan och Morten Staugaard med sin mycket välgjorda Bartolo. Sofie Elkjær Jensen är ny som Susanna, glittrande i sången och med härligt utspel, Simon Duus gör en Figaro med sans och förnuft och Kari Dahl Nielsen, elev på Operaakademiet, skapar en rent underbar Cherubino, enastående i sin valpighet och med sopran som ger löften om kommande stordåd.

Simon Duus – en sansad Figaro
Foto: Camilla Winther

Den som missade uppsättningen förra omgången rekommenderas att ta sig Det Kongelige vid Kongens Nytorv för att se opera när den är som bäst – en föreställning för både nybörjare och habituéer.

Mer konstnärligt, tack!

VI VET VAR DU BOR

En elektronisk opera om yttrandefrihet av Kristian Hallberg med musik av Magnus Börjeson

Regi: Marie Parker Shaw

Scenografi och kostym: Annika Carlsson

Ljusdesign och teknik: Ida Eklund

Ljud och teknik: Christian Jönsson

Medverkande: Ronja Svedmark, Mats Granath, Hanna Normann, Lillemor Hjelm. Wayra Monasterio

Urpremiär på Månteatern i Lund 14 september

Idén är utmärkt och ämnet rasande aktuellt. Som Marie Parker Shaw och Anders Widell skriver i programbladet till Månteaterns nya produktion Vi vet var du bor:

”Vi lever, tack och lov i en demokrati med yttrandefrihet inskriven i våra grundlagar. Men hur ska demokratin reagera när rösterna som vill störta den skriker starkare och starkare? Svårt att prata om eller hur?

Helsvart med text på ärmarna. Mer -68 kan det knappast bli.
Foto: Henrik Hulander

… Vi ger inga lösningar, inga svar men förhoppningsvis en ingång till ett samtal som måste tas.”

Nej, några lösningar kommer upphovsmännen bakom operan inte med men väl ett antal tydliga pekpinnar där den äkta liberalismens tankefrihet och yttrandefrihet ställs emot vänsterns tro på begränsningar för samhällets bästa. Som mycket annat mynnar frågeställningen ut i en blandning av politik och moralfilosofi där det inte finns några absoluta sanningar, endast tyckande och känslor.

Operan utspelar sig i skolans värld, helt naturligt eftersom Månteaterns produktioner riktar sig främst mot ungdomar. Figurerna är mer typer än individer: rektor, lärare, elever och föräldrar. För säkerhets skull återfinns rollfigurernas benämningar på kostymerna, ingen ska behöva undra vem som är vem.

Regi och koreografi, liksom scenografin är välbekanta för den som vuxit upp med statstelevisionens folkbildande underhållning: mer övertydliga utrop än nyanserade repliker, kantiga rörelser med drag av gruppgymnastik och en allmän skolmästaraktig inställning mot publiken.

Allt detta är OK, det ingår i konceptet för den så kallade politiska teater som vi alla blivit utsatta för under årtiondena. Men börjar det inte bli lite gammalmodigt? Världen har faktiskt vidgats, eller är det bara en illusion?

Vad värre: verket har en mycket låg konstnärlig höjd. När jag läste förhandsbeskrivningen om en ”elektronisk opera” föreställde jag mig klanger utöver det vanliga, ett avancerat ljudexperiment. Inte nödvändigtvis atonalt och svårbegripligt men ändå spännande. Musiken i Vi vet var du bor är kanske skapad på en synthesizer men därmed är det slut med elektroniken. Några ganska medryckande slagdängepartier men mest ointressanta klangraddor med banala harmonier, mer muzak än musik som lika gärna kunde ha framställts på ett enklare dragspel.

Samma gäller texterna: förväntade repliker rakt upp och ner; inga ordkonster, ingen poesi. Dessvärre inte heller någon humor, inte den minsta glimt i ögat eller någon besk ironi.

Sångarna sjunger inte med skolade röster, tonträffningen är mestadels godkänd men det blir definitivt inte några klangrika upplevelser av deras teatersång. Utspelet är som sagt ganska fyrkantigt; inga stora känslor som kommer fram, figurerna blir bara figurer. Endast i två fall kände man en riktig människa bakom stereotyperna: Mats Granath som Rektorn och Wayra Monasterio som eleven/kollegan/föräldern.

Föreställningen är 40 minuter lång

och kanske är detta kondensat orsaken till att alla utsvävningar har plockats bort. Jag lämnade Månteatern med en undran: Hur bra, intressant och engagerande hade detta inte kunnat bli om man nyttjat operan, denna sköna konstart, just till att skapa skön konst i stället för en återblick av 1968?

Triumf för Barrie Kosky

Många Richard Wagner blandas med Nürnbergs mästersångare.
Foto: Enrico Nawrath

Hur många Richard Wagner finns det egentligen? Regissören Barrie Kosky ställde frågan i förra årets nyuppsättning i Bayreuth av ”Die Meistersinger von Nürnberg”. Tonsättaren, poeten, nyskaparen naturligtvis. Men också den grumlige filosofen-skriftställaren med klart antisemitiska tankar, skojaren och den urbota skitstöveln. Alla dessa Wagner plockade han in i en scenbild från Haus Wahnfried och slängde också in dåtidens kulturpersonligheter i kretsen kring Wagner och blandade upp dem med scengestalterna från Mästersångarna. Det blev en förstaakt av operan som satte myror i huvud på de flesta, väckte förtjusning hos en del och irriterade andra till vansinne. Ögonbrynen åkte än mer i höjden när han efter en neutral andra akt i trädgårdsmiljö flyttade skeendet till platsen för Nürnbergrättegången efter andra världskriget. Debatten svallade bland både kulturkritiker och vanliga operaälskare. Måste man blanda in andra världskriget och den tyska skulden i allt? Kan inte Mästersångarna få vara en enkel mänsklig kärlekshistoria fylld av humor och vacker musik och med total avsaknad av gudagestalter, mytiska hjältar och ond bråd död?

Till saken hör att Mästersångarna fram till förra året hade varit en familjeangelägenhet i Bayreuth. Tolv insceneringar sammanlagt, alla signerade Wagnerfamiljen, den senaste av Katharina Wagner. Och där var det inga problem med eventuell antisemitism: att Richard Wagner använde den judiske dirigenten Herman Levi som förebild för Sixtus Beckmesser och hånar honom för att han är jude var något som slätades över eller helt enkelt doldes i dessa uppsättningar; Katharina Wagner framställer honom mest som en busig skolpojke med Besserwisserambitioner.

Den vidriga judekarikatyren
Foto: Enrico Nawrath

Men Barrie Kosky, själv jude, aktar inte rov från att lyfta fram operans antisemitiska undertoner. Det var tydligt redan i förra årets uppsättning men accentueras än mer i årets version. Han gör Beckmesser till en allmänt otrevlig och opålitlig person, speglar honom i jättelik uppblåsbar docka som en judekarikatyr som kunde vara hämtad ur ”Der Stürmer” och låter honom utsättas för våld och förnedring. Så långt från det wagnerska överslätandet man kan komma. Och till detta lägger han floder av idyll, dansande barn och gemytliga sångare, en träffande bild av det dualistiska Tyskland under mellankrigstiden.

Musikaliskt är uppsättningen mer än perfekt: dirigenten Philippe Jordan leder orkestern till stordåd, körens insatser är magnifika och solisternas insatser är överlag av absolut högsta klass. Särskilt bör man nämna Michael Volle som Hans Sachs (operahistoriens kanske mest sympatiska figur) och Klaus Florian Vogt som Stolzing. Samt Johannes Martin Kränzle som Beckmesser, komisk i sin tafatthet, storartad i sin smärta.

Kalabalik i rättssalen
Foto: Enrico Nawrath

Stående ovationer är ovanligt vid Bayreuther Festspiele, möjligtvis kan de bestås en sångare som svarat för något utomordentligt. Men efter nypremiären kokade hela den stora salongen: publiken stod upp, skrek bravo och stampade för fullt i golvet. Åt Barrie Kosky, juden och regissören som givit en helt ny dimension till Wagners mest älskade opera.

En bild från dagens Tyskland.

*

Sista året blir det för Jan Philpp Glogers inscenering av Den flygande holländaren. I åtta år har den stått på festspelsprogrammet, banbrytande när den kom men tiden har gått hårt åt uppsättningen, nu känns den mer som historia än angelägen opera. Visst gör Greer Grimsey en ödestyngd holländare, och Peter Roses Daland har den rätta krämarmentaliteten liksom Ricarda Merbdeths Senta den rätta oskuldsfullheten och Stymanskörens kalabalik fascinerar fortfarande. Men Axel Kober verkar inte anstränga sig överhövan framför orkestern och inte ens Eberhard Friedrich lyckas få fram någon glöd i kören.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 augusti

En Lohengrin i blått

Mörkblått, grönblått, kornblått. Det strävsamma paret (det får man väl säga – de har hållit ihop i över trettio år nu) Leipzigkonstnärerna Neo Rausch och Rosa Loy har skapat scenbild och kostymer till årets nyinstudering av Lohengrin till Festspelen i Bayreuth, en inscenering som visuellt ställer hela operan på ända. Ingen mekanisk svan som gnisslar fram över scenen, inga skramlande ringbrynjor eller ”tidstrogna” kreationer, bara blått och kostymer som alluderar mot barocken och van Dyck.

Blått, blått, blått. Georg Zeppenfeld som kung Heinrich (på övervåningen), Waltraud Meier som Ortrud, Piotr Beczala som Lohengrin, Anja Harteros som Elsa.
Foto: Enrico Nawrath

Med två undantag: Elsas klänning efter vigseln och parets brudkammare. Där är det skarpt orange som gäller. Egentligen borde också Lohengrin vara orange, han bär med sig blixten, energin men han gör det i ett land som har förlorat sin kraft. Alltså blått. Det är vackert och vilsamt för ögat men man får anstränga sig för att hitta dramatiken; visst finns den där men väl dold i blå dunster.

Yuval Sharon gör sin Bayreuthdebut som regissör – för övrigt den förste amerikanske regissören i Festspielhaus. Han är känd som avantgardist med mängder av verk som balanserar på knivseggen och det var väl många som trodde att han skulle göra något liknande när han gav sig på Lohengrin. Men icke: hans inscenering kan närmast beskrivas som traditionell; stela tablåer, sång framme vid rampen, minimalt agerande och framför allt brist på psykologisk klarsyn. Lohengrin blir en sexkrävande mansgris, Elsa befriar sig från sina bojor, först från fångenskapen, sedan från den omöjlige Lohengrin, allt med den fritänkande Ortruds feministiska hjälp. Kanske i sig sympatiskt men han halkar iväg lite väl långt från Wagners tankar där Elsas tvivel blir orsak till ett uteblivet paradis, till Lohengrins förnedring och, i Wagners version, till hennes egen död; Sharon låter henne överleva och försvinna mot en oviss framtid. Alla behöver inte dö i en opera men den här förändringen känns faktiskt omotiverad, lite väl tillrättalagd.

Men om insceneringen inte kan sägas vara någon höjdpunkt i Bayreuths historia – den avfärdades med vad som närmast verkade vara en artighetsapplåd av publiken – så var det konstnärliga utförandet desto bättre av solister, orkester, kör och dirigent.

Medan energin på scenen fastnar i Neo Rauschs elektriska installationer så låter dirigenten Christian Thielemann musikens högspänning flöda för fullt. Han lägger ut nästan oändliga linjer, han blixtbelyser små detaljer, späckade med häftiga impulser, Det är magi på högsta nivå: det som verkar impulsivt fritt, skapat för stunden är i själva verket resultatet av kalkylerat tänkande, ett mycket medvetet musikaliskt byggnadsverk. Och Festspelsorkestern – årets konstellation är förmodligen den bästa och mest klangrika på många år – svarar fullt ut på dirigentens alla intentioner.

Svanen blir en blixt
Foto: Enrico Nawrath

Även om Christian Thielemann frikostigt exponerade orkestern så lät han den aldrig övertrumfa solisterna som svarade för helt enastående prestationer. Främst kanske Anja Harteros och Piotr Beczala som Elsa av Brabant och Lohengrin.

Anja Harteros är storartad som Elsa, noggrann i sin gestaltning och med glasklar intonation. Hon visade kanske inte upp den ungdomliga fräschör som gjort henne till en av Europas mest eftertraktade sångare men jag har svårt att tänka mig att det går att göra rollen bättre. Piotr Beczala kom in sent i produktionen men visar upp en Lohengrin med både kraft och lätt elegans. Hans ljusa tenor är varm och naturlig men ändå med rejält med kött på benen. Agerandet är trots gestaltens tyngd fyllt av en rent rörande bild av misslyckandet, besvikelsen. Stor operakonst som antagligen kommer att göra honom till en av de stora på operascenerna framöver.

Om uppsättningen var en början för Piotr Beczala var det avskeds-comeback för Waltraud Meier som Ortrud. Hon är en av nutidens största Wagnersångare men det var 18 år sedan hon senast stod på scenen i Bayreuth. Trots denna långa paus fanns allt kvar: klangen, kraften, utstrålningen. Det var verkligen stort att få uppleva denna levande legend, om uttrycket tillåts.

Omnämnas bör också Georg Zeppenfelds gedigna gestaltning av Kung Heinrich och naturligtvis den alltigenom perfekta Festspelskören med Eberhard Friedrich som kormästare.

Georg Zeppenfeld som kung Heinrich, Waltraud Meier som Ortrud, Tomasz Konieczny som Telramund
Foto: Enrico Nawr

 

LOHENGRIN

opera av Richard Wagner

Dirigent: Christian Thielemann

Regi: Yuval Sharon

Scenografi och kostym: Neo Rausch och Rosa Loy

Ljus: Reinhard Traub

Solister: Georg Zeppenfeld, Piotr Beczala, Anja Harteros, Tomasz Konieczny, Waltraud Meier, Egils Silins med flera

Bayreuther Festspielorchester; Bayreuther Festspielchor, kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär: 25 juli, sedd föreställning: 29 juli

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 augusti

Mellanår för Opera Hedeland

Lina Johnson som Lucia
Foto: Mikal Schlosser

Från de skotska hedarna till den stora amfiteatern Opera Hedeland söder om Köpenhamn – bättre lokalisering av sir Walter Scotts drama, transformerat till operan Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti kan man väl knappast tänka sig. På den stora friluftsscenen har scenografen Simon Corder byggt upp ett landskap med ruiner, dammar och stengärden allt i typisk dramatisk 1800-talsromantik. Det blir en verklig ögonfägnad som naturligt fortsätter ut i hedlandskapet, något som accentueras av den mycket skickliga ljussättningen, också den signerad Simon Corder.

Walter Scotts roman har 1800-talsromanens alla schabloner: stor kärlek, stort svek, kvinnoförnedring och ond bråd död. I sig inte typiskt för 1800-talet, allt förekommer även i vår så kallade moderna tid även om den bombastiska berättarstilen känns gammalmodig. Och helt enligt 1800-talets italienska operasmak frossar Donizetti och hans librettist i de blodiga detaljerna. I den här uppsättningen drar regissören Rodula Gaitanou ut Donizettis linjer: det som antyds i originalet, våldtäkten och Lucias mord på Arturo visas explicit, om än på behörigt avstånd.

Audun Iversen som Enrico och Lina Johnson som Lucia.
Foto: Mikal Schlosser

Men trots denna realism, trots den mycket fina scenografin och trots kostymernas tartanmönster får man som åskådare mycket liten kontakt med figurerna, helheten blir ett tittskåp eller kanske en storbildsskärm. Visst man kan skylla på avståndet mellan åskådare och scen. Men sådant går att överbrygga med rätt regi – det har tidigare uppsättningar på Opera Hedeland varit strålande exempel på.

På sätt och vis blir avståndet märkbart även i musiken. Donizetti var utan tvivel en av de skickligaste melodisnickrarna i 1800-talets italienska opera, det är musik som prägla av utsökt melodik, lätthet och elegans. Man kan ifrågasätta om blodig dramatik ska ackompanjeras av sköna durackord och medryckande tretakt; nu är det så och partituret går inte att ändra på. Men dirigenten Martin Nagashima Toft drar ner tempot och försöker ge musiken en extra tyngd. Det blir inte mer dramatiskt för det, bara segt och en smula långtråkigt. Den mycket vackra klangen i både kör och orkester förtjänar verkligen inte att bli iförd sådana blyskor.

Solisternas prestationer präglas överlag av mycket gott agerande men sångligt finns det både toppar och dalar. Många operakännare påstår att Lucia di Lammermoor inte fungerar som helhet om den inte sjungs av verkligt förstklassiga sångare och lördagens premiär bar syn för sägen. Steffen Bruun som Rainondo och Audun Iversen som Enrico visade upp både kraft och tyngd i sina figurer. Men Lina Johnson som Lucia och Adam Frandsen som Edgardo räckte inte hela vägen trots sina i sig mycket fina röster.

Således ett mellanår för Opera Hedeland. Nästa år bli det Bizets Carmen.

Foto: Mikal Schlosser

 

LUCIA DI LAMMERMOOR

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Salvatore Cammarano efter Sir Walter Scotts roman ”The Bride from Lammermuir”

Dirigent: Martin Nagashima Toft

Regi: Rodula Gaitanou

Scenografi och ljus: Simon Corder

Kostym: Gøje Rostrup

Solister: Lina Johnson, Audun Iversen, Adam Frandsen, Rasmus Jupin, Steffen Bruun, Stina Schmidt, Jonatan Koppel

Collegium Musicum; Opera Hedelands kör, kormästare: Felipe Carvalhiero

Premiär på Opera Hedeland 4 augusti

Med mycken konstnärlig vilja

Narren-Richard-Wieland-och-Ministern-Josef-Zetterberg-Pihl
Foto: Alf Ljungqvist

Under årens lopp har jag sett hundratals operor, från jätteuppsättningar med stor orkester och kör, påkostat kringverk i scenografi, kostymer, maskineri och projektioner till kammaroperor med några få medverkande och en liten ensemble eller enbart ett piano som ackompanjemang. Det som blivit allt mer och mer tydligt är att det konstnärliga värdet ligger inte i kvantiteten, inte heller i kända affischnamn eller i ekvibrilistik på scenen. Endast om det utnyttjas för det konstnärliga helhetsintrycket har sådant något värde.

I torsdags kväll var jag på urpremiären av De sjungande löven i Kulturhuset Anders i Höör. En opera skriven av två eldsjälar, musiken av den unge körledaren och kompositören Egil Kolind och librettot av Tord Nihlén, som har varit en fast pelare för Höörs Sommaropera alltsedan starten. Med sig har de haft en skicklig och ambitiös produktionsgrupp samt naturligtvis många många medverkande på scenen. Tillsammans har man skapat en helaftonsopera med allt som hör till, till och med ett balettavsnitt. Kostymerna är välgjorda, vackra och fantasifulla, scenografin enkel men mycket genomtänkt, koreografin av mycket hög klass, liksom personregin. Och framför allt: uppsättningen är genomsyrad av konstnärlig vilja. Det är värt allt beröm.

Kompositören Egil Kolind är i grunden kyrkomusiker, nyligen tillträdde han tjänsten som Domkantor i Roskilde domkyrka. Naturligtvis märks influenserna av kyrkomusik i hans tonsättning till De sjungande löven men huvudsakligen verkar den bygga på tongångar från folkvisorna, mestadels mjukt elegisk och ganska stilla i tempot men också en del snabba dansrytmer och spår av jazzsynkoper. Den är lätt att ta till sig, behaglig för örat men absolut inte menlös; så långt från intelligensbefriad dunka-dunkamusik man kan komma.

Synnöve Ekström som Drottningen
Foto: Alf Ljungkvist

Tord Nihléns libretto är en fortsättning på sagan Prins Hatt under jorden (även den blev en opera i Höör 1999, för övrigt den första nyskrivna verket för Höörs sommaropera). En tänkvärd historia om en maktgalen minister som vill använda konsten i egna syften till att påverka medborgarna. Om detta kan man säkerligen diskutera mycket; i de totalitära staterna är det en självklarhet men även i våra så kallade demokratier är det en i högsta grad vanlig företeelse. Det finns ingen anledning att fördjupa sig här och nu, det räcker med att konstatera att Tord Nihlén använder sig av ett välvårdat vackert språk med poetiska undertoner. Precis som en operalibretto ska vara men alltför sällan är.

Och det musikaliska utförandet? Den lilla orkesterensemblen är mycket välspelande och det är effektivt att låta rörblåset – oboe och engelskt horn – ge färg och skapa stämningar.

Och sången? De flesta av de medverkande är barn eller ungdomar och de varken kan eller ska låta som fullfjädrade operasångare. Det är rent och klart och inte färgat av onödiga later från populärmusiken. Och det finns flera som verkar ha stor potential i både sång och aktion så Höörs Sommaropera verkar fungera bra även som plantskola.

Varje sommar sedan 1997 – med undantag för 2000 då världsutställningen i Hannover kom i vägen – har Höörs Sommaropera visat upp en ny uppsättning. Och fortsättning lär följa: 2019 är redan klart och planerna för 2020 är också långt komna.

En enastående kulturgärning.

Nymfernas dans
Foto: Alf Ljungkvist

DE SJUNGANDE LÖVEN

opera med musik av Egil Kolind och libretto av Tord Nihlén

Regi, scenografi och ljus: Tord Nihlén

Körledare: Noora Karlhuluoma

Kostym: Elias Levin

Mask: Emma Karlsson

Koreografi: Emily Willman

Medverkande: David Afzelius, Synnöve Ekström, Malcom Nihlén, Josef Zetterberg Pihl, Richard Wieland, Linus Ask och många, många fler

Urpremiär på Kulturhuset Anders i Höör den 2 augusti

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet den 4 augusti

Beska under sirlig yta

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Vadstena-Akademien

SOLEN OCH NORDSTJÄRNAN

opera-ballet pour Louis XIV et Charles XII

Musik av Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben

Libretto av Molière, anonym librettist och François de la Traverse, sieur de Sévigny

Översättningar av Karin Modigh, Ture Rangström och Nicodemus Tessin d y

Koreografi och regi: Karin Modigh

Musikalisk ledning: Dan Laurin

Konsertmästare: Francesco D’Oratio

Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Marcus Philippe Gustafsson

Sångare: Ingrid Berg, Frida Bergquist, Philip Björkqvist, Nanna Bugge Rasmussen med flera

Dansare: Julia Bengtsson, Niklas Fransson. Matilda Larsson, Valerie Lauer, Edgar Lewandowski med flera

Premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott 20 juli

Fransk barock, tre divertissemang från det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet, samtliga devota hyllningar till enväldiga kungar. Solen och Nordstjärnan, årets stora uppsättning av Vadstena-Akademien i Bröllopssalen på Vadstena Slott blev en intressant historielektion, en grandios uppvisning i gott hantverk både sceniskt och musikaliskt. Men eftersmaken blev både fadd och besk.

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Despoter har alltid hyllats, ibland på egen befallning, ibland på initiativ av undersåtar som eftersträvar deras gunst. Det har rört sig om folklig underhållning som gladiatorspelen i Rom, uppenbara maktdemonstrationer som partidagarna i Nürnberg eller 1 maj på Röda Torget i Moskva.

Men det har också rört sig om hyllningar där de sköna konsterna, musik, poesi, dans och skådespeleri utnyttjas för att lovsjunga despoten. I Solen och Nordstjärnan har regissören Karin Modigh och det övriga produktionsteamet sammanställt en helafton av tre föreställningar från tiden runt sekelskiftet 1600/1700.

Det är uppenbart att det har krävts mycket arbete och mycken kunskap för att få fram ett fungerande underlag till de historiskt belagda evenemangen och minst lika mycket för att återskapa scenografi, kostymer, smink och peruk samt att visa upp tidstrogenhet vad gäller agerande, dans, sång och replikföring. Och inte minst har Dan Laurin med medarbetare uträttat ett verkligt hästjobb med musiken, för att få fram användbart partitur och rätt interpretation.

Och visst möts man som åhörare av stor fägnad för både öga och öra. Scenografin är utsökt i sin enkelhet, kostymer och peruk rent fantastiska, koreografin elegant, sångarnas prestationer av mycket god klass. Dan Laurin håller föreställningen i ett friskt, väl avvägt tempo men jag vill sätta ett litet frågetecken för orkesterinterpretationen. Jag skulle vilja ha haft en aning bättre stringens, tydligare frasering och en aning mer markerat continuo. Men jag är uppfödd med tysk barock och har tyvärr alltför små insikter i fransk barockmusik; förmodligen är Dan Laurins tolkning den korrekta. Men i den sista akten – Narvabaletten från 1701 med musik av Anders von Düben, Jean Desfontaines och Jean-Baptiste Lully – blev klangbilden tätare och mer exakt. Kanske borde den tolkningen ha använts genomgående.

Prologen ur ”Le Désepoir de Tirsis
Foto: Markus Gårder

Den första akten, Prologen ut ”Le désepoir de Tirsis”, är en kammaropera som enligt det kungliga reglementet hyllar Ludvig XIV, med trevlig musik och sällsynt fånigt libretto som tjatar om hur god och duktig kungen är. Mycket estetik men egentligen totalt intresselöst.

Den andra akten, Le Ballet des Nations ur ”Le Bourgeois gentilhomme” med musik av Lully och libretto av Molière är utan tvivel aftonens konstnärliga höjdpunkt. Koreografin är spännande och dansarna visar fram hela sin skicklighet, liksom sångarna som briljerar i både arior och ensembler. Fjäsket för kungligheten är minimalt och underhållningsvärdet högt.

Men i tredje akten, Narvabaletten eller ”Le Ballet meslé de Chant héroïques” med musik av von Düben, Desfontaines och Lully och med libretto av François de la Traverse, sieur de Sévigny, får man en besk smak i munnen. Musiken är behaglig och intressant och librettot det vanliga lallandet om konungens, i det här fallet Karl XII, storhet. Men utförandet med en balett iförd gammaldags gymnastikdräkter i stela tablåer, ger associationer i bästa fall till Frisksportarna men främst till Hitlers Kraft durch Freude. Detta tillsammans med den Karl XII-dyrkan som fortfarande praktiseras i vissa kretsar och gravallvaret hos de agerande stämmer verkligen till eftertanke. Det hela kunde ha lindrats med en ironi eller en antydan till hånskratt men icke. Vad är meningen?

Det blev det enda att ta med sig hem efter en ganska menlös kväll. Det var roligt att ha sett det men jag tänker i fortsättningen inte springa benen av mig efter opéra-ballet.

Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Operaunderhållning av högsta klass

Staffan Liljas och Hannes Öberg,
Foto: Daniel Strandroth

Läckö Slottsopera

VAMPYREN

opera av Heinrich Marschner med libretto av August Wohlbrück efter ett skådespel av Heinrich Ludwig Ritter; översättning: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Johannes Schmid

Scenografi och kostym: Paul Garbers

Mask: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Solister: Hannes Öberg, Vivianne Holmberg, Per Lindström, Staffan Liljas, Matilda Sterby med flera

Sverigepremiär på Borggården Läckö slott 15 juli

Det gäller att kunna sin vampyrologi. Som lekman blir man lätt förvirrad av alla regler, teorier och historiska urkunder. Den fåvitske rekommenderas att börja med Wikipedia på Internet som fylligt reder ut vampyrens historia, från de klassiska antika kulturerna, som alla lämnat efter sig vampyrer av olika slag, fram till den moderna 1800-tals-vampyren – en demonisk aristokrat som har den fula vanan att suga blod och liv ur sina omgivande medmänniskor, enkannerligen unga oskuldsfulla kvinnor – först omnämnd av den italiensk-engelske författaren och läkaren John Polidori. Denne skapade sin vampyrkaraktär lord Ruthven på intryck från sin vän och gynnare Lord Byron. Den 19-sidiga kortnovellen fångades upp av den tyske författaren Heinrich Ludwig Ritter som skrev skådespelet ”Der Vampyr oder die Totenbraut”. Detta använde skådespelaren Wilhelm Wohlbrück som underlag till librettot för operan ”Der Vampyr”. Musiken skrevs av hans svåger Heinrich Marschner. Operan gjorde succé vid premiären 1823, behöll länge sin popularitet men drunknade så småningom i Lethe.

Nu har Catarina Gnosspelius, verksamhetsledare för scenkonsten och den övriga parnassen på Stiftelsen Läckö slott dragit upp Marschners Vampyr ur glömskans flod och presenterar den som årets sommaropera på borggården. I söndags var det Sverigepremiär.

Det är alltid vanskligt med operaarkeologi; oftast finns det en orsak till att operor försvinner bort från repertoaren och tiden är mestadels en bra probersten på kvaliteten. Till de elyseiska höjderna når Vampyren varken i musik, intrig eller poetik. Men operan är ett mycket bra exempel på gott hantverk: musiken är lättförståelig och långt ifrån banal, intrigen korrekt enligt vampyrsagorna och librettot – åtminstone i Catarina Gnosspelius översättning – klarar sig från att snubbla på pekoralets rand.

Matilda Sterby som Emmy
Foto: Daniel Strandroth

Men även om råvarorna är medelmåttiga är tillagningen utsökt. Man presenterar en opera med spelglädje, energi och tempo, ytterst välgjord i scenografi, kostym och smink, musikaliskt högklassig och med utomordentligt skickliga solistprestationer. Visst är det underhållning men underhållning när den är som bäst, betydligt bättre än de flesta kvasiintellektuella pretentiösa produktioner som regelbundet dyker upp i operasverige.

Simon Phipps leder den välspelande orkestern med fast hand i högt men balanserat tempo, sätter elegant färg på handlingen och ger sängarna allt stöd de behöver både i de många medryckande ensemblerna och i de balladliknande ariorna. Regissören Johannes Schmid arbetar med det tunga artilleriet: tydliga nyanser, kraftigt utspel och konstant direktkontakt med publiken. Det kanske verkar vara en aning för burdust men det är sådana grepp som måste till för att nå fram till åhörarna i en utomhusföreställning.

Bland solisternas prestationer finns några riktiga pärlor. Hannes Öbergs gestaltning av Lord Ruthven har i stort allt: en vacker plastisk baryton med både känsla och kraft och till det rent utomordentligt skådespeleri: man njuter av den fina rösten, man skrattar när han misslyckas i sina vampyrförsök och man ryser när han lyckas. Vivianne Holmberg använder sin glansfulla sopran till att kreera Malwina med stor musikalitet och tydlig action. Per Lindström visar upp en välkontrollerad tenor i debuten på Läckö i rollen som Aubry – med största sannolikhet ett framtidslöfte liksom mezzon Kajsa Palmér. Även hela den övriga ensemblen förtjänar enbart lovord.

Genom åren har Läckö Slottsopera svarat för ett pärlband av fina operaupplevelser. Årets uppsättning är inget undantag. Nu är det bara att vänta på vad 2019 kommer att erbjuda.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 18 juli

 

×