Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.

Jag har varit tyst på den här bloggen en tid. Ett krånglande ben och allmän ämlighet har tvingat mig att hålla mig hemma och inte ge mig iväg på en massa evenemang. Men nu startar säsongen med åtskilliga föreställningar. I går var jag på Operaen i Köpenhamn på premiären för Turandot i Lorenzo Fioronis regi och närmast på programmet står Den flygande Holändaren på Malmö Opera och Orphée et Eurydice av Christoph Willibald Gluck på Staatsoper Hamburg. Jag ska också försöka få med några konserter från Malmö Live.

För övrigt noterar jag att det blir ingen Malmö Chamber Music i år, anslagen är för njugga. Verkligen synd, eftersom kammarmusiken är gravt eftersatt i Malmö och den här festivalen tidigare bjudit på många höjdpunkter.

Toppkonsert i litet format

SCHUBERTIAD

Benjamin Schmid, violin; Andreas Brantelid, cello; Christian Ihle Hadland, piano

Musik av Franz Schubert: Pianotrio nr 1 i B-dur, Pianotrio nr 2 i Ess dur

Landskrona församlingshem 2 december

”En enda blick, så försvinner alla livets bekymmer och världen är frisk och ljus igen”. Så beskrev Robert Schumann vännen och kompositörskollegan Franz Schuberts Pianotrio nr 1. Han komponerade den och den andra pianotrion 1826-1827, åren före sin död 1828.

I söndags framförde Benjamin Schmid, Andreas Brantelid och Christian Ihle Hadland de två triona vid en konsert i Landskrona församlingshem. För oss i den ganska talrika publiken blev det upplevelse som kommer att stanna i minnet. Alla tre måste räknas till den europeiska eliten på respektive instrument och visar en explicit förmåga att para teknisk skicklighet med djupt musikaliskt kunnande; dessutom var de enastående samspelta. Och deras tolkning av de två verken var i absolut framkant: frisk i tempot, utsökt klang i instrumenten och absolut schubertskt fördrag. Bättre kan det antagligen inte bli.

Kammarmusik har blivit en bristvara i konsertlivet i Skåne. Tidigare, för många år sedan, anordnade MSO kammarkonserter var tisdag. Sedan flyttades den verksamheten över till Palladium i Malmö men även där för den musikformen en allt mer tynande tillvaro. Det är därför mycket glädjande att Musik i Syd anordnade en kortturné med dessa eminenta musiker. Kan man hoppas på en fortsättning?

Underhållande lättviktare

Christer Nerfont som Nick Bottom.
Foto: Mats Bäcker

SOMETHING ROTTEN!

musikal av Karey Kirkpatrick, John O’Farell och Wayne Kirkpatrick

Översättning: Calle Norlén

Regi: Markus Virta

Musikalisk ledning: David White och Tom Deering

Scenografi och kostym: Nigel Hook

Ljus: Palle Palmé

Ljud: Johannes Medelius

Mask: Elisabeth Näsman

Medverkande: Christer Nerfont, Patrik Martinsson, Tord Hansson, Cecile Nerfont Thorgersen, Tobias Lundqvist, Jenny Holmgren, Peter Gröning, Ulrik Spjut, Johan Rudebeck, John Alaexander Eriksson med flera

Wermland Operas orkester

Europapremiär 8 november på Wermland Opera

Ruskigt banal musik, sångare som har uppenbara problem med att träffa tonen, ganska stolpig replikföring, en helt osannolik intrig om ett ganska oengagerande ämne, en löst påklistrad kärlekshistoria i sämsta pigtidningsklass.

Foto: Mats Bäcker

Det är mycket som talar emot Karey och Wayne Kirkpatricks Broadwaymusikal Something rotten! när den nu sätts upp på Wermland Opera i Karlstad. Men det skulle inte förvåna mig om det blir en succé även på den här sidan Atlanten. Kringverket är storartat med spännande scenografi och snygga kostymer, koreografin högt över medelmåttan, tempot furiöst och spelglädjen bara strålar mot publiken. Dryga två timmars perfekt underhållning och även om det mesta rann förbi snabbt som en fjällbäck stannande tillräckligt mycket kvar för att bibehålla ett feel good-tillstånd långt efter föreställningens slut. Och vid premiären i torsdags på Wermland Opera var publiken mer än entusiastisk – applåderna verkade aldrig ta slut.

John Alexander Eriksson, en äkta renässanstrubadur.
Foto: Mats Bäcker

Something rotten! plockar än en gång upp den månghundraåriga frågan huruvida det var William Shakespeare som skrev de verk som kom att bli världshistoriens förnämsta dramatiska skapelser eller om det var någon annan. Pretendenterna är många och här lanserar bröderna Kirkpatrick en ny kandidat: Nick Bottom, Bottom the Weaver från skådespelet En midsommarnattsdröm, han som av Puck tvingas bära ett åsnehuvud. Dessutom förses han med en bror, Nigel, och dessa konkurrerar med Shakespeare om författarskapet. De rör sig i sällskap med andra kända renässansfigurer – bland andra siaren Nostradamus, historikern Lord Clapham, Shylock från Köpmannen i Venedig och Shakespeare själv, i en musikalisk stuvning med allusioner till en räcka klassiska musikaler. Det krävs verkligen koncentration för att hänga med i svängarna. För att få full utdelning måste man nog ha en viss insikt i den anglosaxiska bildningstraditionen och ha nosat på musikalgenrens relativt korta historia. Men det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas utan att kämpa med referenserna.

Markus Virta

Regissören Marcus Virta har lyckats med att hålla tempot halsbrytande högt utan att det går ut över detaljerna. Inte en dödpunkt men heller inte en missad passage. Det är mycket skickligt. Detsamma kan sägas om Tom Deerings musikaliska ledning som vaskar fram godbitarna och döljer vattnigheten i den tunna musikaliska brygden.

De medverkande är utomordentligt skickliga med fint artisteri, stort hantverkskunnande och en perfekt känsla för timing. Och deras uppenbara spelglädje skyler alla de mistor som trots allt finns i uppsättningen.

Normalt är musikaler inget för mig men den här uppsättningen skulle jag nog vilja se en gång till när den satt sig och man har hunnit slipa till kantigheterna.

Magnifik Mahler

GEWANDHAUSORCHESTER LEIPZIG

Dirigent: Andris Nelsons

Solist: Håkan Hardenberger, trumpet

Bernd Alois Zimmermann: Nobody knows de trouble I see, för trumpet och jazzorkester

Gustav Mahler: Symfoni nr 5 i ciss-moll

Malmö Live Konserthus 11 november

”Storfrämmat” sade man i min östgötska hembygd när man fick gäster utöver de vanliga. Och i torsdags var det storfrämmat på Malmö Live. Gewandhausorchester Leipzig, en av Europas förnämsta orkestrar och dessutom en av de äldsta med anor från mitten av 1400-talet (där slås den dock av danska Det Kongelige kapel som har ett tiotal år längre historia). Orkestern har under sin långa tillvaro uruppfört verk av åtskilliga av de största kompositörerna: Beethoven, Wagner och Brahms bara för att nämna några. Nu framträdde den med sin nye Kapellmeister Andris Nelsons och som grädde på moset var en av Malmös stora musiknamn Håkan Hardenberger trumpetsolist. Sådana gäster lockar Malmöpubliken, konsertsalen var fullsatt intill sista plats.

Konserten inleddes med Bernd Alois Zimmermanns ”Nobody knows de trouble I see”. Zimmermann var en tonsättare med brett register, kanske mest känd i Sverige för sin opera ”Die Soldaten”. Han skrev i en mängd olika stilar: neoklassicism, atonalt men även tolvton men gav sig även på jazzen, vilket den här trumpetkonserten visar. Och visst har den tydlig jazzinfluens men inte med bästa vilja i världen kan man kalla det för jazz, snarare melodisk atonalitet med mängder av intressanta passager. Men rytmen är mestadels för svag, synkoperna bara antydda och de blå tonerna lyser mest med sin frånvaro utom i finalen som är ett direkt citat av av den gamla spiritualen. Däremot kräver soliststämman en trumpetare i världsklass och Håkan Hardenberger fick verkligen visa upp sin utomordentliga skicklighet och djupa musikalitet.

Efter paus var det så dags för konsertens huvudnummer: Gustav Mahlers Symfoni nr 5. Verket är en av Mahlers mest älskade symfonier, särskilt fjärde satsens Adagietto kan sägas nästan vara var mans egendom. Och trots den komplicerade satstekniken och den bastanta längden – den är en bra bit över en timme – så är den ovanlig lättlyssnad för att vara av Mahler; den är kraftfull och i grunden livsbejakande.

Framförandet var rent magnifikt. Den stora orkestern (jag försökte räkna och kom fram till ungefär 120 musiker) hade en enastående klang med både oerhörd tyngd och eterisk lätthet och en fullkomlig precision. Andris Nelsons var mycket energisk, hela tiden låg han bråkdelen av en sekund före musikerna; han emfaserade första satsens tyngd, det furiösa i andra satsen, scherzots elegans, adagiettots skira skönhet och finalens kraft; ett skolboksexempel på hur man ska tolka Mahler.

Men som en liten randanmärkning: jag saknade ironin, det antydda åsneskriet, den intellektuella dualismen. Nu har femte symfonin ganska lite av de varorna så förmodligen var Andris Nelsons tolkning även i det fallet korrekt.

I vart fall hamnar den här konserten på den ganska korta listan av evenemang på Malmö Live som kommer att stanna i minnet.

En musikvideo på scenen

Elden är ett bärande tema i uppsättningen.
Foto: Camilla Winther

Handlingen i Verdis Trubaduren är bland det snårigaste som operalitteraturen kan uppvisa; att få till ett någorlunda begripligt synopsis är snudd på en omöjlighet. Och nu har regissören Francisco Negrin gjort en inscenering på Operaen i Köpenhamn som placerar handlingen i något som har drag av både nutid och historia, och dessutom med inslag av både thriller och skräckfantasy. Det blir precis inte lättbegripligare och ögonbrynen fastnar vid åtskilliga tillfällen i hårfästet: Vad menar han med den här uppsättningen?

Svaret ger Negrin själv i en intervju i programbladet:

”Jag hoppas att publiken ska låta sig gripas av den förskräckliga berättelsen, musikaliteten och sångarnas prestationer och bara njuta av upplevelsen i stället för att gå in för en djupare psykologisk analys av operan. Det ska vara en känslomässig katarsis där man låter sig uppslukas av berättelsen.”

Med den utgångspunkten blir Negrins uppsättning förståelig. Verdis opera blir – om uttrycket tillåts – en sceniskt framställd musikvideo. Musiken och sången blir huvudsaken, det sceniska kompletterande illustrationer, korta ögonblick av dramatik, statiska tablåer och scenografi med starka effekter och mycket spännande ljussättning. Okonventionellt – javisst men just att dra linjerna fullt ut får operan att på sätt och vis fungera bättre än i en mer konventionell uppsättning.

Dirigenten Eun Kim Sun knyter också an till musikvideokonceptet. Klar, nästan övertydlig klangbild, mer militärorkester än italiensk opera. Det blir öronvänligt, lättförståeligt men ack så känslokallt. Några fler rubaton, lite mer sirlighet och massor med mer känsla skulle inte skada.

Gisela Stille som Leonora.
Foto: Camilla Winther

Nu blir det sångsolisterna – och kören – som blir den stora behållningen. Gisela Stille är storartad i rollen som Leonora. Hennes sopran är lika fantastiskt klar och gränslös som tidigare men hon utvecklat den med en rent underbar timbre som speglar rollens hela känsloregister. Randi Stene sjunger Azucena med enastående känslofylld plastisk mezzo och ett utspel som känns över hela auditoriet.

De manliga huvudrollerna får också perfekta prestationer: Diego Cavazzin bjuder på en äktitaliensk tolkning av Manrico med glänsande tenor med mycket kraft och glans ända upp i höjderna och David Kempsters baryton gav en perfekt profil åt rollen som Greve Luna, tung och mäktig. Även de övriga solisternas insatser var av hög klass och Det Kongelige Operakor var som vanligt rent föredömlig i både sång och agerande.

Alltså: i väntan på en operaföreställning i Malmö kan få uppleva opera med klass bara 45 minuter bort. Det är väl värt att ta sig över Sundet bara för den sakens skull.

 

TRUBADUREN (Il Trovatore)

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Salvatore Cammarano efter Antonio Garcia Gutérrez drama ”El Trovador”

Dirigent: Eun Sun Kim

Regi: Francisco Negrin

Scenografi och kostym: Louis Désiré

Ljus: Bruno Poet

Solister: David Kempster, Gisela Stille, Randi Stene, Diego Cavazzin, Kyungil Ko, Amanda Larsson med flera; statister och barnstatister

Det Kongelige Operakor; kormästare Steven Moore

Det Kongelige Kapel

Premiär på Operaen i Köpenhamn den 22 september

Strålande solister

BERNSTEIN & GERSHWIN

konsert med Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Dirigent: Steven Sloane

Solister: Roland Pöntinen, piano; Kelebogile Besong, sopran; Musa Ngqunwana, baryton

Leonard Bernstein: Symfoni nr 2 ”The Age of Anxiety” för orkester och solopiano; George Gershwin: Porgy and Bess, konsertversion i arrangemang av Robert Russel Bennett

Malmö Opera 14 september

I år är det 120 år sedan Leonard Bernstein föddes och detta firas på Malmö Opera, främst med hans mest kända verk, musikalen West Side Story som spelas hela hösten och så även med en konsert i fredags med en av hans stora kompositioner, den andra symfonin med tillnamnet ”The Age of Anxiety” samt en konsertant version av operan Porgy and Bess av George Gershwin, den kompositör som Bernstein kände sig mest befryndad med.

Steven Sloane
Foto: Christph Fein

Symfoni nr 2 har inspirerats av och fått sitt namn efter W H Audens diktepos. I korthet kan det beskrivas som en stark psykologisk skildring av efterkrigstidens människors oro och rädsla. Bernstein skrev den under 1948 och 1949 på olika platser i USA, Europa och Israel. Det är inte en traditionell symfoni mer en orkestral pianokonsert i sex avdelningar.

Vid konserten i fredags spelades Bernsteins reviderade version från 1956 med Roland Pöntinen vid pianot. Hans tolkning var utsökt: tekniskt perfekt och musikaliskt fullödig in i minsta detalj. Exakt, nästan strikt anslag, lysande behandling av synkoper och ”blue notes”, mer antydda än övertydliga precis som de ska vara i den klangbild som både Bernstein och hans stora förebild Gershwin satte så högt. Tyvärr var inte dirigenten Steven Sloane inne på helt samma linje och skillnaden i tolkningssätt blev ställvis en aning irriterande: Sydstaterna från solisten och New England från dirigent och orkester.

Än mer tydligt blev detta i aftonens andra avdelning, George Gershwins opera Porgy and Bess i konsertant version. De två solisterna, sopranen Kelebogile Besong och basbarytonen Musa Ngqunwana sjöng med klangrika skolade röster, fulla med soul, medan orkestern ångade på i närmast europeisk stil. Det blev en krock, trots Steven Sloanes engagemang och gedigna orkesterbehandling.

Steven Sloane, som för övrigt blivit utsedd till förste gästdirigent för Malmö Operaorkester kommer tillbaka i en orkesterkonsert i mitten av februari med musik av Wagner och Sjostakovitj med Cornelia Beskow som sopransolist. Dessförinnan, i slutet av november står Karen Kamensek framför orkestern med ett program med bland annat Beethovens Femte symfoni och Richard Strauss Vier letzte Lieder, med sopranen Camilla Tilling som solist.

Två världspianister i Tivoli

Inom loppet av en dryg vecka gästade två pianister i världsklass konsertsalen i Tivoli i Köpenhamn. En stjärna på väg mot de högsta höjderna: Daniil Trifonov; och en som sedan länge befinner sig där: András Schiff.

Daniil Trifonov

Efter 54 är insåg jag äntligen hur Fredéric Chopins Pianosonat nr 2 i b-moll ska spelas för att få fram den verkliga musiken i verket. Jag kom i närmare kontakt med den som 16-åring, läste in noterna och lyssnade på alla tillgängliga inspelningar, talade med åtskilliga pianolärare och verksamma konsertpianister. Alla verkade hylla tesen att en kraftfull expressiv tolkning var det rätta sättet att närma sig verket. Men på något sätt försvann det ”chopinska” i första satsen med en sådan tolkning; det blev mer ekvilibristiska fingerövningar än Chopin. Och jag satt kvar i uppfattningen att tredje satsen med Sorgmarschen var det enda värdefulla i stycket; Chopin skrev den åtminstone två år tidigare än de övriga satserna.

Och så fick jag i förra veckan lyssna till Daniil Trifonovs tolkning: mer resignation än attack, vänsterhanden dominerar och högerhandens ekvibrilistik blir ett komplement. Pusselbitarna föll på plats, här fanns den storartade musiken, den nödvändiga upptakten till sorgmarschens höjdpunkt. Daniil Trifonov fångade Chopins själ, om uttrycket tillåts. Det var storartat.

Dessförinnan hade han bjudit på flera kompositioner med Chopin-anknytning: Frederico Mompous Variationer över ett tema av Chopin samt ett antal småstycken av bland andra Schumann, Grieg och Tjajkovskij. Allt spelat med bländande teknik och en rent otrolig musikalitet som kanske bäst kan beskrivas som ”mjuk demoni”. Man får hoppas att några arrangörer här uppe de nordiska avkrokarna har hunnit engagera honom för framtida konserter, annars kommer han att vara uppslukad av världens stora scener.

*

Andras Schiff

Johann Sebastian Bach har kallats ”den femte aposteln” och ovedersägligen har hans sakrala musik en lyftning som saknar motstycke. Men den höjden finns även i hans profana verk och om något ska kallas klavermusikens bibel är det hans gigantiska verk ”Das wohltemperierte Klavier.”. I söndags spelade Sir András Schiff hela Buch 2 av detta verk, sammanlagt 24 Preludium och fuga i samtliga tonarter. Det blev en annorlunda gudstjänst till den absoluta musikens lov. Inga uppblåsta känslor, inga naturbilder, inga kärleksscener – bara ren musik. Och ingen nu levande pianist kan tolka den musiken bättre än András Schiff. Fantastiskt exakt anslag, sparsam pedal och helt fritt från åthävor; det är som han stilla sitter och samtalar med instrumentet. I denna bling-blingets och den överdådiga ytans tid är det fantastiskt att det finns sådana som András Schiff som håller fast vid måtfullheten och den goda smaken i sitt konstnärskap. Och att det fortfarande finns publik som uppskattar det – konsertsalen var fylld intill sista plats.

Operaunderhållning av högsta klass

Staffan Liljas och Hannes Öberg,
Foto: Daniel Strandroth

Läckö Slottsopera

VAMPYREN

opera av Heinrich Marschner med libretto av August Wohlbrück efter ett skådespel av Heinrich Ludwig Ritter; översättning: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Johannes Schmid

Scenografi och kostym: Paul Garbers

Mask: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Solister: Hannes Öberg, Vivianne Holmberg, Per Lindström, Staffan Liljas, Matilda Sterby med flera

Sverigepremiär på Borggården Läckö slott 15 juli

Det gäller att kunna sin vampyrologi. Som lekman blir man lätt förvirrad av alla regler, teorier och historiska urkunder. Den fåvitske rekommenderas att börja med Wikipedia på Internet som fylligt reder ut vampyrens historia, från de klassiska antika kulturerna, som alla lämnat efter sig vampyrer av olika slag, fram till den moderna 1800-tals-vampyren – en demonisk aristokrat som har den fula vanan att suga blod och liv ur sina omgivande medmänniskor, enkannerligen unga oskuldsfulla kvinnor – först omnämnd av den italiensk-engelske författaren och läkaren John Polidori. Denne skapade sin vampyrkaraktär lord Ruthven på intryck från sin vän och gynnare Lord Byron. Den 19-sidiga kortnovellen fångades upp av den tyske författaren Heinrich Ludwig Ritter som skrev skådespelet ”Der Vampyr oder die Totenbraut”. Detta använde skådespelaren Wilhelm Wohlbrück som underlag till librettot för operan ”Der Vampyr”. Musiken skrevs av hans svåger Heinrich Marschner. Operan gjorde succé vid premiären 1823, behöll länge sin popularitet men drunknade så småningom i Lethe.

Nu har Catarina Gnosspelius, verksamhetsledare för scenkonsten och den övriga parnassen på Stiftelsen Läckö slott dragit upp Marschners Vampyr ur glömskans flod och presenterar den som årets sommaropera på borggården. I söndags var det Sverigepremiär.

Det är alltid vanskligt med operaarkeologi; oftast finns det en orsak till att operor försvinner bort från repertoaren och tiden är mestadels en bra probersten på kvaliteten. Till de elyseiska höjderna når Vampyren varken i musik, intrig eller poetik. Men operan är ett mycket bra exempel på gott hantverk: musiken är lättförståelig och långt ifrån banal, intrigen korrekt enligt vampyrsagorna och librettot – åtminstone i Catarina Gnosspelius översättning – klarar sig från att snubbla på pekoralets rand.

Matilda Sterby som Emmy
Foto: Daniel Strandroth

Men även om råvarorna är medelmåttiga är tillagningen utsökt. Man presenterar en opera med spelglädje, energi och tempo, ytterst välgjord i scenografi, kostym och smink, musikaliskt högklassig och med utomordentligt skickliga solistprestationer. Visst är det underhållning men underhållning när den är som bäst, betydligt bättre än de flesta kvasiintellektuella pretentiösa produktioner som regelbundet dyker upp i operasverige.

Simon Phipps leder den välspelande orkestern med fast hand i högt men balanserat tempo, sätter elegant färg på handlingen och ger sängarna allt stöd de behöver både i de många medryckande ensemblerna och i de balladliknande ariorna. Regissören Johannes Schmid arbetar med det tunga artilleriet: tydliga nyanser, kraftigt utspel och konstant direktkontakt med publiken. Det kanske verkar vara en aning för burdust men det är sådana grepp som måste till för att nå fram till åhörarna i en utomhusföreställning.

Bland solisternas prestationer finns några riktiga pärlor. Hannes Öbergs gestaltning av Lord Ruthven har i stort allt: en vacker plastisk baryton med både känsla och kraft och till det rent utomordentligt skådespeleri: man njuter av den fina rösten, man skrattar när han misslyckas i sina vampyrförsök och man ryser när han lyckas. Vivianne Holmberg använder sin glansfulla sopran till att kreera Malwina med stor musikalitet och tydlig action. Per Lindström visar upp en välkontrollerad tenor i debuten på Läckö i rollen som Aubry – med största sannolikhet ett framtidslöfte liksom mezzon Kajsa Palmér. Även hela den övriga ensemblen förtjänar enbart lovord.

Genom åren har Läckö Slottsopera svarat för ett pärlband av fina operaupplevelser. Årets uppsättning är inget undantag. Nu är det bara att vänta på vad 2019 kommer att erbjuda.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 18 juli

 

Varken revolution eller reformation

Så har då Malmö Operas nya chef Michael Bojesen presenterat sitt program för spelåret 2018-2019, det första som bär hans signum eftersom Bengt Hall, hans företrädare, stod bakom innevarande säsong. De som väntat en revolution efter maktskiftet blir nog ganska besvikna, det mesta rullar på i samma hjulspår som tidigare: en musikal på hösten och en på våren, två säkra operakort, en trevlig saga i juletid, en känd opera i kondenserad turnéversion. En gedigen och föga överraskande stomme som sedan byggs på med några mer spännande evenemang. Och så Operaverkstan som som vanligt kittlar ens nyfikenhet med ett par udda uppsättningar.

Ingen revolution, knappt en reformation. Men Malmö Opera är offentligt finansierad och offentligt styrd och ekonomin spelar en nyckelroll tätt knuten till kravet på en publikdragande repertoar. Sedan kommer allt det där med konstnärlig höjd, nyskapande, speglande av tidens strömningar och andra honnörsord. Då finns det inte möjligheter för teaterchefen att vara omstörtande. Michael Bojesen har förmodligen gjort det bästa möjliga av situationen, sedan kan man väl ha synpunkter på spelårets utbud.

Säsongen börjar i slutet av augusti med det som förmodligen kommer att bli årets kassako – Kasper Holtens uppsättning av West Side Story. Här har man inte sparat på resurserna: stor ensemble, scenografi av Steffen Aarfing och mycket annat. Den sista föreställningen är planerad till 16 december.

Först 17 november är det premiär för höstens stora operauppsättning: La Traviata av Verdi med en världssopran, franska Patricia Petibon som Violetta. Oliver Py regisserar och på dirigentpulten står Rafael Payare. Spelårets andra stora opera, Wagners Den flygande holländaren har premiär 2 februari. Steven Sloane dirigerar, Lotte de Beer står för regin och stjärnskottet Cornelia Beskow sjunger Sentas roll.

Både La Traviata och Holländaren är säkra kort, älskade av publiken men på gränsen till sönderspelade. Om man nu ska spela Verdi (vilket kan ifrågastättas eftersom Rigoletto just nu går för fullt) finns det andra verk och varför just Holländaren, varken Lohengrin och Tannhäuser har uppförts i Malmö under överskådlig tid. Eller är #metoo som kastar sin skugga över repertoarvalet? Båda operorna handlar ju om kvinnor som offrar sina liv för egocentriska manliga fähundar.

Om en annan sorts manlig despot, reformatorn Martin Luther, handlar vårens andra helaftonsopera, ett uruppförande av ”Schlagt sie tot!” av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten. Peter Oskarsson står för regin och Patrik Ringborg för den musikaliska ledningen. Enligt förhandsinformationen handlar verket mer om Luther som människa än hans teologiska förkunnelse. Sedan ”Gesualdo – shadows” från 2014 har Bo Holten inte publicerat någon opera, så det här upppförandet kan bli mycket intressant.

Och till jul tar man upp Benjamin Staerns lilla pårla Snödrottningen, något att verkligen se fram emot.

Två föreställningar i maj av Händels opera ”Il Trifonio del Tempo e del Disinganno” väcker också nyfikenheten. Det är ett samarbete med Det Kongelige i Köpenhamn. Concerto Copenhagen spelar under ledning av ”barockens Stevie Wonder” Lars Ulrik Mortensen (uttrycket är lånat från Kasper Holten) och Ted Huffman står för regin.

Operaverkstan fortsätter med den här vårens lyckokast, Var är du Proserpin? och bjuder på två nyproduktioner: Förvandlingar i helvetet av den franska kompositören Isabelle Aboulker. Den ges under några dagar på Sommarscen Malmö. Och i slutet av mars 2019 kommer Komedi på en bro med musik av Bohuslav Martinu, en enaktare efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera.

Säsongens turnéopera är en kondenserad version av Bizets Carmen.

Förutom West Side Story bjuder spelåret på två andra musikaler: Roald Dahls Matilda – the Musical och en nyskrivet verk, En alldeles särskild dag, med musik av P O Nilsson och text av Bim Wikström. Stycket bygger på en film av Ettore Scola och är ett samarbete med Helsingborgs stadsteater.

Michael Bojesen inledde sin presentation i torsdags med att leda de församlade i uppiggande allsång. Därefter presenterade han Malmö Operas nya policydokument som ingående  tar upp det mesta av dagens sanningar från ökad jämlikhet till minskat matsvinn.