Bayreuth än en gång

Även i år fick jag förmånen att få biljetter till Bayreuther Festspiele, en av världens mest kända operafestivaler. Året nyuppsättning är Tannhäuser i Tobias Kratzers regi och med Valery Gergiev som dirigent. Sedan 2011 har jag sett varje uppsättning i Bayreuth men frågan är om denna Tannhäuser på många sätt är den mest förbluffande. Att förvandla Wagner till underhållning med anarkistiska förtecken, att ta väl vara på de musikaliska godbitarna – och de är många – och bortse från det djupa pretentiösa tankegodset måste verkligen anses vara en revolution.

Så blev det fyra operor till, uppsättningar sedan tidigare år men samtliga bearbetade för året. Sammanlagt fem fullängds Wagneroperor på fem dagar; det blev faktskt en aning mastigt. Lite Puccini och Donizetti och kanske lite Mozart skulle inte sitta illa nu

Nedanstående texter publicerades i Skånska Dagbladet 9 augusti

 

Tannhäuser på Burger King

Stephen Gould som Tannhäuser, Elena Zhidkova som Venus och Manni Laudenbach som Oskar
Foto: Enrico Nawrath

2011 var det premiär i Bayreuth för Sebastian Baumgartens uppsättning av Tannhäuser. En politiskt korrekt tråkighet som, om den har satt några spår överhuvudtaget, kommer att gå till historien som den uppsättning som fick de massivaste bu-ropen i Bayreuths historia vid premiären. Wartburg blev en biogasfabrik, Venusberget en cirkusbur och det verkade som hade Baumgarten en djup aversion mot verket och försökte förstöra det så mycket som möjligt.

Så i år var det dags för en ny uppsättning, signerad Tobias Kratzer och med Valery Gergiev på dirigentpulten. Den högstämda historien har blivit en pikaresk, miljösvärmeriet har bytts ut mot glad anarki – och buandet ersattes av högljudda ovationer.

Drag-queenen Le Gateau Chocolat framför Wagners teser.
Foto: Enrico Nawrath

Sceniskt är det en ren fröjd. Avancerade videoprojektioner kopplas direkt till skeendet på scenen, scenbygget i sig är både gediget och fantasifullt, kostymerna spektakulära, effekterna påfallande. Handlingen öppnas med att ett sällskap med Tannhäuser själv i full clownkostym, Venus, en drag-queen och en dvärg kommer åkande i en rostig Citroën-buss, passerar Baugartens biogasfabrik, skrämmer till sig en måltid vid ett Burger King-ställe för att slutligen komma till lantgreven Hermann. Kratzer låter historien fortsätta med kampen i Tannhäusers inre mellan den högstämda kärleken till lantgrevens brorsdotter Elisabeth och den erotiska dragningen till Venus fram till flykten från Wartburg och återkomsten till en förändrad värld.

Tannhäuser med den döda Elsa
Foto: Enrico Nawrath

Frågan är om det är rätt att behandla verket Tannhäuser med så lätt hand, att förvandla Wagners dramatiska halvreligiösa opera till något som närmast kan liknas vid högkvalitativ underhållning. Är det inte att förringa och fjärma sig Wagner? Faktiskt inte. Tobias Kratzer har följt Wagners egna tankegångar, som de kommer till uttryck i det lilla manifestet ”Die Revolution” från 1849 (fyra år efter uruppförandet av Tannhäuser).

”—Inget hat, ingen avund, ingen förargelse eller fiendskap ska finnas bland er; som bröder som här lever ska ni känna er fria, fria i viljan, fria i gärningen, fria i njutningen; så ska ni känna livet —”

Med den utgångspunkten är det närmast en självklarhet att tvätta bort operans bigotterier till förmån för en livsglad anarki.

Valery Gergiev följer också de tankegångarna i sin musikaliska tolkning. Efter premiären fick han kritik för att ha problem med klangbilden från orkestern i det täckta diket i Festspielhaus men också för att han var konsekvent i linjerna. Jag såg andra föreställningen och då märktes inget av dessa problem. Klangen var balanserad och tät, märkbart ljus och accentuerat romantisk. Inte Wagner på det sätt man är van vid men konsekvent till uppsättningen i övrigt.

Dubbelprojektion: en kombination av video och agerandet på scenen.
Foto: Enrico Nawrath

Och solisternas insatser var mestadels enastående. Stephen Goulds Tannhäuser är gränslöst mäktig i klangen med en scennärvaro som räckte över hela den väldiga salongen, liksom Stephen Millings kraftfulla och myndiga bas som lantgreven. Markus Eiche som Wolfram von Eschenbach levererar en utsökt Sång till aftonstjärnan och Elena Zhidkova sjöng en Venus, perfekt i både sång och agerande.

Wieland Wagner förändrade Festspielhaus från Wagnermuseum till experimentalscen. Frågan är om Tobias Kratzers Tannhäuseruppsättning håller måttet för att bli en milstolpe i den fortsatta utvecklingen.

 

BAYREUTHER FESTSPIELE 2019

TANNHÄUSER

opera av Richard Wagner

Dirigent: Valery Gergiev

Regi: Tobias Kratzer

Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier

Ljus: Reinhard Traub

Video: Manuel Braun

Dramaturgi: Konrad Kuhn

Kormästare: Eberhard Friedrich

Solister: Stephen Milling, Stephen Gould, Markus Eiche, Daniel Behle, Lise Davidsen, Kay Stieferman, Elena Zhidkova, Le Gateau Chocolat, Manni Laudenbach med flera

Festspelsorkestern, Festspelskören

Premiär: 25 juli 2019; sedd föreställning: 28 juli

Mer aktuell än någonsin

Maria Pia Piscitelli som Toca, Niels Jørgen Riis som Cavaradossi och David Kempster som Scarpia.
Foto: Miklos Szabo

Det är fem år sedan som Peter Langdals uppsättning av Giacomo Puccinis Tosca hade premiär på Operaen i Köpenhamn och nu är det dags att plocka fram den ur malpåsen. Då var den fräsch och nyskapande men faktiskt känns den än mer aktuell och engagerande i dag i skuggan av #metoo och en ökande diskussion kring den allmänna manliga svinaktigheten. (Även om också de värsta av dagens fähundar framstår som bleka amatörer i jämförelse med polismästare Scarpia.)

Karin Betz utsökta scenografi fascinerar fortfarande, liksom Jesper Kongshaugs otroligt avancerade ljusdesign. Men det som framför allt ger uppsättningen dess kvalitetsstämpel är Peter Langdals förmåga att förvandla de tre huvudgestalerna från pjäser i ett blodigt triangeldrama till människor av kött och blod med alla sina blandade irrationella känslor. Och Anne Fugl håller stenhårt fast vid det konceptet i nyuppsättningen.

Musikaliskt blir intrycket litet mer blandat. De två gosskörerna och Operakoret är nästintill perfekta i klang och uttrycksfullhet men dirigenten Jun Märki låter orkestern ställvis vara bombastisk och onyanserad. Visserligen excellerar Puccini i dramatiska klangmassor men det behöver inte betyda att man släpper alla bromsar.

De tre huvudrollerna är rena drömmen för sångare som vill och kan exponera sin skicklighet. Och här kan man verkligen njuta av prestationer i den absolut högsta klassen. Den italienska sopranen Maria Pia Piscitelli gör en Tosca som, efter en något matt inledning, blommar ut i en tolkning som har allt man kan begära: klar och mycket klangrik röst även i de högsta höjderna, intensiv i utspelet och med markant scenisk utstrålning. Hon matchas perfekt av Niels Jørgen Riis Cavaradossi – jag har aldrig hört honom bättre än så här. Och David Kempster gestaltar med mäktig baryton en Scarpia som är så vidrig att man bara ryser.

Återuppsättningar kan ibland upplevas som en form av idisslande. Men här har Det Kongelige åstadkommit något som förtjänar fulla hus ända fram till sista speldagen.

Maria Pia Piscitelli och Niels Jørgen Riis
Foto: Miklos Szabo

TOSCA

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Victorien Sardous drama

Inscenering: Peter Langdal; regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Jun Märki

Scenografi och kostym: Karin Betz

Ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Maria Pia Piscitelli, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Kyungil Ko, Sten Byriel, Jens Christian Tvilum med flera; statister

Københavns Drengekor, Det Danske Drengekor, Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Repremiär 30 mars 2019

 

Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.

Jag har varit tyst på den här bloggen en tid. Ett krånglande ben och allmän ämlighet har tvingat mig att hålla mig hemma och inte ge mig iväg på en massa evenemang. Men nu startar säsongen med åtskilliga föreställningar. I går var jag på Operaen i Köpenhamn på premiären för Turandot i Lorenzo Fioronis regi och närmast på programmet står Den flygande Holändaren på Malmö Opera och Orphée et Eurydice av Christoph Willibald Gluck på Staatsoper Hamburg. Jag ska också försöka få med några konserter från Malmö Live.

För övrigt noterar jag att det blir ingen Malmö Chamber Music i år, anslagen är för njugga. Verkligen synd, eftersom kammarmusiken är gravt eftersatt i Malmö och den här festivalen tidigare bjudit på många höjdpunkter.

Toppkonsert i litet format

SCHUBERTIAD

Benjamin Schmid, violin; Andreas Brantelid, cello; Christian Ihle Hadland, piano

Musik av Franz Schubert: Pianotrio nr 1 i B-dur, Pianotrio nr 2 i Ess dur

Landskrona församlingshem 2 december

”En enda blick, så försvinner alla livets bekymmer och världen är frisk och ljus igen”. Så beskrev Robert Schumann vännen och kompositörskollegan Franz Schuberts Pianotrio nr 1. Han komponerade den och den andra pianotrion 1826-1827, åren före sin död 1828.

I söndags framförde Benjamin Schmid, Andreas Brantelid och Christian Ihle Hadland de två triona vid en konsert i Landskrona församlingshem. För oss i den ganska talrika publiken blev det upplevelse som kommer att stanna i minnet. Alla tre måste räknas till den europeiska eliten på respektive instrument och visar en explicit förmåga att para teknisk skicklighet med djupt musikaliskt kunnande; dessutom var de enastående samspelta. Och deras tolkning av de två verken var i absolut framkant: frisk i tempot, utsökt klang i instrumenten och absolut schubertskt fördrag. Bättre kan det antagligen inte bli.

Kammarmusik har blivit en bristvara i konsertlivet i Skåne. Tidigare, för många år sedan, anordnade MSO kammarkonserter var tisdag. Sedan flyttades den verksamheten över till Palladium i Malmö men även där för den musikformen en allt mer tynande tillvaro. Det är därför mycket glädjande att Musik i Syd anordnade en kortturné med dessa eminenta musiker. Kan man hoppas på en fortsättning?

Underhållande lättviktare

Christer Nerfont som Nick Bottom.
Foto: Mats Bäcker

SOMETHING ROTTEN!

musikal av Karey Kirkpatrick, John O’Farell och Wayne Kirkpatrick

Översättning: Calle Norlén

Regi: Markus Virta

Musikalisk ledning: David White och Tom Deering

Scenografi och kostym: Nigel Hook

Ljus: Palle Palmé

Ljud: Johannes Medelius

Mask: Elisabeth Näsman

Medverkande: Christer Nerfont, Patrik Martinsson, Tord Hansson, Cecile Nerfont Thorgersen, Tobias Lundqvist, Jenny Holmgren, Peter Gröning, Ulrik Spjut, Johan Rudebeck, John Alaexander Eriksson med flera

Wermland Operas orkester

Europapremiär 8 november på Wermland Opera

Ruskigt banal musik, sångare som har uppenbara problem med att träffa tonen, ganska stolpig replikföring, en helt osannolik intrig om ett ganska oengagerande ämne, en löst påklistrad kärlekshistoria i sämsta pigtidningsklass.

Foto: Mats Bäcker

Det är mycket som talar emot Karey och Wayne Kirkpatricks Broadwaymusikal Something rotten! när den nu sätts upp på Wermland Opera i Karlstad. Men det skulle inte förvåna mig om det blir en succé även på den här sidan Atlanten. Kringverket är storartat med spännande scenografi och snygga kostymer, koreografin högt över medelmåttan, tempot furiöst och spelglädjen bara strålar mot publiken. Dryga två timmars perfekt underhållning och även om det mesta rann förbi snabbt som en fjällbäck stannande tillräckligt mycket kvar för att bibehålla ett feel good-tillstånd långt efter föreställningens slut. Och vid premiären i torsdags på Wermland Opera var publiken mer än entusiastisk – applåderna verkade aldrig ta slut.

John Alexander Eriksson, en äkta renässanstrubadur.
Foto: Mats Bäcker

Something rotten! plockar än en gång upp den månghundraåriga frågan huruvida det var William Shakespeare som skrev de verk som kom att bli världshistoriens förnämsta dramatiska skapelser eller om det var någon annan. Pretendenterna är många och här lanserar bröderna Kirkpatrick en ny kandidat: Nick Bottom, Bottom the Weaver från skådespelet En midsommarnattsdröm, han som av Puck tvingas bära ett åsnehuvud. Dessutom förses han med en bror, Nigel, och dessa konkurrerar med Shakespeare om författarskapet. De rör sig i sällskap med andra kända renässansfigurer – bland andra siaren Nostradamus, historikern Lord Clapham, Shylock från Köpmannen i Venedig och Shakespeare själv, i en musikalisk stuvning med allusioner till en räcka klassiska musikaler. Det krävs verkligen koncentration för att hänga med i svängarna. För att få full utdelning måste man nog ha en viss insikt i den anglosaxiska bildningstraditionen och ha nosat på musikalgenrens relativt korta historia. Men det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas utan att kämpa med referenserna.

Markus Virta

Regissören Marcus Virta har lyckats med att hålla tempot halsbrytande högt utan att det går ut över detaljerna. Inte en dödpunkt men heller inte en missad passage. Det är mycket skickligt. Detsamma kan sägas om Tom Deerings musikaliska ledning som vaskar fram godbitarna och döljer vattnigheten i den tunna musikaliska brygden.

De medverkande är utomordentligt skickliga med fint artisteri, stort hantverkskunnande och en perfekt känsla för timing. Och deras uppenbara spelglädje skyler alla de mistor som trots allt finns i uppsättningen.

Normalt är musikaler inget för mig men den här uppsättningen skulle jag nog vilja se en gång till när den satt sig och man har hunnit slipa till kantigheterna.

Magnifik Mahler

GEWANDHAUSORCHESTER LEIPZIG

Dirigent: Andris Nelsons

Solist: Håkan Hardenberger, trumpet

Bernd Alois Zimmermann: Nobody knows de trouble I see, för trumpet och jazzorkester

Gustav Mahler: Symfoni nr 5 i ciss-moll

Malmö Live Konserthus 11 november

”Storfrämmat” sade man i min östgötska hembygd när man fick gäster utöver de vanliga. Och i torsdags var det storfrämmat på Malmö Live. Gewandhausorchester Leipzig, en av Europas förnämsta orkestrar och dessutom en av de äldsta med anor från mitten av 1400-talet (där slås den dock av danska Det Kongelige kapel som har ett tiotal år längre historia). Orkestern har under sin långa tillvaro uruppfört verk av åtskilliga av de största kompositörerna: Beethoven, Wagner och Brahms bara för att nämna några. Nu framträdde den med sin nye Kapellmeister Andris Nelsons och som grädde på moset var en av Malmös stora musiknamn Håkan Hardenberger trumpetsolist. Sådana gäster lockar Malmöpubliken, konsertsalen var fullsatt intill sista plats.

Konserten inleddes med Bernd Alois Zimmermanns ”Nobody knows de trouble I see”. Zimmermann var en tonsättare med brett register, kanske mest känd i Sverige för sin opera ”Die Soldaten”. Han skrev i en mängd olika stilar: neoklassicism, atonalt men även tolvton men gav sig även på jazzen, vilket den här trumpetkonserten visar. Och visst har den tydlig jazzinfluens men inte med bästa vilja i världen kan man kalla det för jazz, snarare melodisk atonalitet med mängder av intressanta passager. Men rytmen är mestadels för svag, synkoperna bara antydda och de blå tonerna lyser mest med sin frånvaro utom i finalen som är ett direkt citat av av den gamla spiritualen. Däremot kräver soliststämman en trumpetare i världsklass och Håkan Hardenberger fick verkligen visa upp sin utomordentliga skicklighet och djupa musikalitet.

Efter paus var det så dags för konsertens huvudnummer: Gustav Mahlers Symfoni nr 5. Verket är en av Mahlers mest älskade symfonier, särskilt fjärde satsens Adagietto kan sägas nästan vara var mans egendom. Och trots den komplicerade satstekniken och den bastanta längden – den är en bra bit över en timme – så är den ovanlig lättlyssnad för att vara av Mahler; den är kraftfull och i grunden livsbejakande.

Framförandet var rent magnifikt. Den stora orkestern (jag försökte räkna och kom fram till ungefär 120 musiker) hade en enastående klang med både oerhörd tyngd och eterisk lätthet och en fullkomlig precision. Andris Nelsons var mycket energisk, hela tiden låg han bråkdelen av en sekund före musikerna; han emfaserade första satsens tyngd, det furiösa i andra satsen, scherzots elegans, adagiettots skira skönhet och finalens kraft; ett skolboksexempel på hur man ska tolka Mahler.

Men som en liten randanmärkning: jag saknade ironin, det antydda åsneskriet, den intellektuella dualismen. Nu har femte symfonin ganska lite av de varorna så förmodligen var Andris Nelsons tolkning även i det fallet korrekt.

I vart fall hamnar den här konserten på den ganska korta listan av evenemang på Malmö Live som kommer att stanna i minnet.

En musikvideo på scenen

Elden är ett bärande tema i uppsättningen.
Foto: Camilla Winther

Handlingen i Verdis Trubaduren är bland det snårigaste som operalitteraturen kan uppvisa; att få till ett någorlunda begripligt synopsis är snudd på en omöjlighet. Och nu har regissören Francisco Negrin gjort en inscenering på Operaen i Köpenhamn som placerar handlingen i något som har drag av både nutid och historia, och dessutom med inslag av både thriller och skräckfantasy. Det blir precis inte lättbegripligare och ögonbrynen fastnar vid åtskilliga tillfällen i hårfästet: Vad menar han med den här uppsättningen?

Svaret ger Negrin själv i en intervju i programbladet:

”Jag hoppas att publiken ska låta sig gripas av den förskräckliga berättelsen, musikaliteten och sångarnas prestationer och bara njuta av upplevelsen i stället för att gå in för en djupare psykologisk analys av operan. Det ska vara en känslomässig katarsis där man låter sig uppslukas av berättelsen.”

Med den utgångspunkten blir Negrins uppsättning förståelig. Verdis opera blir – om uttrycket tillåts – en sceniskt framställd musikvideo. Musiken och sången blir huvudsaken, det sceniska kompletterande illustrationer, korta ögonblick av dramatik, statiska tablåer och scenografi med starka effekter och mycket spännande ljussättning. Okonventionellt – javisst men just att dra linjerna fullt ut får operan att på sätt och vis fungera bättre än i en mer konventionell uppsättning.

Dirigenten Eun Kim Sun knyter också an till musikvideokonceptet. Klar, nästan övertydlig klangbild, mer militärorkester än italiensk opera. Det blir öronvänligt, lättförståeligt men ack så känslokallt. Några fler rubaton, lite mer sirlighet och massor med mer känsla skulle inte skada.

Gisela Stille som Leonora.
Foto: Camilla Winther

Nu blir det sångsolisterna – och kören – som blir den stora behållningen. Gisela Stille är storartad i rollen som Leonora. Hennes sopran är lika fantastiskt klar och gränslös som tidigare men hon utvecklat den med en rent underbar timbre som speglar rollens hela känsloregister. Randi Stene sjunger Azucena med enastående känslofylld plastisk mezzo och ett utspel som känns över hela auditoriet.

De manliga huvudrollerna får också perfekta prestationer: Diego Cavazzin bjuder på en äktitaliensk tolkning av Manrico med glänsande tenor med mycket kraft och glans ända upp i höjderna och David Kempsters baryton gav en perfekt profil åt rollen som Greve Luna, tung och mäktig. Även de övriga solisternas insatser var av hög klass och Det Kongelige Operakor var som vanligt rent föredömlig i både sång och agerande.

Alltså: i väntan på en operaföreställning i Malmö kan få uppleva opera med klass bara 45 minuter bort. Det är väl värt att ta sig över Sundet bara för den sakens skull.

 

TRUBADUREN (Il Trovatore)

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Salvatore Cammarano efter Antonio Garcia Gutérrez drama ”El Trovador”

Dirigent: Eun Sun Kim

Regi: Francisco Negrin

Scenografi och kostym: Louis Désiré

Ljus: Bruno Poet

Solister: David Kempster, Gisela Stille, Randi Stene, Diego Cavazzin, Kyungil Ko, Amanda Larsson med flera; statister och barnstatister

Det Kongelige Operakor; kormästare Steven Moore

Det Kongelige Kapel

Premiär på Operaen i Köpenhamn den 22 september

Strålande solister

BERNSTEIN & GERSHWIN

konsert med Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Dirigent: Steven Sloane

Solister: Roland Pöntinen, piano; Kelebogile Besong, sopran; Musa Ngqunwana, baryton

Leonard Bernstein: Symfoni nr 2 ”The Age of Anxiety” för orkester och solopiano; George Gershwin: Porgy and Bess, konsertversion i arrangemang av Robert Russel Bennett

Malmö Opera 14 september

I år är det 120 år sedan Leonard Bernstein föddes och detta firas på Malmö Opera, främst med hans mest kända verk, musikalen West Side Story som spelas hela hösten och så även med en konsert i fredags med en av hans stora kompositioner, den andra symfonin med tillnamnet ”The Age of Anxiety” samt en konsertant version av operan Porgy and Bess av George Gershwin, den kompositör som Bernstein kände sig mest befryndad med.

Steven Sloane
Foto: Christph Fein

Symfoni nr 2 har inspirerats av och fått sitt namn efter W H Audens diktepos. I korthet kan det beskrivas som en stark psykologisk skildring av efterkrigstidens människors oro och rädsla. Bernstein skrev den under 1948 och 1949 på olika platser i USA, Europa och Israel. Det är inte en traditionell symfoni mer en orkestral pianokonsert i sex avdelningar.

Vid konserten i fredags spelades Bernsteins reviderade version från 1956 med Roland Pöntinen vid pianot. Hans tolkning var utsökt: tekniskt perfekt och musikaliskt fullödig in i minsta detalj. Exakt, nästan strikt anslag, lysande behandling av synkoper och ”blue notes”, mer antydda än övertydliga precis som de ska vara i den klangbild som både Bernstein och hans stora förebild Gershwin satte så högt. Tyvärr var inte dirigenten Steven Sloane inne på helt samma linje och skillnaden i tolkningssätt blev ställvis en aning irriterande: Sydstaterna från solisten och New England från dirigent och orkester.

Än mer tydligt blev detta i aftonens andra avdelning, George Gershwins opera Porgy and Bess i konsertant version. De två solisterna, sopranen Kelebogile Besong och basbarytonen Musa Ngqunwana sjöng med klangrika skolade röster, fulla med soul, medan orkestern ångade på i närmast europeisk stil. Det blev en krock, trots Steven Sloanes engagemang och gedigna orkesterbehandling.

Steven Sloane, som för övrigt blivit utsedd till förste gästdirigent för Malmö Operaorkester kommer tillbaka i en orkesterkonsert i mitten av februari med musik av Wagner och Sjostakovitj med Cornelia Beskow som sopransolist. Dessförinnan, i slutet av november står Karen Kamensek framför orkestern med ett program med bland annat Beethovens Femte symfoni och Richard Strauss Vier letzte Lieder, med sopranen Camilla Tilling som solist.