Trevino och MSO i mål med sitt Beethovenmaraton

Med en touche från orkestern till dirigenten och stående ovationer från publiken efter slutackordet till Symfoni nr 9 i d-moll avslutades i lördags Malmö Symfoniorkesters Beethovenfestival. Under fyra konserttillfällen i två veckor har man spelat Ludwig van Beethovens alla nio symfonier, en maratonprestation både av orkestern och dirigenten Robert Trevino.

Som åhörare har det varit oerhört intressant att under en så kort tidsrymd få höra alla symfonierna, framförda av samma orkester och samma dirigent.

Min stora undran inför serien var: Hur ska Robert Trevino tackla utmaningen att fånga både helheten och detaljerna? Det rör sig ju om verk från Symfoni nr 1, med opustalet 21, skriven av en knappt 30-årig Beethoven fram till opus 125 Nionde symfonin, skriven 1825, tre före hans död. 25 år av utveckling och ständigt skapande, 25 år av personliga triumfer och tillkortakommanden 25 år av händelser och förändringar i omvärlden och de musikaliska strömningarna, inte minst det stora klivet från klassicismen till romantiken. Det är ett avgörande mästarprov för en dirigent. Många har känt sig kallade men få blivit utvalda.

Problemen kring att tolka Beethovens musik har stötts och blötts av interpreterna sedan hans död (och förmodligen dessförinnan). En sak är säker: man kan inte använda nutidens tänkesätt att projicera personen Ludwig van Beethoven i tolkningen av hans kompositioner. Som person var han likgiltig för sociala konventioner, otålig, häftig och impulsiv. Det är därför lätt att se honom som en revolutionär tonsättare som ville göra intryck med sin originalitet men hans musik ger inget stöd åt den uppfattningen, den utgår från den tradition han aldrig bröt med. Det finns inga tecken på känsloberusad egocentrisk romantik, inte ens i de tidigare kompositionerna. Och det går absolut inte att framföra de nio symfonierna som en slags självbiografisk exposé. Visst har hans livshändelser stor betydelse men de gav impulsen att skapa, de gav inte substansen i den musik han skrev.

Och tolkningspraxis har verkligen skiftat. 1800-talets och det tidiga 1900-talets tolkningar går inte att få en uppfattning om men från 1920 och framåt finns det ljudupptagningar bevarade och från mitten av 1930-talet är ljudkvaliteten fullt acceptabel. Vad man fäster sig för är skillnaderna i tyngd och tempo. Vissa dirigenter behandlar symfonierna som tunga sakrala verk, andra spelar dem luftigt och snabbt, mer som vore det musik av Haydn eller Mozart. Andra försöker följa i de stora interpreternas fotspår; man blir nästan förskräckt över hur många Karajan-epigoner som fått sina avtryck bevarade.

Robert Trevino serverade en symfonicykel som på intet sätt kan sägas vara revolutionerande, han höll sig mestadels ganska troget i mittfåran i både tyngd och tempo. Vad som var mest anmärkningsvärt var att han i hög grad tonade ner symfoniernas klassicistiska grund och betonade de romantiska dragen. Det resulterade i ett enastående vackert framförande av sjätte symfonin (förutom en del problem i träblåset) men var ganska besvärande i ettan och tvåan som fick en hel del inte önskvärd sötma och rent förödande andra symfonins första sats där den geniala enkelheten doldes i penseldrag av sirap.

I tredje symfonin, Eroica, och femte symfonin, Ödessymfonin, visade Trevino djärvhet och i viss mån elegans. Tolkningarna var intressanta och väckte verkligen publikens förtjusning men vissa partier kändes alldeles för lättviktiga. Så exempelvis andra satsens adagio i Eroican där han närmast försökte tona ner den mäktiga arkitekturen. Man måste också sätta frågetecken för hans framförande av sjunde symfonin – främst det nästan nonchalanta adagiettot i andra satsen och furiösa och bullriga sista satsen. Mycket effektfullt och publikfriande – men det var inte det som står i partituret.

Tyvärr blev den avslutande konserten med åttonde och nionde symfonin något av en besvikelse. Här hade Robert Trevino skruvat upp tempot ytterligare med påföjd att fraserna blev otydliga och helhetsintrycket – både av åttans uppenbara glädje och nians majestätiska tyngd – försvann i en trist monotoni.

Men trots alla brister fanns det något löftesrikt i Trevinos Beethoventolkningar. Man får hoppas att han återkommer med dem.

Stortartat av Trevino

Giuseppe Verdi:

MESSA DA REQUIEM

Malmö Symfoniorkester

Petri Sångare

Dirigent: Robert Trevino

Solister: Amanda Pabyan, sopran; Dolora Zajick, mezzo, Stuart Neill, tenor; Dario Russo, bas

Konsertmästare: Marika Fältskog; körledare Alexander Einarsson

Malmö Live 1 november

Verdis Requiem: med den kanske mest högstämda av alla religiösa texter, den katolska dödsmässan, tonsatt av agnostikern och kyrkofienden Verdi till minne av Alessandro Massini, en poet som kämpade för Italiens frihet. Det har benämnts som ”opera förklädd till kyrkomusik”; visserligen har verkets tonspråk mycket hämtat från operan (det är ju skrivet av en av de stora operakompositörerna) men Verdi själv var mycket noga med att påpeka att ”Man skall inte sjunga denna mässa som en opera och därför absolut inte använda den frasering och dynamik som fungerar i operasammanhang, absolut inte.”

Verket blev en triumf för Verdi när det uppfördes 1874, först i Markuskyrkan i Milano, därefter i London med en gigantisk kör men försvann sedan i glömskan. Först på 1930-talet kom det åter regelbundet på konsertprogrammen och har sedan dess lockat publikmassor. Så även vid uppförandet i stora konsertsalen i Malmö Live i torsdags: fullsatt utom på översta raden.

Kanske en del lockades av att det var första framträdandet av Robert Trevino sedan han blivit utsedd till MSO:s näste chefdirigent (han tillträder den befattningen vid nästa spelår).

Trots sin relativa ungdom – han är 35 år – har Robert Trevino stått framför flera av världens mest kända orkestrar, bland andra London Philharmonic, Gewandhausorchester, Wiener Symphoniker och Stockholmsfilharmonin. Han är chefdirigent för Orquesta Sinfónica de Euskadi, Baskiska Nationalorkestern, i San Sebastian och vunnit stora framgångar hos publik och kritiker som både opera- och symfonidirigent. Men av allt att döma är han en äkta traditionalist, det finns inget som tyder på nytänkande eller nyskapande i de många artiklar och recensioner man kan hitta på internet. Inte heller i de inspelningar man kan finna spår av avvikelser från traditionens breda väg. Han stod framför MSO i slutet av september förra året med Gustav Mahlers Symfoni nr 7. Ett magnifikt framförande där han eldade orkestern till stordåd med tät och vacker klang men också ganska pompöst med mycket tyngd på både bleck- och träblås på stråkets bekostnad.

Med sina erfarenheter av både symfoni och opera borde Robert Trevino vara idealisk för tolkningen av Verdis Requiem. Och framförandet i torsdags gav full täckning för denna förmodan. Det märktes att han hade läst på sin Verdi. Det var ingen operaparafras som Trevino förmedlade, det var rent sakral musik, högstämd och stämningsstark långt bortom det teatraliska, fylld av elementär kraft. Visst var det Verdi men inte operornas Verdi utan den tonsättare som aldrig frågade efter stilistiska principer utan sökte äkthet i uttrycket och fulländad estetik i musiken. Robert Trevino tog tid på sig, lät verket andas och gav solister och orkester utrymme att prestera sitt bästa. Klangen var rent utsökt i både kör och orkester, dynamiken bred och uttrycksfull, från de första takternas svaga pianissimo till de furiösa passagerna i Dies irae-satsen.

Också solistprestationerna var av högsta klass. Lacrymosats solokvartett var sådant som platsar bland de bästa musikminnena och Recordarets duett med sopran och mezzo nådde de elyseiska höjderna. Men allt höll sig inom mässans ramar, Robert Trevinos tolkningslinje tillät inga operautsvävningar.

Så har den tillträdande chefdirigenten bevisat att han kan få fram det bästa ur Malmö Symfoniorkester. Nästa spelår kan bli mycket intressant.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 5 november

Fantastisk Winterreise

WINTERREISE

sångcykel av Franz Schubert till dikter av Wilhelm Müller

Peter Mattei, baryton

Lars David Nilsson , piano

Malmö Live 6 oktober

Från mjukaste lyriska pianissimo till hårt distinkt forte. Därtill en gestaltning som i en operaroll. Dessutom pianoackompanjemang både följsamt och kontradiktoriskt med en enastående behandling av instrumentet. Peter Matteis och Lars David Nilssons framförande av Schuberts Winterreise i konsertsalen i Malmö Live i lördags blev en upplevelse av rent elyseiska mått,

Peter Mattei inledde lugnt med första sången ”Gute Nacht”. Lutad mot flygeln, behärskad, nästan obefintlig gestik, långa bågar i sången, som ackompanjemanget elegant fångade upp. Men i andra sången kom dramatiken fram och accelererade i ”Gefror’ne Tränen”. Ackompanjemangets hårda staccato blandades med sångarens klingande tårar till en dramatik som högg rakt i hjärtat. Och så fortsatte det: en resa genom ett stelnat vintrigt landskap; en opera med full handling men utan scenografi. Peter Matteis baryton är underbar i klangen med exceptionellt brett register nära den svartaste bas upp till ljus lyrisk tenor och som driven operasångare kan han förvandla den banalaste text till stor poesi.

Romanser har länge betraktats som något oväsentligt, musik för dem med gammaldags smak. Men i lördags var den stora salen i Malmö Live nästan fylld. Kanske det är dags för programmakarna att börja leta bland kammarmusiken igen?

Strålande solister

BERNSTEIN & GERSHWIN

konsert med Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Dirigent: Steven Sloane

Solister: Roland Pöntinen, piano; Kelebogile Besong, sopran; Musa Ngqunwana, baryton

Leonard Bernstein: Symfoni nr 2 ”The Age of Anxiety” för orkester och solopiano; George Gershwin: Porgy and Bess, konsertversion i arrangemang av Robert Russel Bennett

Malmö Opera 14 september

I år är det 120 år sedan Leonard Bernstein föddes och detta firas på Malmö Opera, främst med hans mest kända verk, musikalen West Side Story som spelas hela hösten och så även med en konsert i fredags med en av hans stora kompositioner, den andra symfonin med tillnamnet ”The Age of Anxiety” samt en konsertant version av operan Porgy and Bess av George Gershwin, den kompositör som Bernstein kände sig mest befryndad med.

Steven Sloane
Foto: Christph Fein

Symfoni nr 2 har inspirerats av och fått sitt namn efter W H Audens diktepos. I korthet kan det beskrivas som en stark psykologisk skildring av efterkrigstidens människors oro och rädsla. Bernstein skrev den under 1948 och 1949 på olika platser i USA, Europa och Israel. Det är inte en traditionell symfoni mer en orkestral pianokonsert i sex avdelningar.

Vid konserten i fredags spelades Bernsteins reviderade version från 1956 med Roland Pöntinen vid pianot. Hans tolkning var utsökt: tekniskt perfekt och musikaliskt fullödig in i minsta detalj. Exakt, nästan strikt anslag, lysande behandling av synkoper och ”blue notes”, mer antydda än övertydliga precis som de ska vara i den klangbild som både Bernstein och hans stora förebild Gershwin satte så högt. Tyvärr var inte dirigenten Steven Sloane inne på helt samma linje och skillnaden i tolkningssätt blev ställvis en aning irriterande: Sydstaterna från solisten och New England från dirigent och orkester.

Än mer tydligt blev detta i aftonens andra avdelning, George Gershwins opera Porgy and Bess i konsertant version. De två solisterna, sopranen Kelebogile Besong och basbarytonen Musa Ngqunwana sjöng med klangrika skolade röster, fulla med soul, medan orkestern ångade på i närmast europeisk stil. Det blev en krock, trots Steven Sloanes engagemang och gedigna orkesterbehandling.

Steven Sloane, som för övrigt blivit utsedd till förste gästdirigent för Malmö Operaorkester kommer tillbaka i en orkesterkonsert i mitten av februari med musik av Wagner och Sjostakovitj med Cornelia Beskow som sopransolist. Dessförinnan, i slutet av november står Karen Kamensek framför orkestern med ett program med bland annat Beethovens Femte symfoni och Richard Strauss Vier letzte Lieder, med sopranen Camilla Tilling som solist.

Robert Trevino tar över MSO

Det blev alltså amerikanen Robert Trevino som blir Malmö Symfoniorkesters nye chefdirigent. Ett i sig utmärkt val – Trevino är en dirigent i kommande som trots sin ungdom fått lovord världen över för sin skicklighet både som operadirigent och för sina symfoniska tolkningar. Men av allt att döma är han en äkta traditionalist, det finns inget som tyder på nytänkande eller nyskapande i de många artiklar och recensioner man kan hitta på internet. Inte heller i de inspelningar man kan hitta finns det spår av avvikelser från traditionens breda väg.

Han stod framför MSO i slutet av september förra året med Gustav Mahlers säregna Symfoni nr 7. Ett magnifikt framförande där han eldade orkestern till stordåd med tät och vacker klang men också ganska pompöst med mycket tyngd på både bleck- och träblås på stråkets bekostnad. Nu återkommer han i november med Mozarts Requiem.

Robert Trevino blir säkerligen en tillgång för MSO, inte minst som publikmagnet. Och visst kommer han att förädla klangen i orkestern och svara för många briljanta framföranden. Men vart tog alla visioner hos MSO-ledningen vägen? För ett år sedan talades det mycket både om kvinnlig chefdirigent och en visionär oavsett kön. Sänktes alla de ambitionerna i glömskans flod?

Storslaget i tanke och toner

Daniel Barenboim

WEST-EASTERN DIVAN ORCHESTRA

Dirigent: Daniel Barenboim

Musik av Debussy och Bruckner

Tivolis konsertsal den 10 augusti

”Den enda politiska aspekten bakom West-Eastern Divan Orchestra är att övertygelsen att Mellanösternkonflikten inte kan lösas med militära medel och att Israels och Palestinas öden är oskiljaktigt sammankopplade. Självklart kan inte musiken ensam lösa den arabisk-israeliska konflikten. Men den ger idividerna möjlighet att uttrycka sig fullt ut och skyldigheten att lyssna på sina grannar.” Så skrev Daniel Barenboim, som grundade orkestern tillsammans med Edward Said inför konserten vid festspelen i Salzburg 2014.

Orkestern är inte bara ett gigantiskt samförståndsprojekt med unga musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Iran, Tunisien, Andalusien, Israel och Palestina (att Andalusien togs med beror att i denna region levde under många hundra år judar, kristna och muslimer i fredlig samexistens och Sevilla är sedan 2007 orkesterns hemort) utan även en fullkompetent stor symfoniorkester med över 100 medlemmar och en bred och avancerad repertoar. Alltsedan starten 1999 är Daniel Barenboim ensemblens musikaliska ledare.

West-Eastern Divan Orchestra spelar från de stora scenerna och vid festspel över hela världen. Daniel Barenboims målsättning är att orkestern ska framträda i samtliga de länder som musikerna kommer ifrån. Men detta har har inte gått att uppfylla – Israel och Egypten tillåter inte detta. Och i fredags framträdde man i Tivolis konsertsal i Köpenhamn. På programmet stod La Mer av Claude Debussy och Anton Bruckners Symfoni nr 9 i d-moll.

Claude Debussys musik har en särställning i musikhistorien. Han blev världsberömd som grundaren av impressionismen inom musiken men ansåg själv att han inte var påverkad av de impressionistiska målarna, utan mer av symbolistiska poeter som Verlaine och Mallarmé. Han ansåg inte att hans musik skulle beskrivas som impressionistisk, utan präglad av ”framåtskridande, djärvhet och modernitet”. Det blir lätt en tvist om ord men för en sentida åhörare skildrar han ögonblick, skimmer subtiliteter som ingen annan före honom och som ingen annan senare har gjort. I det tredelade orkesterstycket La mer är han nära fulländningen. Men det är inte lätt att fånga dessa subtiliteter med en hundramannaorkester. Daniel Barenboim och West-Eastern Divan Orchestra fick fram den fascinerande klangbilden men lättheten, flykten, det bortglidande ögonblicket fastnade i det massiva orkesterljudet.

Om orkesterns tyngd var en nackdel för Debussys verk var den en fördel för uppförandet av Anton Bruckners monumentala Symfoni nr 9. Här fanns samtliiga facetter: ädelheten, känslosvallet, den djupa religiositeten, allt framfört med helt underbar klang i orkestern och fulländad musikalitet.

Till Birgit Nilssons minne

Birgit Nilsson var en av 1900-talets stora sopraner. I år skulle hon ha fyllt hundra år. Jubileet firas på många sätt – från jättekonserter med ett uppbåd av sångare och musiker till mindre konserter. I söndags bjöd den skånska sopranen Eva Rydén på en konsert i Björnekulla kyrka till Birgit Nilssons minne. Hon har tidigare givit en konsert med samma inriktning i Allhelgonakyrkan i Lund, då med delvis annan repertoar.

Birgit Nilsson har betytt mycket för Eva Rydén. Hon var hennes mentor – men även hennes vän och inspiratör. Programmet vid söndagens konsert var i sin helhet sådant som stod på Birgit Nilssons repertoar: Wagner, Puccini och Verdi men även nordiska romaner av A F Lindblad, Erikki Martin, Ture Rangström och Jean Sibelius.

Eva Rydén visade naturligtvis upp sin säkra tonträffning och dramatiska kraft i de stora operaariorna men jag måste erkänna att det var hennes tolkning av romanserna som tilltalade mig mer med sin värme, lyrik och glädje.

Hon avslutade konserten med ett verkligt kraftprov – Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde. Det skulle antagligen ha blivit konsertens höjdpunkt men det valhänta ackompanjemanget med skraltig betoning på en illa registrerad orgel stäckte de ambitionerna.

Musik utan bling-bling

Orchestra of the Age of Enlightenment

Rachel Podger

Dirigent och solist: Rachel Podger, violin

Musik av Haydn och Mozart

Konsertsalen, Tivoli 17/6

Vi lever i en tid av annorlunda värderingar, en tid när kunnandet får stryka på foten för ytliga känslor, en tid när personen i sig blir viktigare än hans verk. Inte ens konstmusiken kommer undan dessa ibland bisarra tänkesätt: man fäster större vikt vid interpretens utseende och manér än vad han/hon presterar och kompositörens könstillhörighet betyder mer än verkets konstnärliga kvalitet. Det har vuxit fram en kader musikskribenter som slår på trumman för sådana idéer; det ska bli intressant och kanske skrämmande att se utvecklingen.

Men än så länge är dessa så kallade moderniteter inte allenarådande och det finns åtskilliga tillfällen för oss med mer konservativ smak att få verkliga musikupplevelser. Ett sådant inträffade i söndags när den brittiska ensemblen Orchestra of the Age of Enlightenment med violinisten Rachel Podger som dirigent och solist spelade i Tivolis konsersal. Två symfonier av Joseph Haydn: nr 52 i e-moll och nr 49 i f-moll samt två violinkonserter av Wolfgang Amadeus Mozart: nr 1 i B-dur och nr 5 i A-dur, ”Den turkiska”. Som orksterns namn säger, musik från upplysningstiden, den period i Europas historia då religionens tjocka mörka moln hade blåst bort och inte hunnit ersättas med den politiska filosofins än tätare dimmor.

Utförandet var rent underbart: friskt, elegant, glädjefullt. Orkesterklangen ljuvlig och Rachel Podgers insatser både som solist och dirigent var i absolut mästarklass. Man ska inte ägna sig åt taktsnokeri men jag har aldrig tidigare hört kadenserna i Mozarts turkiska pianokonsert spelas så perfekt.

Orchestra of the Age of Enlightenment är en ganska lite ensemble som spelar på tidstrogna instrument: stråkinstrument med natursträngar, horn utan ventilsystem, celli utan stackel, oboer med enkel mekanik. Ljudet blir inte lika starkt som med moderna instrument men fylligare och mer övertonsrikt men det kräver engagemang hos lyssnaren för att uppfatta alla intrikata nyanser.

Tivoli har i år ytterligare förbättrat sin serie Sommerklassisk med flera medverkande i absolut världsklass. Några verkliga godbitar ur sommarens program: pianisten Denis Matsuev kommer 8 juli och spelar musik av Beethoven och Tjakovskij; tenoren Torsten Kerl sjunger Wagner 4 augusti; 10 augusti kommer Daniel Barenboim med sin West-Eastern Divan Orchestra; 26 augusti spelar pianisten András Schiff ur andra boken av Bachs Das wohltemperierte Klavier; den 30 augusti kommer Ryska Nationalorkestern och toppviolinisten Vladim Repin. Det finns verkligen anledningar att ta sig över Sundet i sommar.

Fin final på spelåret

Malmö Symfoniorkester, Københavns Drengekor, damkör ur Vokalensemblen VOS

Rafael Payare

Dirigent: Rafael Payare

Solist: Maria Forsström, mezzo

Symfoni nr 3 i d-moll av Gustav Mahler

Malmö Live konsertsal 17 maj

Gustav Mahler skrev långa symfonier som krävde stor besättning. Hans tredje symfoni är inte den mest resurskrävande trots dubbel kör och mezzosolist – där blir den slagen av den åttonde som kallas De tusendes symfoni – men väl den längsta: drygt 100 minuter.

Mahler ville med sin symfoni beskriva sina intryck av sommaren i Alperna. De sex satserna har namn efter hans olika upplevelser och verket har allteftersom försetts med tillnamn som ”Natursymfonin” och ”Vårsymfonin”. För Mahler blev den också ett genombrott, publiken tog den omedelbart till sitt hjärta och han blev känd för en bredare allmänhet.

Uppförandet av detta mastodontverk sätter punkt för MSO:s konsertsäsong 2017/2018 (förutom uppförandet i går, torsdag, spelas den igen i morgon). Det blev en utomordentlig final på det ganska svajiga spelåret.

Kvällens dirigent Rafael Payare är en produkt av El Sistema i Venezuela och har på några år blivit en av de mest eftersökta yngre dirigenterna med framträdanden hos bland andra Wiener Philharmoniker, London Symphony Orchestra och Chicago Symphony Orchestra.

Torsdagens uppförande var snudd på mästerligt. Tekniskt briljant med enastånde tydlig slagteknik,

klar frasering och benhård kontroll på den stora besättningen, musikaliskt fullödig med rent underbar klang i orkestern från den pompösa förstasatsen med sin sin symfoniska marsch över fjärdesatsen mjuka stråkadagio till sista satsens fulländning.

Och de dubbla körernas och mezzosolisten Maria Forsströms vokala insatser bidrog till det storartade helhetsintrycket. Än en gång har MSO visat att orkestern, med rätt dirigent, håller hög europeisk klass.

Soustrot med ryskt och amerikanskt

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Zsolt-Thiamér Visontay, violin

Musik av Bernstein, Copland och Prokofjev

 

Både Sergej Prokofjev och hans tonsättarkollega Dmitrij Sjostakovitj blev rejält åthutade av det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, det vill säga Stalin, för att de skrev ”obegriplig musik som inte tjänade folket”. Sjostakovitj sade ja och amen men höll ändå benhårt fast vid sin linje, Prokofjev försökte verkligen göra bot och bättring men fick ändå klander för sin ”arbetarfientliga” musik. En följd av hans anpassning var att mycket av det friska i hans musik försvann, det glada upproret ersattes med tyngd, pompa och en stor portion konventionalism.

Hans Symfoni nr 5 i B-dur är ett mycket bra exempel på detta. Kompositionsteknskt rent vidunderlig, mästerlig i formen; fylld av melodiska figurer. Men trots allt detta förbaskat tråkig: upproret har försvunnit, ironierna är utslätade och känslorna verkar påklistrade.

Vid torsdagens konsert svarade Marc Soustrot och MSO för en mycket gedigen tolkning av denna mastodont på lerfötter, det är svårt att tänka sig att den kan göras mycket bättre. Utsökt klang, perfekt balans i stämmorna och med all den friskhet och elegans som Marc Soustrot kan uppbringa.

Men inte ens han kunde lyfta symfonin till elyseiska höjder.

Kvällens rubrik var ”Bernstein 100 år”. Detta firades tacknämligt nog med ett av hans mindre ofta spelade verk: Serenad för violin, harpa, slagverk och stråkar. Kompositionen är inspirerad av Platons dialog Symposion som skildrar ett samtal om kärleken och de fem satserna ger en bild av de deltagande filosoferna. (I direkt översättning från klassisk grekiska heter dialogen så och Platon heter Platon, inte det som skrivs i programbladet, som förmodligen stulit från någon anglosaxisk internetsida. Dessutom är dialogen inte rumsren i dagens neopuritanska samhälle.)

Bernsteins Serenad.. kan väl inte räknas till musikhistoriens större mästerverk, men den är frisk, medryckande och mycket lyssnansvärd. Dessutom innehåller den en sällsynt vacker och intressant violinstämma som framfördes med virtuos elegans och stor musikalitet av den tysk-ungerske violinisten Zsolt-Thiamér Visontay.

Musik av en annan amerikansk kompositör, Aaron Coplands Svit ut Appalacian Spring inledde konserten. Med mycket naturromantik och inslag av robust folklore blev det en mycket trevlig uppvärmning.