Utsökt uppsättning av modern klassiker

Foto: Camilla Winther

Ett fiskben i nationens hals” var ett av de omdömen som fälldes om president Richard Nixons resa i februari 1972 till Kina för att träffa Mao Zedong. Besöket väckte känslor och mängder av åsikter inte bara bland världens ledare utan även bland vanligt folk – att den närmast rabiate antikommunisten Nixon tog initiativ till samtal med det röda blockets frontalfigur. Denna händelse inspirerade poeten Alice Goodman att skriva ett operalibretto som kom att tonsättas av John Adams och 1987 hade operan Nixon in China på Houston Grand Opera. I söndags var det Danmarkspremiär för verket på Operaen i Köpenhamn.

Arnold Bezuyen som Mao Zedong och David Kempster som Chou En-Lai
Fofo: Camilla Winther

Nixon in China är inte en politisk opera. Alice Goodman beskriver den som en ”heroisk opera” som visar hur moderna myter uppstår. För en europé är den mycket amerikansk med amerikansk humor och den typiska amerikanska epiken, med musik från den amerikanska traditionen: jazz, spiritual och gospel och med klar influens från amerikansk musikal- och filmmusik. Visst är musiken i grunden minimalistisk med de karaktäristiska upprepningarna men den vidgas till impressionism och klassisk opera både i stämföringen och arkitekturen.

Verket tar mycket liten hänsyn till mötets storpolitiska betydelse. Det fokuserar mer på mötet mellan de två vitt skilda kulturerna och levnadssätten. Ett exempel på detta är Nixons entréaria (vid ankomsten till flygplatsen i Kina), där tonsättaren leker med den minimalistiska musikens möjligheter. Maos hustru, som bar ansvaret för det våldsamma ödeläggandet av den gamla kinesiska kulturen, framställs som en europeisk operadiva. Den kinesiska revolutionsbaletten blir trots det otäcka temat kitschig Hollywoodperformance medan Pat Nixons stora aria är en hyllning till det typiska ”good old America”-hemmet.

Sofie Sofie Elkjær Jensen som Chiang Chin
Foto: Camilla Winther

Uppsättningen i Köpenhamn är rent magnifik. Regissören John Fulljames håller en oerhört hög intensitet i föreställningen och stöttas fullt ut av dirigenten Alexander Vedernikov som låter Det Kongelige Kapel att excellera i täta rytmer och klangkomplex. Och solistprestationerna är lysande rakt över.

Johan Reuter som Richard Nixon
Foto: Camilla Winther

Johan Reuter sjunger Nixon med mäktig baryton och bra action, inklusive en illusorisk gestik, Sarah Tynan är rent ljuvlig som Pat Nixon med sin välmodulerade sopran och Arnold Bezuyens aggressiva tenor ger skarp profil åt ordförande Mao. Och så Sofie Elkjær Jensen som Chiang Ching, Maos hustru: en äkta soprandiva i sång och utspel, förfulad in absurdum och utspökad i hemska revolutionskläder och David Kempster som gör en välsjungen och genomsympatisk Chou-En Lai.

Efter urpremiären i Houston spådde många kritiker att Nixon in China skulle bli en dagslända. Men den visade sig att hålla, sattes upp på flera ställen och idag erkänns den som en av de stora nutida operorna. Uppsättningen i Köpenhamn tar verkligen vara på alla dess kvaliteter; en resa över Sundet är absolut att rekommendera.

Reovolutionsbaletten
Fofo: Camilla Winther

 

Luther – en intolerant gaphals

Foto: Jonas Persson

Världshistorien vimlar av fanatiker; envisa män – och kvinnor – som håller fast vid en idé och är beredda att göra allt för att sprida den. Får de möjlighet utvecklas de ofta till despoter som gärna offrar andras egendomar och liv med hänvisning till denna idé oavsett om den är politisk eller religiös. Men borstar man bort allt ideologiskt svammel kommer man så gott som alltid fram till de tre grundläggande drifterna: girighet, brunst och maktbegär.

1500-talets store reformator Martin Luther var en av dessa fanatiker. Nu har hans liv och gärning blivit till en opera av tonsättaren Bo Holten och librettisten Eva Sommestad Holten. I lördags var det urpremiär på Malmö Opera av Schlagt sie tot!

I Lucas Cranachs ateljé. Dietrich Henschel som Martin Luther, Inger Dam-Jenson som Barbara Cranach och Reinhard Hagen som Lucas Cranach.
Foto: Jonas Persson

Det är ingen smickrande bild som målas upp men den kommer nog nära den historiska verkligheten: en vresig, halsstarrig typ som närmast ser ner på sina medmänniskor, oförmögen att diskutera och kompromissa, oförsonlig mot sina meningsmotståndare. Även om han förses med vissa libertinska drag blir det inte en individ man vill dela en glad afton med. Förtjänstfullt är också hur operan skildrar hans utveckling: med åren blir han alltmer rigid. Parallellen till sentida och nutida despoter är ofrånkomlig.

Uppsättningen är storartad: Scenografin är rent vacker in i minsta detalj, kostymerna om än inte tidstrogna så dock genomtänkta och illusoriska och ljus och projektioner effektiva och smakfulla. Regin är nära nog perfekt, från masscenernas myller över de detaljrika tablåerna fram till det enskilda agerandet. Den råa brutaliteten finns där men framhävs inte och de religiösa accenterna tillför en extra dimension: exempelvis skildras Luthers sammanbrott som en pietà. Som åskådare rycks man med i skeendet, det blir både trovärdigt och tankeväckande. Men vägen dit blir lång, det blir en bit in i andra akten som man begriper meningen med den detaljerade men ställvis ack så enahanda förstaakten.

Dietrich Henschel och Emma Lyrén som Martin Luther och hans Käthe.
Foto: Jonas Persson

Bo Holtens musik följer samma mönster. Han har tagit stora intryck av Luthers eget komponerande, gregoriansk musik omvandlad till psalmer för menigheten. Den är tonal, lättlyssnad och lättförståelig. Men precis som handlingen är den i första akten ganska monoton och fri från kontraster för att i andra akten blomma upp och bli snudd på genial.

Sångarnas prestationer är överlag mycket goda. Dietrich Henschel gör Luther med kraftigt utspel och imponerande basbaryton, Thomas Volle svarar för fin gestaltning av Philip Melanchthon och Stefan Dahlberg firar triumfer både som Zwingli och Erasmus Rotterdamus. Men trots allt är det operans två kvinnliga solister, Inger Dam-Jensen som Barbara Cranach och Emma Lyrén som Katharina von Bora som svarar för de mest minnesvärda sånginsatserna och dessutom mycket bra agerande.

Operakören och barnkören måste också ges högsta betyg liksom den klangtäta orkestern. Och dirigenten Patrik Ringborg plockar fram musikens alla förtjänster och håller föreställningen i ett fast måttfullt tempo.

Som helhet: Schlagt sie tot! med all sin konstnärlighet ger en bra skildring av en dramatisk tid av Europas historia men kan också ses som en varningsflagg för nutida despoter och extremrörelser, både politiska och religiösa. För något har vi att lära av historien: Det är de intoleranta gaphalsarna som ställer till det, inte de som vill diskutera och analysera.

Foto: Jonas Persson

 

SCHLAGT SIE TOT!

opera av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Peter Oskarsson

Scenografi och kostym: Peter Holm

Ljus: Per Sundin

Koreografi: Frauke: Caroline Lindblad

Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jacob Högström, Reinhard Hagen, Inger Dam-Jensen, Bengt Krantz, Conny Thimander, Stefan Dahlberg, Magnus Loftsson, Emma Lyrén

 

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö operas barnkör, figuranter

Urpremiär på Malmö Opera 11 maj 2019

Mer aktuell än någonsin

Maria Pia Piscitelli som Toca, Niels Jørgen Riis som Cavaradossi och David Kempster som Scarpia.
Foto: Miklos Szabo

Det är fem år sedan som Peter Langdals uppsättning av Giacomo Puccinis Tosca hade premiär på Operaen i Köpenhamn och nu är det dags att plocka fram den ur malpåsen. Då var den fräsch och nyskapande men faktiskt känns den än mer aktuell och engagerande i dag i skuggan av #metoo och en ökande diskussion kring den allmänna manliga svinaktigheten. (Även om också de värsta av dagens fähundar framstår som bleka amatörer i jämförelse med polismästare Scarpia.)

Karin Betz utsökta scenografi fascinerar fortfarande, liksom Jesper Kongshaugs otroligt avancerade ljusdesign. Men det som framför allt ger uppsättningen dess kvalitetsstämpel är Peter Langdals förmåga att förvandla de tre huvudgestalerna från pjäser i ett blodigt triangeldrama till människor av kött och blod med alla sina blandade irrationella känslor. Och Anne Fugl håller stenhårt fast vid det konceptet i nyuppsättningen.

Musikaliskt blir intrycket litet mer blandat. De två gosskörerna och Operakoret är nästintill perfekta i klang och uttrycksfullhet men dirigenten Jun Märki låter orkestern ställvis vara bombastisk och onyanserad. Visserligen excellerar Puccini i dramatiska klangmassor men det behöver inte betyda att man släpper alla bromsar.

De tre huvudrollerna är rena drömmen för sångare som vill och kan exponera sin skicklighet. Och här kan man verkligen njuta av prestationer i den absolut högsta klassen. Den italienska sopranen Maria Pia Piscitelli gör en Tosca som, efter en något matt inledning, blommar ut i en tolkning som har allt man kan begära: klar och mycket klangrik röst även i de högsta höjderna, intensiv i utspelet och med markant scenisk utstrålning. Hon matchas perfekt av Niels Jørgen Riis Cavaradossi – jag har aldrig hört honom bättre än så här. Och David Kempster gestaltar med mäktig baryton en Scarpia som är så vidrig att man bara ryser.

Återuppsättningar kan ibland upplevas som en form av idisslande. Men här har Det Kongelige åstadkommit något som förtjänar fulla hus ända fram till sista speldagen.

Maria Pia Piscitelli och Niels Jørgen Riis
Foto: Miklos Szabo

TOSCA

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Victorien Sardous drama

Inscenering: Peter Langdal; regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Jun Märki

Scenografi och kostym: Karin Betz

Ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Maria Pia Piscitelli, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Kyungil Ko, Sten Byriel, Jens Christian Tvilum med flera; statister

Københavns Drengekor, Det Danske Drengekor, Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Repremiär 30 mars 2019

 

Dansk nationalopera med strålande solister

Sine Bundgaard och Peter Lodahl.
Foto: Miklos Szabo

DROT OG MARSK

opera av Peter Heise med libretto av Christian Richardt

Dirigent: Michael Schønwandt

Regi: Kasper Holten och Amy Lane

Scenografi: Philipp Fürhofer

Kostym: Anja Vang Kragh

Ljus: Jesper Kongshaug

Koreografi: Jo Meredith

Medverkande: Peter Lodahl, Johan Reuter, Sine Bundgaard, Gert Henning-Jensen, Sofie Elkjær Jensen, Morten Staugaard med flera; statister

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 mars 2019; sedd föreställning 28 mars

Michael Schønwandt lyfter Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor till rent elyseiska höjder i klangskönhet och precision, samtliga solistprestationer är av absolut högsta klass både i sång och agerande, scenografin ställvis vacker, ställvis förbryllande, intrigen klassisk med en verklig fähund som överlistas, övermannas och slutligen slås ihjäl av ett antal ädla människor. Ändå blir man kallsinnig eller till och med lätt irriterad på Kasper Holtens och Amy Lanes uppsättning av Drot og Marsk på Det Kongelige. Inte är det regissörernas fel, de har nog presterat sitt yttersta för att få liv i det som kallas för Danmarks nationalopera. Nej, orsaken är verket i sig och dess kvaliteter eller rättare sagt brist på kvaliteter. Musiken är blek, i vissa passager rent enfaldig 1800-talsromantik med enkla melodislingor, marschsnuttar och en slösande mängd mollackord. Visserligen lyfter den i några av ariorna och duetterna med lyster av folkmusik men som helhet känns den likgiltig.

Sine Bundgaard och Johan Reuter.
Foto: Miklos Szabo

Sak samma med librettot. Det bygger en spännande – och avgörande – händelse i Danmarks historia, mordet på Erik Klipping i Finderup 1286. Librettisten lägger fram sin version av varför kung Erik dödades och av vem. Men det finns flera versioner och ingen har visats sig vara sannare än en annan. Och librettot lider av samma 1800-talssvulstigheter som partituret.

Ovanstående utläggning har emellertid en mycket stor brist. Den härrör inte från en dansk. Även om jag har danskt påbrå (min farmor var från Danmark) så har jag för dålig vetskap om och känsla för det specifikt danska, de danska sång- musik- och berättartraditionerna. För tydligen är det där storheten finns i Drot og Marsk, det är en opera, sjungen på danska, som skildrar det Danmark som var och som på något sätt berör det Danmark som är. Dessutom en opera som sätts upp om och om igen, inte bara på nationalscenen. Då ska en utlänning inte komma med synpunkter på konstnärlighet och dylikt.

Ändå måste jag få ha vissa åsikter om uppsättningen. Scenografin fick mig verkligen att höja på ögonbrynen: brutala östtyska betongkolosser som i sitt inre bar på stycken av det ljuvaste kulissmåleri; vad skulle det symbolisera? Och kostymerna som var en osammanhängande uppvisning i nästan ett årtusendes mode; varför?

Kanske borde man städa bort oväsentligheterna och låta minnet bara bevara Sine Bundgaards fantastiska gestaltning av Fru Ingeborg, Gert Henning-Jensens välljudande Rane, Sofie Elkjær Jensens ljuvliga Aase, Peter Lodahls fina tenor som Kong Erik, Johan Reuters magnifika Marsk Stig och alla de andra storartade solistprestationerna. Samt Michael Schønwandts magi med orkester och kör.

Verkstan ännu på topp

Scenografin är mycket skicklig. Man nästan känner doften av kalla kriget.
Foto: Jonas Persson

En gång i tiden var det tätt med uppsättningar på Verkstan på Malmö Opera. Nu får man vänta lite längre men när det väl kommer är det samma skyhöga kvalitet som det varit i mer än 20 år. Uppsättningen av Bohuslav Martinus kammaropera Komedi på en bro som hade premiär i lördags blir ytterligare en av de föreställningar där Verkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist visar att det går att skapa stor opera med små medel i en föreställning som etsar sig fast i minnet. De medverkandes prestationer är högklassiga både musikaliskt och sceniskt, scenografi och kostymer enkla men mycket välgjorda, ljus och effekter suggestiva och ämnet – individens vanmakt inför krig och byråkrati – högaktuellt även om det var drygt 80 år sedan som Martinu skrev sin opera och ungefär 200 år sedan Václav Klicpera gav ut den pjäs som operan bygger på.

Maria Sundqvist har flyttat handlingen till det kalla krigets tid, ett obestämt 1950-tal i en stad i det delade Europa. För den som både upplevt komplicerade och tidsödande gränspassager i verkligheten och förläst sig på Le Carrés spionromaner blir det ett verkligt déjà-vu med de spelande strålkastarna, signalljusen, bommarna och de opersonliga snäsiga vaktposterna. Och med hjälp av den genomtänkta personregin förmedlar de medverkande känslan inför den oresonliga obegripliga byråkratin. Som åskådare lever man med i frustrationen och Martinus musik med sin blandning av folkmusik, impressionism och neoklassicism förstärker stämningarna, både den obevekliga vanmakten och gestalternas känslomässiga saltomortaler. Det är opera när den är som bäst; en perfekt symbios mellan musik och dramatik.

Helena Magnusson som spionen Popelka.
Foto: Jonas Persson

Men uppsättningen väcker också tankar som all annan god konst. Frågan blir hur man som tänkande August ska fläta vidare på sin egen halmkrona: är operan en allegori över individens instängdhet i överhetens snärjande garn, eller ett bevis på att vi människor bygger murar bara för murarnas egen skull, eller helt enkelt bara en lovsång till friheten?

Murens fall löste inte alla Europas problem. Och nu höjs många röster för nya murar i Europa och i Amerika satsar Donald Trump stort på en mur mot Mexiko. Kinesiska muren känner vi alla till, liksom Hadrianus mur mellan England och Skottland. Bygger man en mur som maktdemonstration eller som ett uttryck av rädsla? Den här lilla enaktsoperan, från början skriven för radio, framkallar fler frågor än den ger lösningar. Men den kan kanske väcka ett intresse för Martinus övriga musik, han har över 400 verk på sin opuslista, däribland mer än femton operor.

Dessutom: kan man tolka Maria Sundqvists förord i programbladet att Verkstan kommer med fler kammaroperor om århundradets händelser? Det blir i så fall något att se fram emot.

Ensemblen med Klarinett – Blagoj Lamnjov, Hedda Heiskanen och Johanna Hydén Lander fångar skickligt Martinus tonspråk. Kapellmästaren/slagverkaren Lars Ljungberg saknas på bilden.
Foto: Jonas Persson

KOMEDI PÅ EN BRO

Opera av Bohuslav Martinu med libretto av tonsättaren efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera

Regi, bearbetning och översättning: Maria Sundqvist

Musikarrangemang och kapellmästare: Lars Ljungberg

Dramaturg: Sofia Westerlund

Scenografi: Paula Sjöblom

Kostym: Leif Persson

Ljus: Johanna Svensson

Medverkande: Helena Magnusson, Nils Gustén, Sebastian Durán, Maria Sanner, Ola Simonsson, Marcus Thernström Florin, Mattias Thernström Florin; musiker: Hedda Heiskanen, Johanna Hydén Lander, Blajgoj Lamnjov

Premiär på Verkstan, Malmö Opera 23 mars 2019

Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.

Fullträff för Malmö Opera

Spinnkören – en upplevele för både öga och öra.
Foto; Jonas Persson

Musikaliskt av högsta klass med storartade prestationer av solister, kör och orkester, vacker och genomarbetad scenografi, välgjorda kostymer och genomtänkt ljussättning. Därtill en stark dramatisk helhet och nästintill perfekt personregi. Lotte de Beers uppsättning av Wagners Den flygande holländaren på Malmö Opera är bland det bästa som visats där på flera år; det är ingen överdrift att använda ordet succé.

Den flygande holländaren anses vara Wagners första mogna verk, det första där man anar vad som sedan skulle komma: ledmotiven, den starka samverkan mellan kör, orkester och solister, de avancerade klangbilderna. Men operan är inget ”Gesamtkunstwerk”, det som senare skulle bli hans ledstjärna. Utifrån sett är det ett typexempel av den klassiska 1800-talsoperan, ”tysk” i den måten att den utvecklar en legend, annars ”italiensk” i uppbyggnaden med uvertyr, arior och ensembler, sammanfogade av recitativ.

Lotte de Beer och det övriga produktionsteamet försöker inte flytta verket till en hektisk nutid utan låter det vila i en Carl Larsson-idyll där man under den ljusa ytan anar mörka hårda maktstrukturer och tvingande puritanism. Senta känner denna kvävande makt men hon framställs inte som ett offer, hon vägrar att underkasta sig den och väljer själv sitt öde. Det blir ingen modern #metoo-tolkning utan en linje direkt från Richard Wagner, en linje som han i senare verk kom att dra ut till porträtt av många starka kvinnor. Det verkliga offret är Holländaren, en man som dömts till evig fördömelse för att han råkat välja fel samarbetspartner, även det helt i linje med Wagners intentioner. Och bifigurerna får också en genuint wagnersk framställning av de typer han föraktade: Daland, den girige krämaren och Erik, den vanliga hyggliga människan som totalt tappar fattningen när något går honom emot.

Duetten mellan Senta och Holländaren – en höjdpunkt. Cornelia Beskow och Josef Wagner bjuder på stor operakonst.
Foto :Jonas Persson

Även dirigenten Steven Sloane lägger sig nära Wagners original. Han håller ett ganska friskt tempo, kraftig och distinkt klang i orkestern utan försök att extra bombasmer eller fira orgier i skildringar av det upprörda havet. Han dränker inte sångarna utan ger dem perfekt stöd och han aktar inte rov för att visa operans italienska accenter med markerad tretakt och skimrande ackord, Körens prestationer är mycket, mycket bra både i klang och action. Spinnkören fick en rent vidunderlig medryckande spänst och Styrmanskören både bondsk glädje och ödesmättad tyngd.

Solisterna är överlag imponerande. Cornelia Beskow gör en Senta med starkt dramatiskt utspel, både ungflicksljuv och moget kvinnlig. Hennes sopran är klar och klangrik men ännu ganska ung, antagligen kommer den att utvecklas till något riktigt stort, man märkte potentialen i hennes stora aria. Men Senta är en ung flicka och rösten passar mer än perfekt för rollen.

Josef Wagner gör en magnifik tolkning av Holländaren. Utspelet är avmätt, dramatiken kommer från strupen. I arian i början växer den till en rent sakral klang, det är svårt att tänka sig att den kan göras bättre. Och duetten mellan honom och Senta var en uppvisning i stor operakonst.

Nikolay Didenko låter sin välljudande bas flöda i rollen som Daland liksom Timothy Fallons tenor som Styrmannen. Zoltán Nyári sjunger Eriks roll fullt acceptabelt men var lite vär fyrkantig i agerandet. Och varför i hela fridens namn hade man trätt på honom en prästkrage? Figuren är väl jägare och det finns inget som säger att han ska stoltsera som en kyrkans man.

Men som helhet: Malmö Opera visar upp ett storverk. Det är bara att gratulera.

Erik och Senta – Zoltán Nyári och Cornelia Beskow.
Foto: Jonas Persson

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

opera av Richard Wagner

Regi: Lotte de Beer

Dirigent: Steven Sloane

Scenografi och kostym: Christof Hetzer

Ljus: Jean Kalman

Dramaturg: Peter de Nuyl

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Josef Wagner, Cornelia Beskow, Nikolay Didenko, Zoltán Nyári, Karin Lovelius, Timothy Fallon med flera

Malmö Operakör, Malmö Operaorkester

Premiär 2 februari 2019 på Malmö Opera

Félicitations pour l’étoile, Richard Rocle!

Angèle Faure och Richard Rocle

Richard Rocle och Angèle Faure med restaurangen Auberge de Monfleury i S:t Germain i franska Ardèche har belönats med en stjärna i nästa upplaga av Guide Michelin som kommer ut om några dagar. Det är en mycket välförtjänt för år av hårt arbete med ständig utveckling och förbättring.

Jag träffade Richard och Angèle 2011. De hade då drivit restaurangen i sex år och Richard hade långt tidigare utformat de principer som hela tiden kommit att prägla hans kokkonst. Jag saxar lite ur den artikel jag skrev då:

”Lite av det traditionella franska köket, lite natur, den ardèchiska terroiren naturligtvis, minnen från olika håll, en lust av att dela med sig och – mängder av passion.

Jag inspireras av resor, möten med andra människor från när och fjärran, med skickliga kockar och andra som njuter av ett gott kök, av vackra saker, av böcker och allt annat som som kan fullända livet.”

Det låter ju passionerat men det är en mild västanfläkt mot hans engagemang när han berättar om sitt kök:

Kalvbräss, bönor och en bisque på langustiner med noter av orangechoklad. Enkelt och raffinerat.

-Enkelt, enkelt, men med omsorg och raffinemang. Allt, från en vanlig lunchrätt till den mest avancerade a la carten måste ha det där lilla extra, en brytning, en extra arom, det som får gästen att höja ögonbrynen. Men de pinfärska råvarorna av högsta möjliga kvalitet är grunden.

-Terroir har ju blivit ett modeord, allt ska vara terroir och vissa kockar drar ut begreppet till fånighetens gräns. Jag kan mycket väl använda peppar i mitt kök och gör det också även om pepparen inte kommer från Ardèche. Men det är ju naturligt att allt ska vara så närproducerat och fräscht som möjligt, inget blir bättre av att fraktas långt och kylförvaras länge. Och att följa terroirbegreppet är också att anpassa köket efter årstidema, du kan inte servera vårprimörer i mörka december. Självklarheter kanske men terroirtänkandet är egentligen bara en självklarhet.”

Och så har dessa ”självklarheter”, hans passion och allt hårt arbete äntligen fått den uppskattning de förtjänar.

Det har genom åren blivit flera besök på Auberge de Montfleury. Men från första besöket har jag sparat ett recept som mycket väl kan prövas av entusiastiska amatörkockar:

 

Demi-pigeon en deux services, et son risotto

-la cuisse farcie et marjolaine, le suprême cuit minute et glacé au miel .

(viltfågel på två sätt med risotto)

3 duvor, plockade och urtagna (eller 3 vildänder eller 2 fasaner)

200 g kycklingbröst

1 hg fett färskt fläsk

2 msk mie de pain (kör några skivor formbröd i matberedaren)

1ägg

vispgrädde

salt, peppar,

smör

250 gram risottoris (eller ännu hellre kastanjegryn, som man kan finna i välsorterade delikatessaffärer)

1 morot, 1 liten majrova eller kålrabbi,1 kvist bladselleri

1/2 hg schalottenlök

1 hel vitlök

mejram, persilja

kalvfond, eventuellt från koncentrat

mjölk

svinfjälster eller crepine

honung, gärna flytande

Sved fåglarna över en sprit- eller gaslåga för att få bort alla små fjädrar. Torka av dem med hushållspaper.

Bena ur dem och lägg brösten och lårbitarna för sig. Benen och övriga bitar används för att göra en fumet: bryn kött och ben i en stekgryta eller rosta dem tillsammans med en grovhackad gul lök, en halv morot och eventuellt lite rotselleri. Häll på kalvfond och koka i ungefär två timmar. Sila bort kött- och grönsaksrester.

Börja sedan med att göra en brunoise till risotton: hacka schalottenlök, moroten, rovan och sellerin i små, små jämna tärningar.

Gör fågelfärsen under tiden: Mal kyckling och fläsk i köttkvarn med den fina skivan, blanda i ägg och mie de pain, finhackad mejram, finhackad persilja, salt och malen vitpeppar. Späd med vispgrädde till en ganska fast färs och arbeta den väl. Stek en provklick och smaka av. Mejramssmaken ska vara klart framträdande.

Ta de urbenade lårbitarna och bred ut dem med skinnsidan nedåt. Salta lätt. Ta en rejäl klick av färsen och lägg på varje bit. Har man en tillgång till en bra köttaffär kan man få tag på den typ av maghinna från gris som på franska heter ”Crepine”. Använd den för att forma fågellåren med färs. Annars går det att använda välsköljda uppskurna svinfjälster och steksnöre att forma de färserade fågellåren. Bryn noggrant på medelvärme, späd med fumeten, tillsatt med hopkokt grädde och bräsera ungefär 25 minuter eller tills köttet är mört. Ta bort från värmen och låt låren ligga kvar i fumet-gräddblandningen.

Gör risotton: smält en stor klick smör i en kastrull, lägg i brunoisen och låt den puttra ett tag i smöret utan att ta färg. Tillsätt grynen, rör om och späd efter hand med en blandning av mjölk och fumet enligt samma princip som en vanlig risotto. Smaka av med salt och avsluta med en klick smör.

Bryn duvbrösten i smör, salta och peppra, pensla dem med honung (helst kastanjehonung) och baka dem i 150-gradig ugn i 6-9 minuter beroende på storleken. De får inte vara alltför stekta..

Ta under tiden upp lårbitarna, avlägsna hinnor och snören. Koka ihop skyn till en kraftigt smakande sås och justera konsistensen med maizena om så krävs.

Lägg upp några bitar av låret, skivor av bröstet och en klick risotto på varje tallrik tillsammans med några kokta bönor eller ärter och dra ett par strimmor av såsen vid sidan.

Turandot utan påklistrat slut

Masscenerna är fulla med action
Foto: Miklos Szabo

Giacomo Puccini dog i strupcancer innan han hann fullborda Turandot. Han lämnade efter sig 36 sidor skisser hur han hade tänkt sig slutet på operan och efter många tvister beslöt ledningen för La Scala i Milano att ge Franco Alfani uppdraget att fullborda verket. Men vid uruppförandet 25 april 1926 slog dirigenten Arturo Toscanini av där Puccinis original slutade. Följande föreställningar använde Alfanis slut som länge kom att bli det gällande vid alla uppsättningar fram till det att Luciano Berio runt senaste sekelskiftet skrev en ny version.

Men vid lördagens premiär på Operaen i Köpenhamn hade regissören Lorezo Fiorini valt att använda ”Toscanini-versionen”, och lät operan sluta precis där Puccini lade ner pennan. Ur musikalisk synvinkel är det helt föredömligt – varken Alfani eller Berio lyckades i sina kompositionsmödor nå upp till Puccinis konstnärliga höjd. Och dramatiskt? Visst kan det kännas rumphugget att få varken ett lyckligt eller ett sorgligt slut men det är uthärdligt. Man går ju inte och ser Turandot för att njuta av spänningen i intrigen. För övrigt kan man diskutera de litterära kvaliteterna i libretton. Av vissa framhålls den som en stor skildring av två olika kvinnliga personligheter med psykoanalytisk touch. Men den kan också uppfattas som en produkt i lägre veckotidningsklass om den onda och den goda kvinnan, med en kittling av lite extra blod och våld, kryddad av namnmagi och annat trams.

Jens Christian Tvilum, Palle Knudsen och Gert Henning-Jensen som Ping, Pang och Pong.
Foto: Miklos Szabo

Lorenzo Fiorini har valt att tona ner exotismen i verket till ett minimum. Scenografin andas inte ett spår av Kina, kostymerna är västerländska och personregin mer nutida USA än dåtida Peking. Mot detta ställs Puccinis musik med mängder av kinesiska accenter, inkluderande citat av den dåtida nationalhymnen och folkvisan ”Mo Li Hua”, österländska instrument som gonger och klockspel. Även om exotism inte anses rumsrent i nutida operahistorik skulle den här uppsättningen blivit mer konsekvent och mindre förbryllande om den använts i lagom doser. För övrigt är uppsättningen allt annat än måttfull; den domineras av överdådiga masscener, häftiga effekter och videoprojektioner, avancerad och ställvis underbart vacker ljussättning.

Men man måste ifrågasätta vissa detaljer, exempelvis gestaltningen av Ping, Pang och Pong till en commedia dell’arte-grupp. De tre representerar väl medlöparna, maktens verktyg – så långt från känslostereotyperna Arlecchino, Colombina och Pagliaccio man kan komma. Det är svårt att se en koppling.

Musikaliskt är uppsättningen överdådig. Dirigenten Alexander Vedernikov leder Det Kongelige Kapel till storverk med precision, otroligt tät klang och perfekt tempo. Körklangen, både i Operakoret och i de båda barnkörerna är underbar och deras aktion absolut medryckande. Och flertalet av solisprestationerna är av mycket hög klass. Främst kanske Sung Hyu Park som sjunger Kalaf med hög tenor med både kraft och lyster, dessutom med trovärdigt agerande. Sine Bundgaard ger Lìu mänsklighet, medlidande och tapperhet med vackert klingande lyrisk sopran och Sten Byriel gör ett gripande porträtt av den olycksdrabbade Timur.

En liten fläck i protokollet får sättas för den krånglande tekniken, på grund av ett datorfel fick premiärföreställningen avbrytas i ungefär en kvart. Sådant ska inte behöva hända, det finns något som heter backup.

Johan Reuter som Mandarinen, Sung Kyu Park som Kalaf och Torleif Seinstø som Altoum.
Foto: Miklos Szabo

TURANDOT

opera av Giacomo Puccini med libretto av Gìuseppe Adami och Renato Simoni efter Carlo Gozzis pjär Il re Turandotte.

Dirigent: Alexander Vedernikov

Regi: Lorenzo Fioroni

Scenografi: Paul Zoller

Kostym: Sabine Blickenstorfer

Ljus: Franck Evin

Video: Natasia Slomska

Medverkande Ann Petersen, Sung Kyu Park, Sine Bundgaard, Sten Byriel, Torleif Steinstø, Gert Henning-Jensen, Jens Christan Tvilum, Johan Reuter

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Pigekor & Det Danske Drengekor, statister

Premiär på Operaen i Köpenhamn 19 januari 2019

Jag har varit tyst på den här bloggen en tid. Ett krånglande ben och allmän ämlighet har tvingat mig att hålla mig hemma och inte ge mig iväg på en massa evenemang. Men nu startar säsongen med åtskilliga föreställningar. I går var jag på Operaen i Köpenhamn på premiären för Turandot i Lorenzo Fioronis regi och närmast på programmet står Den flygande Holändaren på Malmö Opera och Orphée et Eurydice av Christoph Willibald Gluck på Staatsoper Hamburg. Jag ska också försöka få med några konserter från Malmö Live.

För övrigt noterar jag att det blir ingen Malmö Chamber Music i år, anslagen är för njugga. Verkligen synd, eftersom kammarmusiken är gravt eftersatt i Malmö och den här festivalen tidigare bjudit på många höjdpunkter.