Sweeney Todd lyfter inte

Scenbygget är enastående.
Foto: Miklos Szabo

Fyrtio år är lång tid och det som var friskt och lite spännande 1979 på Broadway kan bli lite nattståndet och segt på Operaen i Köpenhamn 2019 trots en ensemble i toppform och ypperligt kringverk. Premiären på Stephen Sondheims musikal Sweeney Todd kändes mer som ett stycke musikalhistoria än en fräsch återuppsättning.

Palle Knudsen som T he Demon Barber of Fleet Street.
Foto: Miklos Szabo

I sig finns det massor av poänger i Sweeney Todd. Grundhistorien är den banala dussinberättelsen om straffången som återvänder för att hämnas en orättfärdig dom men fortsättningen är betydligt intressantare: Den malträterade barberaren Todd utvecklas till en massmördare som lierar sig med Nellie Lovett, innehavare av ett lägsta klassens kafé och börjar använda offren som råvara till hennes köttpajer. Det blir aningen barnsligt, ganska makabert och mycket nöjsamt och just där når berättelsen sin topp. Avslutningen faller ner mot den eviga pigromanen med mycket seg sirap, kryddad med ett rejält mått oväsen.

Frågan är om Stephen Sondheim från början ville skapa en opera med Sweeney Todd. Mycket av musiken talar för det. Den är ganska komplex och finessrik både i harmonik och rytmik. Men han låter inte musiken föra handlingen framåt, det blir den talade dialogen som bär större delen av berättelsen.

De medverkande sjunger med klassiskt skolade röster och sångprestationerna överlag är utomordentliga, främst Susanne Resmark med sin fylliga mezzo och Palle Knudsen med kraftfull baryton. Men de är operasångare och därmed blir dialogerna talade recitativ. I sig vackert men det dämpar dramatiken; särskilt märkbart bli det i slutscenen.

Scenbygget är välgjort och fyndigt, ljuset perfekt liksom kostymerna. Och masscenerna från dårhuset är rent enastående regisserade.

Men trots alla dessa utsökta detaljer känns helheten ganska medioker och oengagerande. Kanske borde man ha sett mer till den än ägnat all kraft åt finliret?

Susanne Resmark som Mrs Lovett.
Foto: Miklos Szabo

 

SWEENEY TODD

The Demon Barber of Fleet Street

Musikal i två akter med text och musik av Stephen Sondheim efter en roman av Hugh Wheeler

Inscenering: James Brining

Regi vid återuppsättningen: Caroline Chaney

Dirigent: Ian Ryan

Scenografi och kostym: Colin Richmond

Ljus: Chris Davey

Koreografi: Nick Winston

Medverkande: Palle Knudsen, Susanne Resmark, Nicholas Morton, Cassandra Lemoine, Fredrik Rolin, Johannes Mannov, Jens Christian Tvilum, Gert Henning-Jensen, Aileen Itani

Det Kongelige Operakor; kormästare: Steven Moore

Det Kongelige Kapel; konsertmästare: Emma Steele

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 november 2019

När gulligheten blir djävulsk

Foto: Miklos Szabo

Scenen domineras av en gigantisk camera obscura, ett sådant där tittskåp där man kunde se bilder utifrån på en plan yta, en tidig föregångare till dagens telefonkameror. Från denna dras framsidan bort och blottar tittskåpets inre, ett rum där hela Mozarts opera Cosi fan tutte utspelas – förutom prologen som tar plats utanför.

Regissören Tim Alberys uppsättning går tvärtemot den moderna operaestetiken där styckets gestalter ska bli människor, riktiga människor av kött och blod. Här gör han människorna till figurer, endimensionella projektioner. Inredningen är vacker, kostymerna är vackra, liksom figurerna. Men det är som vore de skapade av en konstnär som besatt en rent otrolig hantverksskicklighet men inte en gnutta av just konstnärlighet. De är platta, livlösa, bara bilder av en verklighet utanför tittskåpet.

Först blev jag upprörd, eller rättare sagt heligt förbannad över denna konstlöshet, särskilt som Det Kongelige Kapel under dirigenten Paul Goodwin levererade

Anna Kasyan och Kari Dahl Nielsen som Fiordiligi och Dorabella.
Foro: Miklos Szabo

musik enligt samma recept, perfekt enligt partituret men utan den lyster och elegans som är Mozarts adelsmärke. Men eftersom man inte kan resa sig och klampa iväg mitt i en akt var det bara att sitta kvar. Som tur var, sångarnas prestationer var excellenta och vägde mer än väl upp den säregna konstlösheten i uppsättningen.

Så småningom lugnade jag ner mig. Det måste finnas en tanke bakom det här, det är inga glada amatörer som tror sig ha kommit på något nytt: Tim Albery har gjort bejublade uppsättningar på flera av världens stora scener och Paul Goodwin har prisats mångfalt, bland annat för sitt arbete med Academy of Ancient Music och för sina barocktolkningar; dessutom är han en av världens skickligaste oboister.

Cosi fan tutte är den sista av de tre operor som Mozart och da Ponte skrev tillsammans. De två tidigare har litterära och idémässiga förlagor: Figaros bröllop av Beaumarchais pjäs som uppmanar till uppror mot adelns makt och Don Giovanni av Tirso de Molinas roman med sina övermänniskoidéer långt före Nietzsche. Men Cosi fan tutte är da Pontes egen idé starkt präglad av upplysningstiden och dess emfasering av naturvetenskaperna samt av författarens egen cynism. Här är det inte fråga om någon kärlek, varken gudomlig eller mänsklig. Huvudpersonen don Alfonso och hans ännu mer känslokalla assistent Despina gör ett experiment med de fyra ungdomarna. Don Alfonso får stöd för sin tes: det finns ingen trofast kärlek. Quod erat demonstrandum. (Vilket skulle bevisas.)

Ur den synvinkeln blir uppsättningen både logisk och genialisk. Men också nästan djävulsk. Den opera i da Ponte-trilogin som i många uppsättningar uppfattats som komisk, nästan lite smågullig blir en förnekelse av den mänskliga godheten, till och med av människan själv; allt är bara objekt, allt går att mäta, cynismen i ett nötskal.

Sine Bundgaard som en förklädd Despina.
Foro: Miklos Szabo

Musikaliskt är uppsättningen av högsta klass. Efter de inledande stolpigheterna låter Paul Goodwin den Mozartska elegansen blomma ut för fullt. Dessutom var han en mästare på att tackla publikens störande spontanapplåder genom att slå på snabbt. Och sångarna? Vid sidan av de erfarna och superkompetenta William Dazeley och Sine Bundegaard som don Alfonso och Despina har Det Kongelige tagit fram en ung ensemble. Sopranen Anna Kasyan och tenoren Matteo Macchioni har redan skurit lagrar på flera internationella scener och de egna produkterna mezzon Kari Dahl Nielsen och barytonen Magnus Ingemund Kjeldstad visade i både sång och skådespeleri upp utomordentlig skicklighet.

Så ännu en gång blev det en föreställning på Det Kongelige Opera som är väl värd att lägga på minnet.

Hela ensemblen.
Foto: Miklos Szabo

 

 

 

 

 

COSI FAN TUTTE

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Paul Goodwin

Regi: Tim Albery

Scenografi och kostym: Tobias Hoheisel

Ljus: David Finn

Medverkande: Anna Kasyan, William Dazely, Magnus Ingemund Kjeldstad, Sine Bundegaard, Matteo Macchioni, Kari Dahl Nielsen

Det Kongelige Kapel

Premiär 12 november 2019 på Operaen i Köpenhamn