Utsökt uppsättning av Don Giovanni

Julia Kleiter, Dovlet Nurgeldiyev som Donna Anna och Don Ottavia Samt en projektion av Don Giovanni – Andrè Schuen
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Don Giovanni, ursprungligen Don Juan, är huvudpersonen i en skröna om en spanjor som levde på 1600-talet under motreformationen, den mörkaste katolska tiden. Han bröt mot alla moraliska normer och hans öde var den totala undergången, ett bevis för den gudomliga rättvisan.

En spansk munk som skrev under pseudonymen Tirso de Molina (egentligen hette han Gabriel Téllez) tog skrönan som grund till en dramatisk bearbetning med titeln ”El burlador de Sevilla” (Bespottaren från Sevilla) och gjorde huvudpersonen till adelsman, besatt av kvinnor med 2065 namn på sin förförarlista.

Med utgångspunkt från detta verk skapade Wolfgang Amadeus Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte en opera som alltsedan urpremiären 1787 hänfört publiken och satts upp otaliga gånger. Den har kallats operornas opera, den har allt man kan begära av dramatik, lyrik och musik. Amatörerna kan njuta av den fantastiska helheten, experterna slickar sig om munnen åt enskilda detaljer, så exempelvis var Richard Strauss totalt fascinerad av Mozarts modulation från F-dur till B-dur i två adagiotakter i första aktens final.

Kyle Ketelsen som Leporello och André Schuen som Don Giovanni.
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Och i söndags var det premiär för en ny uppsättning av Don Giovanni på Hamburgoperan. Applåderna var kraftiga och långa efter slutackordet – Hamburgpubliken ägnar sig inte åt sådant som stående ovationer – och det är bara att konstatera att de var synnerligen välförtjänta. Jag har förvisso hört bättre sångarprestationer men som helhet har jag aldrig sett bättre uppsättning av Don Giovanni. Dramatiken fanns där, i både aktion och scenbild, och musikaliskt var den mer än perfekt.

Donna Elvira och Don Giovanni – André Schuen och Frederica Lombardi
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Regissören Jan Bosse låter sin Don Giovanni återvända till Tirso Molinos ”El burlador”, en rakt igenom obehaglig fähund: lynnig egoistisk och besatt av sin brunst; han vet att han är på väg mot undergången och helvetet men han bryr sig inte. I hjulet runt detta nav rör sig de övriga figurerna, riktiga människor med många fel och brister men också många kvaliteter. De dras in i Don Giovannis när, smittas av hans amoralitet men tar sig loss och förenar sig mot honom. André Schuens gestaltning är intensiv, ställvis nästan obehaglig. I sin silverlamékostym blir han smaklösheten personifierad men rösten är mycket klangrik och fylld av kraft. De tre kvinnorna runt honom, Donna Anna, Donna Elvira och Zerlina, låter Jan Bosse stå för olika aspekter av kvinnligheten. Men de är starka alla tre, ingen underdånighet, ingen offermentalitet, det är #metoo ur en annan vinkel. Och deras scenprestationer är samtliga i toppklass, ska någon särskilt framhållas är det Anna Lucia Richter som Zerlina.

Bland de manliga rollerna fäster man sig mest för Kyle Ketelsens Leporello, elegant utmejslad med lagom komik och mycket värme. Den mest imponerande sångarprestationen står tenoren Doviet Nurgeidiyev som Don Ottavio med flera långa perfekt framförda arior.

Och över helheten vakade dirigenten Adam Fischer. Imponerande i sin ledning av den komplicerade uppsättningen, imponerande i sin helt igenom perfekta musikaliska tolkning, och minst lika imponerande i idén att arbeta med dubbla orkestrar, en i diket och en på scenen.

Foto: Brinkhoff/Mögenburg

 

DON GIOVANNI

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Adam Fischer

Regi: Jan Bosse

Scenografi: Stéphane Laimé

Kostym: Kathrin Plath

Ljus: Kevin Sock

Video: Jan Speckenbach

Dramaturgi: Janina Zell

Kormästare: Eberhard Friedrich

Medverkande: Andrè Schuen, Kyle Ketelsen, Doviet Nurgeidiyev, Julia Kleiter, Alexander Tsymbalyuk, Frederica Lombardi, Anna Lucia Richter, Alexander Roslavets, Anne Müller

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, Komparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär A 20 oktober 2019 på Hamburgische Staatsoper

Trevino och MSO i mål med sitt Beethovenmaraton

Med en touche från orkestern till dirigenten och stående ovationer från publiken efter slutackordet till Symfoni nr 9 i d-moll avslutades i lördags Malmö Symfoniorkesters Beethovenfestival. Under fyra konserttillfällen i två veckor har man spelat Ludwig van Beethovens alla nio symfonier, en maratonprestation både av orkestern och dirigenten Robert Trevino.

Som åhörare har det varit oerhört intressant att under en så kort tidsrymd få höra alla symfonierna, framförda av samma orkester och samma dirigent.

Min stora undran inför serien var: Hur ska Robert Trevino tackla utmaningen att fånga både helheten och detaljerna? Det rör sig ju om verk från Symfoni nr 1, med opustalet 21, skriven av en knappt 30-årig Beethoven fram till opus 125 Nionde symfonin, skriven 1825, tre före hans död. 25 år av utveckling och ständigt skapande, 25 år av personliga triumfer och tillkortakommanden 25 år av händelser och förändringar i omvärlden och de musikaliska strömningarna, inte minst det stora klivet från klassicismen till romantiken. Det är ett avgörande mästarprov för en dirigent. Många har känt sig kallade men få blivit utvalda.

Problemen kring att tolka Beethovens musik har stötts och blötts av interpreterna sedan hans död (och förmodligen dessförinnan). En sak är säker: man kan inte använda nutidens tänkesätt att projicera personen Ludwig van Beethoven i tolkningen av hans kompositioner. Som person var han likgiltig för sociala konventioner, otålig, häftig och impulsiv. Det är därför lätt att se honom som en revolutionär tonsättare som ville göra intryck med sin originalitet men hans musik ger inget stöd åt den uppfattningen, den utgår från den tradition han aldrig bröt med. Det finns inga tecken på känsloberusad egocentrisk romantik, inte ens i de tidigare kompositionerna. Och det går absolut inte att framföra de nio symfonierna som en slags självbiografisk exposé. Visst har hans livshändelser stor betydelse men de gav impulsen att skapa, de gav inte substansen i den musik han skrev.

Och tolkningspraxis har verkligen skiftat. 1800-talets och det tidiga 1900-talets tolkningar går inte att få en uppfattning om men från 1920 och framåt finns det ljudupptagningar bevarade och från mitten av 1930-talet är ljudkvaliteten fullt acceptabel. Vad man fäster sig för är skillnaderna i tyngd och tempo. Vissa dirigenter behandlar symfonierna som tunga sakrala verk, andra spelar dem luftigt och snabbt, mer som vore det musik av Haydn eller Mozart. Andra försöker följa i de stora interpreternas fotspår; man blir nästan förskräckt över hur många Karajan-epigoner som fått sina avtryck bevarade.

Robert Trevino serverade en symfonicykel som på intet sätt kan sägas vara revolutionerande, han höll sig mestadels ganska troget i mittfåran i både tyngd och tempo. Vad som var mest anmärkningsvärt var att han i hög grad tonade ner symfoniernas klassicistiska grund och betonade de romantiska dragen. Det resulterade i ett enastående vackert framförande av sjätte symfonin (förutom en del problem i träblåset) men var ganska besvärande i ettan och tvåan som fick en hel del inte önskvärd sötma och rent förödande andra symfonins första sats där den geniala enkelheten doldes i penseldrag av sirap.

I tredje symfonin, Eroica, och femte symfonin, Ödessymfonin, visade Trevino djärvhet och i viss mån elegans. Tolkningarna var intressanta och väckte verkligen publikens förtjusning men vissa partier kändes alldeles för lättviktiga. Så exempelvis andra satsens adagio i Eroican där han närmast försökte tona ner den mäktiga arkitekturen. Man måste också sätta frågetecken för hans framförande av sjunde symfonin – främst det nästan nonchalanta adagiettot i andra satsen och furiösa och bullriga sista satsen. Mycket effektfullt och publikfriande – men det var inte det som står i partituret.

Tyvärr blev den avslutande konserten med åttonde och nionde symfonin något av en besvikelse. Här hade Robert Trevino skruvat upp tempot ytterligare med påföjd att fraserna blev otydliga och helhetsintrycket – både av åttans uppenbara glädje och nians majestätiska tyngd – försvann i en trist monotoni.

Men trots alla brister fanns det något löftesrikt i Trevinos Beethoventolkningar. Man får hoppas att han återkommer med dem.

Vidunderlig operaestetik

Ljuseffekterna är häpnadsväckande. I förgrunden de två kråkorna, spelade av Jens Christian Tvilum och Morten Grove Frandsen.
Foto: Per Morten Abrahamsen

Ett stycke fulländad operaestetik och en explosion av intryck. Urpremiären på Hans Abrahamsens opera Snedronningen på Operaen i Köpenhamn i söndags blev en upplevelse som direkt borrade sig fast i minnet.

Grunden är H C Andersens saga Sneedronningen. Hans Abrahamsens opera behåller självklart intrigen, eller vad man nu säger om sagor, men också en stor del av berättelsens repliker och övriga språk. Till detta har han skrivit musik som egentligen skulle kräva en hel avhandling för en någorlunda rättvis analys. I botten är den tonal med dur- och mollklanger men ovanpå detta har han vävt en matta med mängder av inslag: kyrkotonarter, tolvton, naturtoner, expressivt ljudmåleri och mycket mer. Musikteoretiskt intressant men framför allt en skönhetsupplevelse av stora mått. Det är vackert, mycket vackert och mycket lättlyssnat trots den komplexa arkitekturen. Och dirigenten Robert Houssart och Det Kongelige kapel får fram alla nyanser och klanger.

Boris André som Rensdyret och Sofie Elkjær Jensen som Gerda.
Foto: Per Morten Abrahamsen

Musiken kompletteras av en extraordinär scenografi och ljusdesign med mirakulösa effekter. Man nästan tappar andan över vad som går att åstadkomma med dessa ljuskällor: illusioner, geometriska figurer, stämningar. Det är mer än mästerligt. Och de fantasifulla och välgjorda kostymerna ger ytterligare en dimension.

Sofie Elkjær Jensen och Melis Jaatinen.
Foto: Per Morten Abrahamsen
Johan Reuter – Den Universelle och Johanne Bock – den gamla kvinnan
Foto: Per Morten Abrahamsen

Så långt kringverket.Men det är ju de medverkande, sångarna och dansarna som är centrum i framförandet. Och är det fråga om prestationer i minst lika hög klass. Sofie Elkjær Jensen med sin ljuvliga sopran skapar ett underbart porträtt av Gerda, fint sekunderad av mezzon Melis Jaatinen som Kay, Johanne Bocks gestaltning av de tre gamla kvinnorna fascinerar och Johan Reuter skapar stadga och tyngd med sin figur Den Universelle. Även övriga medverkande svarar för mycket gedigna insatser.

Hans Abrahamsens Snedronningen är ett utsökt verk av en av Nordens främsta kompositörer och det har fått en iscensättning av högsta klass. Men det är inget för barn, det är skapat av vuxna, för vuxna och som åskådare behöver man inte ens ha barnasinnet kvar. Men vill man njuta av perfekt operaestetik är ett besök att rekommendera.

SNEDRONNINGEN

opera i tre akter av Hans Abrahamsen med libretto av Hans Abrahamsen och Henrik Engelbrecht efter H C Andersens saga Sneedronningen

Dirigent: Robert Houssart

Regi: Francisco Negrin

Scenografi: Palle Steen Christensen

Kostym: Louis Désiré

Ljus: Bruno Poet, Matt Daw och Playmodes Studio

Koreografi: Toniah Pedersen

Medverkande: Sofie Elkjær Jensen, Melis Jaatinen, Johanne Bock, Johan Reuter, Sibylle Glosted, Gert Henning-Jensen, Jens Christian Tvilum, Morten Grove Frandsen, Maria Malmström, Boris André

Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Urpremiär 13 oktober 2019 på Operaen i Köpenhamn