Carmen i det fria

Magnus Vigiljus som Don José och Andrea Pellegrini som Carmen – två skickliga operaartister med stor potential både i sång och agerande.
Foto: Mikal Schlosser

Opera Hedeland bjuder inte på någon tjusig scenografi i årets uppsättning, Carmen. Ett dammigt torg med lite betongskrot som enda dekoration och i fonden en nedgången byggnad. Prakten står naturen runt den väldiga amfiteatern för och när mörkret faller skapar ljus och rökeffekter en fascinerande miljö.

Flickorna på tobaksfabriken
Foto: Mikal Schlosser

Lite av samma dualism präglar uppsättningen i stort: kostymerna är inte någon speciell fröjd för ögat, tablåerna enkla och personregin minimal. Men solisternas sångprestationer och generösa spelglädje skapar en föreställning som är både njutbar och engagerande.

Titelrollen Carmen är en självständig kvinna som räds varken fan eller männen, som sätter sin frihet först; Andrea Pellegrini sjunger henne med mycket styrka och kraft med en mezzo som ställvis nästan är plågsamt vacker i sin intensitet.

Yana Kleins gestaltning av Michaëla måste sägas vara premiärkvällens höjdpunkt: en klar sopran med nästan otrolig lyster och ett värdigt lugn med ändå känslofyllt utspel.

Magnus Vigiljus skapar med sin välljudande tenor och sparsmakade utspel en trovärdig Don José. Otrolig är däremot Lars Møllers Escamillo förmodligen en parodi: en pellejöns i sjavig ljusdräkt och ljusblå gymnastikskor som knappt skulle våga sätta kniven i en kalvkotlett, än mindre ge sig på en stridstjur; men han sjunger bra. Även de övriga solisterna är av mycket fin klass och de båda körerna täta i klangen och klart godkända i agerandet.

Enda minustecknet i sammanhanget är dirigenten Christian Kluxen. Visst ger han bra stöd till sångarna men man saknar mycket av glöden och koloriten i Bizets musik. Och han håller ner tempot med långa uppehåll mellan varje del, kanske för att skapa utrymme för publikens spontanapplåder. För oss som inte vill klappa händer i tid och otid är det klart störande.

Smugglarbandet anländer
Foto: Mikal Schlosser
Escamillo sjunger om sin storhet i Toreadorarian
Foto: Mikal Schlosser

Det blev ingen lyckad början för Bizets Carmen. Den tidens män hade ännu mindre till övers för starka kvinnor än nutidens. På premiärdagen 3 mars 1875 stod det varningar i Paristidningarna där operan betecknades som omoralisk och recensenterna fördömde enhälligt handlingen som obscen och musiken som ointressant, odramatisk och renons på lättsjungna melodier. Man förutspådde tomma hus och snabb nedläggning. Men efter premiären i Wien ett halvår senare var succén obestridlig och recensenterna tvingades krypa till korset. Allt sedan dess har Carmen varit en av de mest älskade operorna som uppförts i ett otal uppsättningar, filmatiserats flera gånger och det har visats många tv-versioner. Publiken har kommit. Så även på Opera Hedeland i fredags: den stora amfiteatern var fylld in till sista plats. Och regnet hängde i luften men bröt inte ut i motsats till vad som hände när förra uppsättningen på Opera Hedeland hade premiär 2007: då fick föreställningen avbrytas mitt i ösregnet.

 

 

 

OPERA HEDELAND 2019

CARMEN

opera av Georges Bizet med libretto av Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter Prosper Mérimées roman

Regi: Runar Hodne

Dirigent: Christian Kluxen

Scenografi: Runar Hodne, Maria Gyllenhof och Elisabeth Holager Lund

Ljus: Mikael Sylvest

Ljud: Claus Pedersen

Solister: Andrea Pellegrini, Magnus Vigiljus, Yana Klein, Lars Møller, Sibylle Glosted, Ingeborg Børch, Jonathan Koppel, William J Pedersen, Jacob Bloch Jespersen, Frederik Rolin

Opera Hedelands festivalorkester, Opera Hedelands festivalkör, Roskilde Domkirkes drengekor; kormästare: Filipe Carvalheiro och Egil Kolind

Premiär 9 augusti 2019

Bayreuth än en gång

Även i år fick jag förmånen att få biljetter till Bayreuther Festspiele, en av världens mest kända operafestivaler. Året nyuppsättning är Tannhäuser i Tobias Kratzers regi och med Valery Gergiev som dirigent. Sedan 2011 har jag sett varje uppsättning i Bayreuth men frågan är om denna Tannhäuser på många sätt är den mest förbluffande. Att förvandla Wagner till underhållning med anarkistiska förtecken, att ta väl vara på de musikaliska godbitarna – och de är många – och bortse från det djupa pretentiösa tankegodset måste verkligen anses vara en revolution.

Så blev det fyra operor till, uppsättningar sedan tidigare år men samtliga bearbetade för året. Sammanlagt fem fullängds Wagneroperor på fem dagar; det blev faktskt en aning mastigt. Lite Puccini och Donizetti och kanske lite Mozart skulle inte sitta illa nu

Nedanstående texter publicerades i Skånska Dagbladet 9 augusti

 

Tannhäuser på Burger King

Stephen Gould som Tannhäuser, Elena Zhidkova som Venus och Manni Laudenbach som Oskar
Foto: Enrico Nawrath

2011 var det premiär i Bayreuth för Sebastian Baumgartens uppsättning av Tannhäuser. En politiskt korrekt tråkighet som, om den har satt några spår överhuvudtaget, kommer att gå till historien som den uppsättning som fick de massivaste bu-ropen i Bayreuths historia vid premiären. Wartburg blev en biogasfabrik, Venusberget en cirkusbur och det verkade som hade Baumgarten en djup aversion mot verket och försökte förstöra det så mycket som möjligt.

Så i år var det dags för en ny uppsättning, signerad Tobias Kratzer och med Valery Gergiev på dirigentpulten. Den högstämda historien har blivit en pikaresk, miljösvärmeriet har bytts ut mot glad anarki – och buandet ersattes av högljudda ovationer.

Drag-queenen Le Gateau Chocolat framför Wagners teser.
Foto: Enrico Nawrath

Sceniskt är det en ren fröjd. Avancerade videoprojektioner kopplas direkt till skeendet på scenen, scenbygget i sig är både gediget och fantasifullt, kostymerna spektakulära, effekterna påfallande. Handlingen öppnas med att ett sällskap med Tannhäuser själv i full clownkostym, Venus, en drag-queen och en dvärg kommer åkande i en rostig Citroën-buss, passerar Baugartens biogasfabrik, skrämmer till sig en måltid vid ett Burger King-ställe för att slutligen komma till lantgreven Hermann. Kratzer låter historien fortsätta med kampen i Tannhäusers inre mellan den högstämda kärleken till lantgrevens brorsdotter Elisabeth och den erotiska dragningen till Venus fram till flykten från Wartburg och återkomsten till en förändrad värld.

Tannhäuser med den döda Elsa
Foto: Enrico Nawrath

Frågan är om det är rätt att behandla verket Tannhäuser med så lätt hand, att förvandla Wagners dramatiska halvreligiösa opera till något som närmast kan liknas vid högkvalitativ underhållning. Är det inte att förringa och fjärma sig Wagner? Faktiskt inte. Tobias Kratzer har följt Wagners egna tankegångar, som de kommer till uttryck i det lilla manifestet ”Die Revolution” från 1849 (fyra år efter uruppförandet av Tannhäuser).

”—Inget hat, ingen avund, ingen förargelse eller fiendskap ska finnas bland er; som bröder som här lever ska ni känna er fria, fria i viljan, fria i gärningen, fria i njutningen; så ska ni känna livet —”

Med den utgångspunkten är det närmast en självklarhet att tvätta bort operans bigotterier till förmån för en livsglad anarki.

Valery Gergiev följer också de tankegångarna i sin musikaliska tolkning. Efter premiären fick han kritik för att ha problem med klangbilden från orkestern i det täckta diket i Festspielhaus men också för att han var konsekvent i linjerna. Jag såg andra föreställningen och då märktes inget av dessa problem. Klangen var balanserad och tät, märkbart ljus och accentuerat romantisk. Inte Wagner på det sätt man är van vid men konsekvent till uppsättningen i övrigt.

Dubbelprojektion: en kombination av video och agerandet på scenen.
Foto: Enrico Nawrath

Och solisternas insatser var mestadels enastående. Stephen Goulds Tannhäuser är gränslöst mäktig i klangen med en scennärvaro som räckte över hela den väldiga salongen, liksom Stephen Millings kraftfulla och myndiga bas som lantgreven. Markus Eiche som Wolfram von Eschenbach levererar en utsökt Sång till aftonstjärnan och Elena Zhidkova sjöng en Venus, perfekt i både sång och agerande.

Wieland Wagner förändrade Festspielhaus från Wagnermuseum till experimentalscen. Frågan är om Tobias Kratzers Tannhäuseruppsättning håller måttet för att bli en milstolpe i den fortsatta utvecklingen.

 

BAYREUTHER FESTSPIELE 2019

TANNHÄUSER

opera av Richard Wagner

Dirigent: Valery Gergiev

Regi: Tobias Kratzer

Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier

Ljus: Reinhard Traub

Video: Manuel Braun

Dramaturgi: Konrad Kuhn

Kormästare: Eberhard Friedrich

Solister: Stephen Milling, Stephen Gould, Markus Eiche, Daniel Behle, Lise Davidsen, Kay Stieferman, Elena Zhidkova, Le Gateau Chocolat, Manni Laudenbach med flera

Festspelsorkestern, Festspelskören

Premiär: 25 juli 2019; sedd föreställning: 28 juli

Lyckat och mindre lyckat

Mästersångarna i Nürnberg: Klaus Florian Vogt som Walther von Stolzing och Michael Volle som Hans Sachs
Foto: Enrico Nawrath

Uppsättningarna i Bayreuth löper över flera år. Flera av solisterna byts ut, ibland även dirigenterna. Och regissörerna brukar arbeta om både detaljer och större avsnitt, så det är absolut värt att se om så många verk som möjligt. I år lyckades jag se samtliga uppsättningar; Lohengrin, Parsifal, Mästersångarna och Tristan och Isolde.

Barrie Koskys uppsättning av Mästersångarna i Nürnberg blev en succé vid premiären 2017. Förra året hade han slipat till den ytterligare. Publiken var överförtjust, det är enda gången i Bayreuth som jag varit med om stående ovationer och det till en regissör. Men i årets version har han blivit för överambitiös, pekpinnarna blir för grova och omständligheten för massiv. Det blir nästan lite långtråkigt. Men solistprestationerna är fortfarande glänsande med Michael Volle som en perfekt Hans Sachs och Klaus Florian Vogt firar nya triumfer som Walter von Stolzing.

Ur Parsifal: Ryan McKinny som Amfortas med de två Graalsriddarna Martin Homrich och Timo Riihonen
Foto: Enrico Nawrath

Årets mest positiva överraskning blev Uwe Eric Laufenbergs revision av Parsifal. Han har behållit den ytliga religiositeten i första akten, en genomskådande spegling av munkarnas skenhelighet. Sista akten blir storartad, en gripande hyllning till livet och kärleken. Scenografin är bländande vacker och högstämdheten påtaglig. Och solisterna är rent fantastiska, främst Elena Pankratova som skapar en enastående Kundry, intensiv och skönsjungande med utsökt scenpersonlighet, fint kompletterad av Günther Groissbocks Gurnemanz. Ny dirigent för året är Semyon Bychkov som väl fångar musikens alla nyanser: dramatik, högstämdhet och smärta. Kanske något långsam i tempot men det är en långsamhet som är befogad.

Lohengrin: Neo Rauchs och Rosa Loys scenografi och kostymer är enastående spektakulära
Foto: Enrico Nawrath

Elena Pankratova gör också en utsökt rollprestation som Ortrud i Lohengrin, genomtänkt, uttrycksfull och intensiv. Klaus Florian Vogt glänser i titelrollen och Georg Zeppenfeld skapar en minnesvärd König Heinrich. Scenografin av Neo Rauch och Rosa Loy är i högsta grad spektakulär och Christian Thielemann befäster än en gång sin ställning som en av de ledande Wagnerdirigenterna.

Ur Lohengrin: Tomasz Konieczny som Friedrich von Telramund och Elena Pankratova som Ortrud
Foto: Enrico Nawrath

 

Och det blir Christian Thielmanns musikaliska ledning som räddar Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde. Visst gör Stephen Gould en perfekt Tristan och Christa Mayers Brangäne är värd all uppmärksamhet. Men tyvärr känns uppsättningen som helhet ganska ointressant och förlegad.

Tristan och Isolde: Stephen Gould som Tristan, Petra Lang som Isolde och Georg Zeppenfeld som Kung Marke.
Foto: Enrico Nawrath

Hög höjd i Höör

Ylva Edén som Mary, Elin Eriksson som Virginia, Josef Zetterberg Pihl som Mr Otis, Elma Kjellin som Mrs Otis, Albin Persson Fiskesjö som Washington Otis, Torsten Edén och Maja Rosén som Stars and Stripes

Det är lätt att ta till brösttoner med spår av grötmyndighet när man skriver om Höörs sommaropera. Uttryck som ”enastående kulturgärning”, ”unikt projekt” och liknande bara rinner ur fingrarna och fastnar nästan av sig själva i texten. Förvisso är det ett unikt projekt: att i en ort med omkring 10 000 invånare skapa en tradition med en sommaropera med medverkande barn och unga som nu fortgått i mer än 20 år med mestadels högkvalitativa verk, många urpremiärer och mycket egenhändigt skrivet. Det finns ingen motsvarighet i hela Europa. Och förvisso är det en enastående kulturgärning att så envist visa på alternativ till elektrifierad treackordsmusik i baktakt.

Årets sommaropera Spöket på Canterville behöver inga sådana utsvävande floskler, den står stadigt på egna ben med full kvalitet både musikaliskt och sceniskt.

Thomas Blums musik är eklektisk, en del romantik, en del underhållningsmusik men också spår av minimalism, barock och latinamerikanskt. En mustig blandning men tonal och mycket öronvänlig utan att vara banal; dessutom väl anpassad till sångarnas kapacitet. Instrumentationen är skicklig och skapar en stor klangbild hos den välspelande ensemblen.

Tord Nihlén har elegant skrynklat ihop Oscar Wildes kortroman till ett libretto som tar tillvara alla poänger, inklusive de speciella ironierna och som är mycket snyggt i metern till glädje för både sångare och publik.

Richard Wieland som Spöket

Scenografin är i det närmaste professionell. Inte en skraltig antydan där publiken får föreställa sig det mesta utan ett inventiöst rum med öppen spis, möbler och mycket annan rekvisita; och scenbytet till spökets kammare är mycket fyndig. Även kostymer och mask håller samma höga kvalitet. Jag har sett uppsättningar på institutionsteatrar som varit betydligt slarvigare utförda.

Även regi och koreografi håller professionell klass. Regissören sprider skeendet över hela scenen, agerandet är trovärdigt naturligt och replikföringen flyter lätt. Balettnumren är snygga, livliga och medryckande.

Några av solisterna sjunger med skolade röster, de andra med naturliga. Skillnaderna är inte störande eftersom alla vårdar sig om tonsäkerhet, bra klang och gediget utspel. Naturligtvis hamnar Richard Wieland som Spöket och Elin Eriksson som Virginia mycket i fokus men de kompletteras mycket bra av de övriga och spelglädjen hos samtliga är stor och tydlig.

Det blev en trevlig och minnesvärd operaafton. Jag har följt Höörs sommaropera under flera år och otvivelaktigt måste 2019 år upplaga vara en av höjdpunkterna.

Nästa år blir det en operaversion av Shakespeares Trettondagsafton. Förberedelserna är redan i full gång.

Denna recension publicerades i Skånska Dagbladet 5 augusti

Spökbaletten

Höörs Sommaropera 2019

SPÖKET PÅ CANTERVILLE

opera med musik av Thomas Blum med libretto av Tord Nihlén efter Oscar Wildes roman

Konstnärlig ledning och scenografi: Tord Nihlén

Musikalisk ledning: Thomas Blum

Regi: Gabriella Marmén

Koreografi: Emily Willman

Kostym: Elias Levin

Mask: Sara Nihlén

Ljus: Felicia Rasmusson

Musikensemble: Anna Grane, Elinor Williams, Marianne Czismadia, Mia Enoksson Blomqvist, Per Ekman, Annika Papaspiropoulos, Cecilia Ingvarsson, Patrik Sonestad, Swantje Oostra, Daniel Pålsson

Solister: Richard Wieland, Simon Boström, Josef Zetterberg Pihl, Albin Persson Fiskesjö, Elin Eriksson, Åke Wieland, Elma Kjellin, Elin Röjås med flera

Urpremiär: 1 augusti 2019; sedd föreställning: 3 augusti