Telemanns Orpheus – en elegant återuppståndelse

Både rokoko och new look
Foto: Markus Gårder

Utan att jag då hade en aning om det lades grunden till min upplevelse av Vadstena-Akademiens uppsättning av Telemanns opera Orpheus för mer än ett halvt sekel sedan. Orfeus-myten, särskilt i den version som finns i Ovidius Metamorphoser, var ett kärt ämne på gymnasiets latinlektioner. Dessutom hade jag en pianolärare som var stor beundrare av Georg Philipp Telemann och tvingade mig spela flera av hans (ganska tråkiga) klaververk på sin spinett. Det där förbaskade instrumentet kunde inte hålla stämningen mer är en kort tid och det gjorde inte precis musiken mer njutbar. Men för honom var det nonplusultra. Han predikade att Telemann speglade barockmusikens själ: perfekt, logisk, ren och klar. Men där var nog gubben ute och cyklade. Telemann var ingen purist, snarare en eklektiker som tog till sig intryck från olika håll och lik vännen och kollegan Händel som i sin senbarock närmade sig klassicismen.

Johanna Wallroth som Ismene
Foto: Markus Gårder

Alltnog: Telemann lånade (eller stal) librettot till Louis Lullys Orphée, som däremot är en äkta barockkomposition, och skrev ihop en opera som uppfördes konsertant i Hamburg 1726 och fick en scenisk premiär i Karlsruhe 1728. Sedan försvann verket i Lethes mörka vatten och manuskriptet återfanns först på 1970-talet. Nils Spangenberg, konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien insåg att operan passade väl in i akademiens ambitioner att väcka nytt liv i bortglömda verk och i fredags var det nordisk premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott.

Det är en sceniskt rasande elegant uppsättning. Bröllopssalens scen har byggts upp – det gör man varje år – med en proscenieteater som infattas av en vit ram och, längre in på scenen, en svart ram. Intrýcket blir dubbelt tvådimensionellt (kan man säga så?) och det förstärks ytterligare av de två icke-färgerna svart och vitt där man vänt på begreppen och låter svart stå för livet och vitt för döden och underjorden. De välgjorda kostymerna med drag av både rokoko och new look följer dessa linjer och den sparsmakade rekvisitan fulländar intrycket av en grafisk drömvärld. Det är estetiskt perfekt, intresseväckande men samtidigt en aning skrämmande.

Sparsmakad är också personregin, inga stora rörelser eller intensiva gester. Koreografin blandar friskt mellan commedia dell’arte, klassisk balett och 1940-talskabaré men allt är återhållet, mer viskningar än rop.

Andreas Edlund, som från cembalon leder föreställningen, placerar verket mitt i barocken i både klang och tempo. I sig inget fel i det men personligen hade jag önskat mer nerv och intensitet; det är trots allt inte sakral musik det är fråga om. Orkesterensemblen är välspelande och utmärkt i intonationen, inga försök till vibraton eller liknande otyg, något som man ofta råkar ut för särskilt i nordiska barockensembler.

Richard Lindström som Orpheus.
Foto: Markus Gårder

Och sångsolisterna håller överlag en jämn hög klass. Det är ju sångare i början av karriären; de har ännu inte hunnit färdigutveckla varken sång eller sceniskt utspel och med Andreas Englunds återhållsamma tolkning blev tyvärr helhetsintrycket en aning blekt. Men som alltid i Vadstena-Akademiens uppsättningar finns det flera solister som ger aningar om kommande stordåd. Johanna Wallroth sjunger Ismene med säker barocksopran, perfekt i klangen och med fin scenpersonlighet; i stort kan detsamma sägas om Ingrid Berg som Eurydice. Richard Lindström som Orpheus och Kajsa Lindberg som Orasia har lovande kraft och intensitet men måste båda finslipa sin tonsäkerhet. Och så Mikael Horned som Pluto: mycket säker i agerandet och med baryton som verkar klara av allt från Wagner till italiensk buffaopera. Det ska bli intressant att se var han hamnar.

Det har nu gått 55 år sedan Ingrid Maria Rappe och kretsen kring henne startade Vadstena-Akademien. Många minnesvärda uppsättningar har det blivit genom åren och för många operastjärnor har karriären börjat där. Idag är det en institution att räkna med som förhoppningsvis väntar en ljus framtid.

Foto: Markus Gårder

ORPHEUS eller Die wunderbare Beständigkeit der Liebe

opera av Georg Philipp Telemann, baserad på Michel du Boullays libretto till operan Orphée av Louis Lully

Musikalisk ledning: Andreas Edlund

Regi och koreografi: Clara Svärd

Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Anna Wemnert

Konsertmästare: Fredrik From

Medverkande: Kajsa Lindberg, Johanna Wallroth, Richard Lindström, Georg Källström, Mikael Horned, Monika Jägerova med flera

Premiär 19 juli 2019 i Bröllopssalen på Vadstena slott