Läcköoperan visar åter framfötterna

Fredrik af Klint, Maria Streijffert och Lars Arvidson som Basilio, Marcellina och Bartolo
Foto: Daniel Strandroth

Det blev ett förspel som skulle ha passat på en Bayreuthuppsättning av Flygande Holländaren: ett våldsamt åskväder med mängder av blixt och dunder, stormbyar och forsande ösregn. Men skyddstaket över inre borggården på Läckö slott klarade sig och efter en halvtimmes väntan på att ovädret skulle mattas av kunde dirigenten Simon Phipps lyfta taktpinnen och få igång orkester och sångare till något som visade sig växa till en av de mest förtjusande föreställningar av Mozarts Figaros Bröllop som jag varit med om.

Frida Engström som Susanna
Foto: Daniel Strandroth

Egentligen är det inget märkvärdigt med uppsättningen, ingen överföring till nutida problem, ingen tidsförflyttning, ingen överromantisering eller andra angrepp på musiken; spelplatsen begränsar möjligheterna till mer avancerad scenografi och kostymerna är enkla, välgjorda och känns tidstypiska (även om de objektivt sett inte är det).

Men helheten är utsökt: Mozarts kanske mest älskade opera i perfekt musikalisk dräkt; Simon Phipps höll sig strängt till klassicismen i både orkesterklang och tempo (som tur var spelade man med stålsträngade stråkinstrument, sensträngar hade nog fått problem med det blöta vädret) han hade lagom fart i föreställningen, sångarna fick allt det stöd och utrymme de behövde men publiken hindrades från alltför långa spontanapplåder.

Den speciella spelplatsen gör att regissören Anne Barslev huvudsakligen har fått inrikta sig på personregin. Även där blir resultatet mycket bra, karaktärerna är utmejslade men inte överdrivna och mycket trovärdiga. Kanske skulle hon ha accentuerat det revolutionära draget i Beaumarchais skådespel som ligger till grund för operan och låtit Figaro i Nils Gusténs gestalt få ännu mera kraft och låta Hannes Öbergs Greve Almaviva bli ännu mer bakslug översittare; men det är en smaksak.

Annie Fredriksson som Cherubin och Matilda Sterby som Grevinnan
Foto: Daniel Strandroth

Ensemblen är mycket högklassig i både sång och agerande. Lars Arvidson och Maria Streijffert som Bartolo och Marcellina bär på eoner av erfarenhet och kan med utmärkt resultat låta sina figurer få drag av commedia dell’arte, Frida Engströms Susanna är mycket välljudande och elegant mogen i utspelet och Hannes Öberg utnyttjar sin vackra baryton att få fram alla facetter hos Greve Almaviva.

Men det är tre sångare i början på karriären som måste framhållas extra: Annie Fredriksson som Cherubin med elegant, livlig mezzo och blixtrande agerande; Hilka Ylinärä som Barabarina med en rent ljuvlig sopran och sparsmakat utspel; samt den stora överraskningen Matilda Sterby som grevinnan. Premiären på Läckö var hennes egentliga debut och hon bjöd på en otroligt bra rolltolkning med klangrik nästan gränslös sopran och ett värdigt agerande med stor scenpersonlighet. Det skulle inte förvåna mig om hon kommer att rusa raka vägen mot höjderna.

Sommaroperorna på Läckö slott har genom åren bjudit på många minnesvärda uppsättningar, främst av sentida eller nyskrivna verk. När man nu har gett sig på en klassiker blir resultat minst lika perfekt. Det finns all anledning att börja jaga biljetter till nästa års uppsättning.

Frida Engström som Susanna, Lars Arvidson som Bartolo samt Maria Streijffert som Marcellina
Foto: Daniel Strandroth

 

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte i översättning av Britt G Hallqvist

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Anne Barslev

Scenografi och kostym: Anna Ardelius

Mask och peruk: Therésia Frisk

Medverkande: Nils Gustén, Frida Engström, Hannes Öberg, Matilda Sternby, Annie Fredriksen, Maria Streijffert, Lars Arvidson, Fredrik af Klint, Hilkka Ylinärä, Sami Yousri med flera

Konsertmästare: Per Drougge

Premiär på Läckö Slott den 14 juli 2019