Ljus kultur i mörkaste Småland

Björn Elmgren i titelrollen – ett bra porträtt av en grinig gubbe.
Foto: Linda Himsel

”Småland är platsen där vi valt att verka. Vår hembygd. Här vill vi spela opera och berätta historier som berör. Vi vill göra det med musik och i de miljöer som finns här. En masugn eller en folkpark. Ett bruk eller en trädgård.

Tillsammans med de människor som bor här vill vi bjuda på magi. Många av våra musiker och sångare ha kopplingar till Småland. En del för att de är födda här. Andra för att de har fäst sig vid Småland.”

Michael Axelsson – en skönsjungande Ernesto.
Foto: Linda Himsel

Det skriver Christina Gutiérrez Malmbom, Åsa Lindskog, Johannes Nordgren och Lovisa Stenberg styrelsemedlemmar i Smålandsoperan, i programbladet till Donizettis opera Don Pasquale som hade premiär i lördags i Åseda Folkets Park.

För mig var Smålandsoperan något okänt. Jag hade vid något tillfälle hört talas om den men hade inte en aning vad man sysslade med. En stunds grävande på internet visade att man satt upp tre Mozartoperor, Trollflöjten, Figaros bröllop och Don Giovanni, under de senaste åren. Det här verkade intressant och Åseda passade perfekt in i mina tidsplaner.

Det blev en mycket speciell upplevelse. Våra vanligaste kulturprofeter, företrädesvis från storstäderna, brukar häva ur sig floskler om att ”kulturen måste ut till folket” och att ”murarna kring finkulturen måste rivas” och liknande mantra vilka i grund och botten går ut på att man ska vulgarisera och förenkla (fördumma) klassiska verk i akt och mening att göra dem mer tillgängliga. Smålandsoperan går motsatt väg. Man skriver inte om verken, man lägger ner omsorg på scenografi och kostymer, man är noggrann med det musikaliska utförandet och framför allt försöker man behålla operans speciella magi. Och publiken kommer; de flesta verkar inte ha några problem med ”finkulturen”.

Elin Skorup och Joakim Larsson som Norina och Doktor Malatesta
Foto: Linda Himsel

Don Pasquale är inte en av Donizettis mest spelade operor. Musiken är som i de flesta hans verk briljant och tacksam för sångarna och librettot är inte helidiotiskt, den sure gubben som blir lurad är en både mänsklig och tacksam historia med många komiska poänger

Smålandsoperans uppsättning tar mycket väl vara på verkets alla kvaliteter. Maria Ingemarsson Berg håller föreställningen i ett behagligt tempo och får den välspelande sextetten att fungera riktigt bra som operaorkester. Och solisternas prestationer förtjänar samtliga högt betyg, både i agerande och musik. Rösterna är kraftiga och klara med rent exemplarisk textning och den sceniska utstrålningen högst påtaglig med bra timing. Det blev några timmar med fin musik, god underhållning, många skratt och även en aning eftertanke.

Barnkören
Foto: Linda Himsel

Smålandsoperan tar upp den gamla Folkparksteaterns tradition med finkultur på udda platser, långt ifrån storstädernas palats. Det är en kulturgärning som på alla sätt bör uppmuntras och understödjas. Jag ska redan nu ställa mig i biljettkön för nästa års uppsättning av Mozarts Cosí fan tutte.

SMÅLANDSOPERAN

DON PASQUALE

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Giovanni Ruffino i översättning av Sven Hugo Persson

Regi: Anders Aldgård

Musikalisk ledning: Maria Ingemarsson Berg

Kostym: Per Enarsson

Scenografi: Elna Bengtsson

Ljus: Viktor Ståhl Engström

Medverkande: Elin Skorup, Björn Elmgren, Michael Axelsson, Joakim Larsson, Henrik Zenkert

Kör, barnkör, orkesterensemble

Premiär i Åseda Folkets Park 20 juli

Telemanns Orpheus – en elegant återuppståndelse

Både rokoko och new look
Foto: Markus Gårder

Utan att jag då hade en aning om det lades grunden till min upplevelse av Vadstena-Akademiens uppsättning av Telemanns opera Orpheus för mer än ett halvt sekel sedan. Orfeus-myten, särskilt i den version som finns i Ovidius Metamorphoser, var ett kärt ämne på gymnasiets latinlektioner. Dessutom hade jag en pianolärare som var stor beundrare av Georg Philipp Telemann och tvingade mig spela flera av hans (ganska tråkiga) klaververk på sin spinett. Det där förbaskade instrumentet kunde inte hålla stämningen mer är en kort tid och det gjorde inte precis musiken mer njutbar. Men för honom var det nonplusultra. Han predikade att Telemann speglade barockmusikens själ: perfekt, logisk, ren och klar. Men där var nog gubben ute och cyklade. Telemann var ingen purist, snarare en eklektiker som tog till sig intryck från olika håll och lik vännen och kollegan Händel som i sin senbarock närmade sig klassicismen.

Johanna Wallroth som Ismene
Foto: Markus Gårder

Alltnog: Telemann lånade (eller stal) librettot till Louis Lullys Orphée, som däremot är en äkta barockkomposition, och skrev ihop en opera som uppfördes konsertant i Hamburg 1726 och fick en scenisk premiär i Karlsruhe 1728. Sedan försvann verket i Lethes mörka vatten och manuskriptet återfanns först på 1970-talet. Nils Spangenberg, konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien insåg att operan passade väl in i akademiens ambitioner att väcka nytt liv i bortglömda verk och i fredags var det nordisk premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott.

Det är en sceniskt rasande elegant uppsättning. Bröllopssalens scen har byggts upp – det gör man varje år – med en proscenieteater som infattas av en vit ram och, längre in på scenen, en svart ram. Intrýcket blir dubbelt tvådimensionellt (kan man säga så?) och det förstärks ytterligare av de två icke-färgerna svart och vitt där man vänt på begreppen och låter svart stå för livet och vitt för döden och underjorden. De välgjorda kostymerna med drag av både rokoko och new look följer dessa linjer och den sparsmakade rekvisitan fulländar intrycket av en grafisk drömvärld. Det är estetiskt perfekt, intresseväckande men samtidigt en aning skrämmande.

Sparsmakad är också personregin, inga stora rörelser eller intensiva gester. Koreografin blandar friskt mellan commedia dell’arte, klassisk balett och 1940-talskabaré men allt är återhållet, mer viskningar än rop.

Andreas Edlund, som från cembalon leder föreställningen, placerar verket mitt i barocken i både klang och tempo. I sig inget fel i det men personligen hade jag önskat mer nerv och intensitet; det är trots allt inte sakral musik det är fråga om. Orkesterensemblen är välspelande och utmärkt i intonationen, inga försök till vibraton eller liknande otyg, något som man ofta råkar ut för särskilt i nordiska barockensembler.

Richard Lindström som Orpheus.
Foto: Markus Gårder

Och sångsolisterna håller överlag en jämn hög klass. Det är ju sångare i början av karriären; de har ännu inte hunnit färdigutveckla varken sång eller sceniskt utspel och med Andreas Englunds återhållsamma tolkning blev tyvärr helhetsintrycket en aning blekt. Men som alltid i Vadstena-Akademiens uppsättningar finns det flera solister som ger aningar om kommande stordåd. Johanna Wallroth sjunger Ismene med säker barocksopran, perfekt i klangen och med fin scenpersonlighet; i stort kan detsamma sägas om Ingrid Berg som Eurydice. Richard Lindström som Orpheus och Kajsa Lindberg som Orasia har lovande kraft och intensitet men måste båda finslipa sin tonsäkerhet. Och så Mikael Horned som Pluto: mycket säker i agerandet och med baryton som verkar klara av allt från Wagner till italiensk buffaopera. Det ska bli intressant att se var han hamnar.

Det har nu gått 55 år sedan Ingrid Maria Rappe och kretsen kring henne startade Vadstena-Akademien. Många minnesvärda uppsättningar har det blivit genom åren och för många operastjärnor har karriären börjat där. Idag är det en institution att räkna med som förhoppningsvis väntar en ljus framtid.

Foto: Markus Gårder

ORPHEUS eller Die wunderbare Beständigkeit der Liebe

opera av Georg Philipp Telemann, baserad på Michel du Boullays libretto till operan Orphée av Louis Lully

Musikalisk ledning: Andreas Edlund

Regi och koreografi: Clara Svärd

Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Anna Wemnert

Konsertmästare: Fredrik From

Medverkande: Kajsa Lindberg, Johanna Wallroth, Richard Lindström, Georg Källström, Mikael Horned, Monika Jägerova med flera

Premiär 19 juli 2019 i Bröllopssalen på Vadstena slott

Läcköoperan visar åter framfötterna

Fredrik af Klint, Maria Streijffert och Lars Arvidson som Basilio, Marcellina och Bartolo
Foto: Daniel Strandroth

Det blev ett förspel som skulle ha passat på en Bayreuthuppsättning av Flygande Holländaren: ett våldsamt åskväder med mängder av blixt och dunder, stormbyar och forsande ösregn. Men skyddstaket över inre borggården på Läckö slott klarade sig och efter en halvtimmes väntan på att ovädret skulle mattas av kunde dirigenten Simon Phipps lyfta taktpinnen och få igång orkester och sångare till något som visade sig växa till en av de mest förtjusande föreställningar av Mozarts Figaros Bröllop som jag varit med om.

Frida Engström som Susanna
Foto: Daniel Strandroth

Egentligen är det inget märkvärdigt med uppsättningen, ingen överföring till nutida problem, ingen tidsförflyttning, ingen överromantisering eller andra angrepp på musiken; spelplatsen begränsar möjligheterna till mer avancerad scenografi och kostymerna är enkla, välgjorda och känns tidstypiska (även om de objektivt sett inte är det).

Men helheten är utsökt: Mozarts kanske mest älskade opera i perfekt musikalisk dräkt; Simon Phipps höll sig strängt till klassicismen i både orkesterklang och tempo (som tur var spelade man med stålsträngade stråkinstrument, sensträngar hade nog fått problem med det blöta vädret) han hade lagom fart i föreställningen, sångarna fick allt det stöd och utrymme de behövde men publiken hindrades från alltför långa spontanapplåder.

Den speciella spelplatsen gör att regissören Anne Barslev huvudsakligen har fått inrikta sig på personregin. Även där blir resultatet mycket bra, karaktärerna är utmejslade men inte överdrivna och mycket trovärdiga. Kanske skulle hon ha accentuerat det revolutionära draget i Beaumarchais skådespel som ligger till grund för operan och låtit Figaro i Nils Gusténs gestalt få ännu mera kraft och låta Hannes Öbergs Greve Almaviva bli ännu mer bakslug översittare; men det är en smaksak.

Annie Fredriksson som Cherubin och Matilda Sterby som Grevinnan
Foto: Daniel Strandroth

Ensemblen är mycket högklassig i både sång och agerande. Lars Arvidson och Maria Streijffert som Bartolo och Marcellina bär på eoner av erfarenhet och kan med utmärkt resultat låta sina figurer få drag av commedia dell’arte, Frida Engströms Susanna är mycket välljudande och elegant mogen i utspelet och Hannes Öberg utnyttjar sin vackra baryton att få fram alla facetter hos Greve Almaviva.

Men det är tre sångare i början på karriären som måste framhållas extra: Annie Fredriksson som Cherubin med elegant, livlig mezzo och blixtrande agerande; Hilka Ylinärä som Barabarina med en rent ljuvlig sopran och sparsmakat utspel; samt den stora överraskningen Matilda Sterby som grevinnan. Premiären på Läckö var hennes egentliga debut och hon bjöd på en otroligt bra rolltolkning med klangrik nästan gränslös sopran och ett värdigt agerande med stor scenpersonlighet. Det skulle inte förvåna mig om hon kommer att rusa raka vägen mot höjderna.

Sommaroperorna på Läckö slott har genom åren bjudit på många minnesvärda uppsättningar, främst av sentida eller nyskrivna verk. När man nu har gett sig på en klassiker blir resultat minst lika perfekt. Det finns all anledning att börja jaga biljetter till nästa års uppsättning.

Frida Engström som Susanna, Lars Arvidson som Bartolo samt Maria Streijffert som Marcellina
Foto: Daniel Strandroth

 

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte i översättning av Britt G Hallqvist

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Anne Barslev

Scenografi och kostym: Anna Ardelius

Mask och peruk: Therésia Frisk

Medverkande: Nils Gustén, Frida Engström, Hannes Öberg, Matilda Sternby, Annie Fredriksen, Maria Streijffert, Lars Arvidson, Fredrik af Klint, Hilkka Ylinärä, Sami Yousri med flera

Konsertmästare: Per Drougge

Premiär på Läckö Slott den 14 juli 2019

 

Don Giovanni i nutiden

Tor Lind som en modern Don Giovanni
Foto: Håkan Röjder

Tiderna förändras. Nutidens verkliga katastrof är inte att bli nerdragen i helvetet utan att bli drabbad av drevet och uthängd i mer eller mindre sannfärdiga rubriker på kvällstidningarnas förstasidor och löpsedlar, helst med anknytning till det skambegrepp som är hetast för tillfället. Det är utgångspunkten i Skånska Operans uppsättning av Mozarts opera Don Giovanni som hade premiär på Bäckaskogs slott i lördags. Regissören Ola Hörling har hakat på det något nattståndna #metoo-begreppet och gjort huvudpersonen till en filmmogul med översittarmanér som fäller varenda kvinna han träffar på. Man kan undra om han träffat riktigt rätt där. Sexmissbrukare – säkerligen, men knappast översittare. Don Giovanni lyckas inte ens hunsa sin betjänt och frågan är om inte det mesta bara är munväder med alla de tvåtusen kvinnor han påstår sig ha lägrat; kvinnorna i operans handling lyckas han bevisligen inte komma någonstans med. Strunt samma, greppet är fyndigt och underhållande och ges en extra dimension i texterna i programbladet, utformade som riktigt löjliga veckotidningsintervjuer.

Jennie Lomm som Donna Anna och Martin Hultkvist som Don Ottavio – två stångare som kan nå längt
Foto: Håkan Röjder

Vid premiären i lördags spökade – som vanligt – nervositeten. Första akten gick enligt formulär 1A: i stort sett korrekt men delvis ganska stelt och spänt. Sångarna träffade tonen men klangen var matt på sina ställen och spelglädjen och operans magi lyste med sin frånvaro. Men så i andra akten lossnade det: Tor Linds Don Giovanni fick kraft, fart och spänst, en välsjungen skitstövel som man önskade allt ont. Lona Mohr Villadsen använde sin mörka sopran till att skapa en Donna Elvira med energi och utomordentlig scennärvaro och Albin Ahl fick fram en fräck och förtjusande Leporello. Nämnas bör också Martin Hultkvist som med bärig, klangrik tenor och grötmyndigt utspel snidade ett bra porträtt av Don Ottavio, en av operalitteraturens värsta fåntrattar och Jennie Lomm som sjöng Donna Anna med en sopran som rätt vårdad kan föra henne långt mot höjderna.

I många av Skånska Operans uppsättningar har pianokvintetten känts för liten för att klara orkestersatsen. Men med Mozart fungerar det, det kammarmusikaliska ackompanjemanget snarast förstärker helhetsintrycket.

Nu ska operan turnera runt ett antal skånska slott och även Ystads teater och Palladium i Malmö.

Om jag ska tro mina sparade datafiler så var det 2002, för 17 år sedan, som jag första gången såg en föreställning av Skånska Operan. Även då var det Mozart, Cosi fan tutte, och premiär på Bäckaskogs slott. Och grunderna i det koncept som Åsa Jensen och Ola Hörling hade fastnat för då, har de hållit fast vid: arenateater, talade repliker i stället för recitativ, minimal scenografi, en pianokvintett som ackompanjemang och unga sångare på väg uppåt. Varje år har man turnerat i Skåne med en del avstickare till norröna områden, varje år har publiken kommit; det har varit många toppar och en del mer slätstruket men allt präglat av kärlek till och respekt för operan som konstform.

Och nu tvingas de två eldsjälarna att gå och bita på naglarna i ovisshet om de statliga och regionala myndigheterna ytterligare ska snåla in på bidragen och därmed svälta Skånska Operan till döds samtidigt som man pumpar in pengar i ett antal helidiotiska projekt. Det känns minst sagt för djävligt.

Lona Mohr Villadsen som Donna Elvira i famnen på Leporello – Albin Ahl.
Foto: Håkan Röjder

DON GIOVANNI

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte; översättning av Christian Fürst Myrup i bearbetning av Ola Hörling

Regi: Ola Hörling

Musikalisk ledning: Rebecka Elsgard

Scenografi: Leif Persson

Ljus: Ludvig Uppman

Kostym: Fredrika Lilius

Medverkande: Tor Lind, Lona Mohr Villadsen, Albin Ahl, Jennie Lomm, Martin Hultkvist, Emma Johansson, Joris Grouwels, Roodney Nilsson, Matilda Nordberg, Molly Selander

Orkesterensemble: Rebecka Elsgard, Saana Kähkönen, Clara Bjerhag, Sebastian Flögel, Henning Fredriksen

Premiär på Bäckaskogs slott 6 juli

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 8 juli 2019