En Alcina i världsklass

Cecilia Bartoli © SF Matthias Horn

 

ALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto av okänd författare efter ”Orlando Furioso” av Ludvico Ariosto

Musikalisk ledning: Gianluca Capuano

Regi: Damiano Michilietto

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Agostino Cavalca

Ljus: Alessandro Carletti

Video: rocafilm

Koreografi: Thomas Wilhelm

Dramatugi: Christian Arseni

Medverkande: Cecilia Bartoli, Philippe Jaroussky, Sandrine Piau, Kristina Hammarström, Christoph Strhel, Alastair Miles, Sheen Park med flera

Les Musiciens du Prince-Monaco; Bachchor Leipzig

Dansare, statister

Salzburger Festspiele Pfingsten 2019; Haus für Mozart

Sandrine Piau som Morgana och Philippe Jaroussky som Ruggiero.
© SF Matthias Horn

En minst sagt rörig intrig hämtad från ett diktverk från renässansen, tonsatt på tidigt 1700-tal till en opera som föll i glömska efter ett par år och inte kom ur malpåsen förrän tvåhundra år senare, kan det ha något intresse för 2000-talets människor? Kanske musikhistoriskt eftersom det var Georg Friedrich Händel, en av musikhistoriens giganter, som stod för komponerandet och verket innehöll en paradroll för en dåtidens kändisar, kastratsångaren Carlo Broschi med artistnamnet Farinelli, men dramatiskt och idémässigt?

Efter tre akter – nästan fyra timmar – kom slutackordet och vi lämnade Haus für Mozart uppfyllda av en stor musikalisk upplevelse men också med lärdomen att samvetslösa despoter med förryckt känsloliv är en evig företeelse. Renässanseposets häxa Alcina som förvandlade sina älskare till sten har efterföljare ända in i vår tid och förmodligen i all tid framöver men det går att bryta deras makt.

Regissören Damiano Michilietto och scenografen Paolo Fantin har arbetat med en modell starkt influerad av psykoanalysen, både Freuds sexualsymboler och Jungs arketyper, förstärkta av spektakulärt ljus och videoprojektioner; mer förklarande än fördömande.

Men det sceniska var trots allt extra grädde på moset; vad vi hade kommit för var att få en fullödig musikalisk upplevelse. Och det fick vi – långt över våra höga förväntningar.

Sheen Park som den lille Oberto tillsammans med två dansare
© SF Matthias Horn

Pingstfestspelen i Salzburg har blivit en angelägenhet för Cecilia Bartoli. Hon är spelens konstnärliga ledare, hon är initiativtagare till orkesterensemblen Les Musiciens du Prince-Monaco, hon var solist vid flera av konserterna och sjöng titelrollen här i Alcina. Sångligt har hon några konkurrenter bland världens mest utsökta mezzosopraner men räknar man in inlevelse och scenpersonlighet är hon rent enastående. Hennes koloratur kritiserades i början av hennes karriär för att vara för luftig men med tiden har hon arbetat upp både snabbhet och täthet och fått fram ett omfång på över tre oktaver vilket gör att hon kan växla mellan höga och låga lägen utan att förlora klang och kärna i rösten. Hennes utspel är mycket tydligt men modest, det är stämman som står för dramatiken. Under årens lopp har jag haft möjlighet att se hundratals operaföreställningar men jag vill påstå att jag aldrig har sett bättre rollprestation.

Dansarna – de förstenade männen
© SF Matthias Horn

Även den övriga ensemblen svarade för absoluta topprestationer: countertenoren Philippe Jaroussky var magnifik i kraft och klarhet som Ruggiero, svenska Kristina Hammarström hade allt man kunde önska av rollen som Bradamante, stolt resning i agerandet och perfekt klang i mezzon; Sandrine Piau sjöng en Morgana med ljuvlig sopran och markant erotisk touch i aktionen, Alastair Miles tunga bas gav en tydlig profil åt Melisso. Och så Sheen Park från Wiener Sängerknaben, en mer bedårande och välsjungen Oberto kan man inte tänka sig.

Les Musicien du Prince-Monaco och dirigenten Gianluca Capuano stod för en orkestersats som också var extraordinär. Sensträngat naturligtvis, tät i klangen och med mildrat continuo, som det ska vara i senbarock.

Det blev mycket lovord det här men för en gångs skull känns det rätt att slösa med superlativerna. Och det är svårt att få fatt i biljetter och inte alldeles gratis att ta sig till Salzburg. Men för en operanörd är det förmodligen samma upplevelse som för en sportintresserad att se en VM- eller OS-final. Någon gång ibland måste man få uppleva det bästa.

Phippe Jaroussky – Ruggiero – och Kristina Hammarström – Bradamante
© SF Matthias Horn