Magplask i Ystad

Foto: Andreas Paulsson

Sedan flera år har Kammaropera Syds sommaruppsättningar på Ystads teater varit något att se fram emot. Musikaliskt njutbara med mestadels utmärkta solistprestationer, en fröjd för ögat med kul scenografi, effektivt ljus och snygga kostymer Och med Rickard Söderberg och Laine Quist som ankare, han perfekt som sångare men en aning tjatig som aktivist, hon en comedienne med stor pipa och enastående utstrålning. Framför allt har produktionerna varit extremt välgjorda vilket gjort att man kunde överse med prutt- och kalsonghumor och välmenande men till intet förpliktande propaganda.

Men i år brast det. Perfektionen lyste i stora delar med sin frånvaro. Den sammanbindande intrigen är matt och meningslös, personregin så gott som obefintlig och timingen svag. Trots allt liv och rörelse på scenen känns det tyvärr stundtals segt, mycket segt. Rickard Söderberg försöker i sina texter att svepa över åtskilliga av dagens allvarliga samhällsfrågor: intolerans mot HBTQ-personer, miljöhot, religiös intolerans, den allmänna girigheten. Men i mångt och mycket slår han in öppna dörrar och svaren blir snälla allmängiltiga floskler. Dessutom missar han det verkligt stora problemet: den svenska intoleransen, nästan hatet, mot individer som ifrågasätter den av majoriteten godkända sanningen.

Ensemblen är stor, över 30 artister i en intressant blandning med flera etablerade stjärnor, flera med eoner av erfarenhet och många på väg uppåt. Men regin förvaltar inte denna guldgruva. Samordningen saknas och det som kunde ha blivit en lysande elegant exposé av operettpärlor blir i stora stycken ett springande fram och tillbaka med ogenomtänkta placeringar på scenen där var och en verkar tänka mer på sin egen fördel till nackdel för samspelet och helheten.

Dirigenten Jonas Samuelsson gör ett mycket berömvärt arbete framför den välspelande lilla orkestern och håller ett bra lagom friskt tempo i föreställningen, Men mot bristerna i sånginstuderingen står han sig slätt. Det blir mycket skrikande och ställvis riktigt störande obalanser mellan sångare och orkester.

Det blev mycket negativt på en gång. Finns det inga glädjeämnen? Jo, absolut. Laine Quist är – som vanligt – i toppform med klangfull sopran och stor elegans i agerandet. Susanne Resmark är en mezzo med världsrykte och hon sätter inte sitt ljus under ena skäppo även om regissören verkar göra allt för att förminska henne, Carl Ackerfeldt fortsätter sin vandring mot toppen. Och Sven Melander är en riktig hejare på att spela Sven Melander och plockar fram flera typer ur sitt erfarenhetsgalleri.

Sceniskt är väl svandunsbaletten, eller vad man nu ska kalla den, den som bäst sätter sig i minnet.

Rickard Söderberg är som vanligt en behållning även om man som vanligt vill höra honom sjunga mer och predika mindre.

Men som helhet: Årets uppsättning blev ett magplask för Kammaropera Syd. Kanske borde man hålla fast vid det gamla konceptet att hitta en operett, bearbeta den hårt men ändå behålla grunden och sedan jobba intensivt med helhetsintrycket?

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 1 juli 2019

EN NUNNA FÖR MYCKET
Text och manus: Rickard Söderberg till musik av Franz Lehár i orkesterarrangemang av Nils-Petter Ankarblom
Dirigent: Jonas Samuelsson
Regi: Melker Sörensen och Rickard Söderberg
Ljus: Sara Anderson
Kostym: Ann Walton och Linda Ernemar
Mask och peruk: Freja Täck
Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Torbjörn Lillieqvist, Sven Melander, Susanne Resmark, Matilda Paulsson, Marianne Mörck, Lotte Ohlander, Carl Ackerfeldt och många, många fler
Produktion: Kammaropera Syd

Premiär på Ystads teater 28 juni 2019

En Alcina i världsklass

Cecilia Bartoli © SF Matthias Horn

 

ALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto av okänd författare efter ”Orlando Furioso” av Ludvico Ariosto

Musikalisk ledning: Gianluca Capuano

Regi: Damiano Michilietto

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Agostino Cavalca

Ljus: Alessandro Carletti

Video: rocafilm

Koreografi: Thomas Wilhelm

Dramatugi: Christian Arseni

Medverkande: Cecilia Bartoli, Philippe Jaroussky, Sandrine Piau, Kristina Hammarström, Christoph Strhel, Alastair Miles, Sheen Park med flera

Les Musiciens du Prince-Monaco; Bachchor Leipzig

Dansare, statister

Salzburger Festspiele Pfingsten 2019; Haus für Mozart

Sandrine Piau som Morgana och Philippe Jaroussky som Ruggiero.
© SF Matthias Horn

En minst sagt rörig intrig hämtad från ett diktverk från renässansen, tonsatt på tidigt 1700-tal till en opera som föll i glömska efter ett par år och inte kom ur malpåsen förrän tvåhundra år senare, kan det ha något intresse för 2000-talets människor? Kanske musikhistoriskt eftersom det var Georg Friedrich Händel, en av musikhistoriens giganter, som stod för komponerandet och verket innehöll en paradroll för en dåtidens kändisar, kastratsångaren Carlo Broschi med artistnamnet Farinelli, men dramatiskt och idémässigt?

Efter tre akter – nästan fyra timmar – kom slutackordet och vi lämnade Haus für Mozart uppfyllda av en stor musikalisk upplevelse men också med lärdomen att samvetslösa despoter med förryckt känsloliv är en evig företeelse. Renässanseposets häxa Alcina som förvandlade sina älskare till sten har efterföljare ända in i vår tid och förmodligen i all tid framöver men det går att bryta deras makt.

Regissören Damiano Michilietto och scenografen Paolo Fantin har arbetat med en modell starkt influerad av psykoanalysen, både Freuds sexualsymboler och Jungs arketyper, förstärkta av spektakulärt ljus och videoprojektioner; mer förklarande än fördömande.

Men det sceniska var trots allt extra grädde på moset; vad vi hade kommit för var att få en fullödig musikalisk upplevelse. Och det fick vi – långt över våra höga förväntningar.

Sheen Park som den lille Oberto tillsammans med två dansare
© SF Matthias Horn

Pingstfestspelen i Salzburg har blivit en angelägenhet för Cecilia Bartoli. Hon är spelens konstnärliga ledare, hon är initiativtagare till orkesterensemblen Les Musiciens du Prince-Monaco, hon var solist vid flera av konserterna och sjöng titelrollen här i Alcina. Sångligt har hon några konkurrenter bland världens mest utsökta mezzosopraner men räknar man in inlevelse och scenpersonlighet är hon rent enastående. Hennes koloratur kritiserades i början av hennes karriär för att vara för luftig men med tiden har hon arbetat upp både snabbhet och täthet och fått fram ett omfång på över tre oktaver vilket gör att hon kan växla mellan höga och låga lägen utan att förlora klang och kärna i rösten. Hennes utspel är mycket tydligt men modest, det är stämman som står för dramatiken. Under årens lopp har jag haft möjlighet att se hundratals operaföreställningar men jag vill påstå att jag aldrig har sett bättre rollprestation.

Dansarna – de förstenade männen
© SF Matthias Horn

Även den övriga ensemblen svarade för absoluta topprestationer: countertenoren Philippe Jaroussky var magnifik i kraft och klarhet som Ruggiero, svenska Kristina Hammarström hade allt man kunde önska av rollen som Bradamante, stolt resning i agerandet och perfekt klang i mezzon; Sandrine Piau sjöng en Morgana med ljuvlig sopran och markant erotisk touch i aktionen, Alastair Miles tunga bas gav en tydlig profil åt Melisso. Och så Sheen Park från Wiener Sängerknaben, en mer bedårande och välsjungen Oberto kan man inte tänka sig.

Les Musicien du Prince-Monaco och dirigenten Gianluca Capuano stod för en orkestersats som också var extraordinär. Sensträngat naturligtvis, tät i klangen och med mildrat continuo, som det ska vara i senbarock.

Det blev mycket lovord det här men för en gångs skull känns det rätt att slösa med superlativerna. Och det är svårt att få fatt i biljetter och inte alldeles gratis att ta sig till Salzburg. Men för en operanörd är det förmodligen samma upplevelse som för en sportintresserad att se en VM- eller OS-final. Någon gång ibland måste man få uppleva det bästa.

Phippe Jaroussky – Ruggiero – och Kristina Hammarström – Bradamante
© SF Matthias Horn