Utsökt uppsättning av modern klassiker

Foto: Camilla Winther

Ett fiskben i nationens hals” var ett av de omdömen som fälldes om president Richard Nixons resa i februari 1972 till Kina för att träffa Mao Zedong. Besöket väckte känslor och mängder av åsikter inte bara bland världens ledare utan även bland vanligt folk – att den närmast rabiate antikommunisten Nixon tog initiativ till samtal med det röda blockets frontalfigur. Denna händelse inspirerade poeten Alice Goodman att skriva ett operalibretto som kom att tonsättas av John Adams och 1987 hade operan Nixon in China på Houston Grand Opera. I söndags var det Danmarkspremiär för verket på Operaen i Köpenhamn.

Arnold Bezuyen som Mao Zedong och David Kempster som Chou En-Lai
Fofo: Camilla Winther

Nixon in China är inte en politisk opera. Alice Goodman beskriver den som en ”heroisk opera” som visar hur moderna myter uppstår. För en europé är den mycket amerikansk med amerikansk humor och den typiska amerikanska epiken, med musik från den amerikanska traditionen: jazz, spiritual och gospel och med klar influens från amerikansk musikal- och filmmusik. Visst är musiken i grunden minimalistisk med de karaktäristiska upprepningarna men den vidgas till impressionism och klassisk opera både i stämföringen och arkitekturen.

Verket tar mycket liten hänsyn till mötets storpolitiska betydelse. Det fokuserar mer på mötet mellan de två vitt skilda kulturerna och levnadssätten. Ett exempel på detta är Nixons entréaria (vid ankomsten till flygplatsen i Kina), där tonsättaren leker med den minimalistiska musikens möjligheter. Maos hustru, som bar ansvaret för det våldsamma ödeläggandet av den gamla kinesiska kulturen, framställs som en europeisk operadiva. Den kinesiska revolutionsbaletten blir trots det otäcka temat kitschig Hollywoodperformance medan Pat Nixons stora aria är en hyllning till det typiska ”good old America”-hemmet.

Sofie Sofie Elkjær Jensen som Chiang Chin
Foto: Camilla Winther

Uppsättningen i Köpenhamn är rent magnifik. Regissören John Fulljames håller en oerhört hög intensitet i föreställningen och stöttas fullt ut av dirigenten Alexander Vedernikov som låter Det Kongelige Kapel att excellera i täta rytmer och klangkomplex. Och solistprestationerna är lysande rakt över.

Johan Reuter som Richard Nixon
Foto: Camilla Winther

Johan Reuter sjunger Nixon med mäktig baryton och bra action, inklusive en illusorisk gestik, Sarah Tynan är rent ljuvlig som Pat Nixon med sin välmodulerade sopran och Arnold Bezuyens aggressiva tenor ger skarp profil åt ordförande Mao. Och så Sofie Elkjær Jensen som Chiang Ching, Maos hustru: en äkta soprandiva i sång och utspel, förfulad in absurdum och utspökad i hemska revolutionskläder och David Kempster som gör en välsjungen och genomsympatisk Chou-En Lai.

Efter urpremiären i Houston spådde många kritiker att Nixon in China skulle bli en dagslända. Men den visade sig att hålla, sattes upp på flera ställen och idag erkänns den som en av de stora nutida operorna. Uppsättningen i Köpenhamn tar verkligen vara på alla dess kvaliteter; en resa över Sundet är absolut att rekommendera.

Reovolutionsbaletten
Fofo: Camilla Winther

 

Luther – en intolerant gaphals

Foto: Jonas Persson

Världshistorien vimlar av fanatiker; envisa män – och kvinnor – som håller fast vid en idé och är beredda att göra allt för att sprida den. Får de möjlighet utvecklas de ofta till despoter som gärna offrar andras egendomar och liv med hänvisning till denna idé oavsett om den är politisk eller religiös. Men borstar man bort allt ideologiskt svammel kommer man så gott som alltid fram till de tre grundläggande drifterna: girighet, brunst och maktbegär.

1500-talets store reformator Martin Luther var en av dessa fanatiker. Nu har hans liv och gärning blivit till en opera av tonsättaren Bo Holten och librettisten Eva Sommestad Holten. I lördags var det urpremiär på Malmö Opera av Schlagt sie tot!

I Lucas Cranachs ateljé. Dietrich Henschel som Martin Luther, Inger Dam-Jenson som Barbara Cranach och Reinhard Hagen som Lucas Cranach.
Foto: Jonas Persson

Det är ingen smickrande bild som målas upp men den kommer nog nära den historiska verkligheten: en vresig, halsstarrig typ som närmast ser ner på sina medmänniskor, oförmögen att diskutera och kompromissa, oförsonlig mot sina meningsmotståndare. Även om han förses med vissa libertinska drag blir det inte en individ man vill dela en glad afton med. Förtjänstfullt är också hur operan skildrar hans utveckling: med åren blir han alltmer rigid. Parallellen till sentida och nutida despoter är ofrånkomlig.

Uppsättningen är storartad: Scenografin är rent vacker in i minsta detalj, kostymerna om än inte tidstrogna så dock genomtänkta och illusoriska och ljus och projektioner effektiva och smakfulla. Regin är nära nog perfekt, från masscenernas myller över de detaljrika tablåerna fram till det enskilda agerandet. Den råa brutaliteten finns där men framhävs inte och de religiösa accenterna tillför en extra dimension: exempelvis skildras Luthers sammanbrott som en pietà. Som åskådare rycks man med i skeendet, det blir både trovärdigt och tankeväckande. Men vägen dit blir lång, det blir en bit in i andra akten som man begriper meningen med den detaljerade men ställvis ack så enahanda förstaakten.

Dietrich Henschel och Emma Lyrén som Martin Luther och hans Käthe.
Foto: Jonas Persson

Bo Holtens musik följer samma mönster. Han har tagit stora intryck av Luthers eget komponerande, gregoriansk musik omvandlad till psalmer för menigheten. Den är tonal, lättlyssnad och lättförståelig. Men precis som handlingen är den i första akten ganska monoton och fri från kontraster för att i andra akten blomma upp och bli snudd på genial.

Sångarnas prestationer är överlag mycket goda. Dietrich Henschel gör Luther med kraftigt utspel och imponerande basbaryton, Thomas Volle svarar för fin gestaltning av Philip Melanchthon och Stefan Dahlberg firar triumfer både som Zwingli och Erasmus Rotterdamus. Men trots allt är det operans två kvinnliga solister, Inger Dam-Jensen som Barbara Cranach och Emma Lyrén som Katharina von Bora som svarar för de mest minnesvärda sånginsatserna och dessutom mycket bra agerande.

Operakören och barnkören måste också ges högsta betyg liksom den klangtäta orkestern. Och dirigenten Patrik Ringborg plockar fram musikens alla förtjänster och håller föreställningen i ett fast måttfullt tempo.

Som helhet: Schlagt sie tot! med all sin konstnärlighet ger en bra skildring av en dramatisk tid av Europas historia men kan också ses som en varningsflagg för nutida despoter och extremrörelser, både politiska och religiösa. För något har vi att lära av historien: Det är de intoleranta gaphalsarna som ställer till det, inte de som vill diskutera och analysera.

Foto: Jonas Persson

 

SCHLAGT SIE TOT!

opera av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Peter Oskarsson

Scenografi och kostym: Peter Holm

Ljus: Per Sundin

Koreografi: Frauke: Caroline Lindblad

Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jacob Högström, Reinhard Hagen, Inger Dam-Jensen, Bengt Krantz, Conny Thimander, Stefan Dahlberg, Magnus Loftsson, Emma Lyrén

 

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö operas barnkör, figuranter

Urpremiär på Malmö Opera 11 maj 2019