Mer aktuell än någonsin

Maria Pia Piscitelli som Toca, Niels Jørgen Riis som Cavaradossi och David Kempster som Scarpia.
Foto: Miklos Szabo

Det är fem år sedan som Peter Langdals uppsättning av Giacomo Puccinis Tosca hade premiär på Operaen i Köpenhamn och nu är det dags att plocka fram den ur malpåsen. Då var den fräsch och nyskapande men faktiskt känns den än mer aktuell och engagerande i dag i skuggan av #metoo och en ökande diskussion kring den allmänna manliga svinaktigheten. (Även om också de värsta av dagens fähundar framstår som bleka amatörer i jämförelse med polismästare Scarpia.)

Karin Betz utsökta scenografi fascinerar fortfarande, liksom Jesper Kongshaugs otroligt avancerade ljusdesign. Men det som framför allt ger uppsättningen dess kvalitetsstämpel är Peter Langdals förmåga att förvandla de tre huvudgestalerna från pjäser i ett blodigt triangeldrama till människor av kött och blod med alla sina blandade irrationella känslor. Och Anne Fugl håller stenhårt fast vid det konceptet i nyuppsättningen.

Musikaliskt blir intrycket litet mer blandat. De två gosskörerna och Operakoret är nästintill perfekta i klang och uttrycksfullhet men dirigenten Jun Märki låter orkestern ställvis vara bombastisk och onyanserad. Visserligen excellerar Puccini i dramatiska klangmassor men det behöver inte betyda att man släpper alla bromsar.

De tre huvudrollerna är rena drömmen för sångare som vill och kan exponera sin skicklighet. Och här kan man verkligen njuta av prestationer i den absolut högsta klassen. Den italienska sopranen Maria Pia Piscitelli gör en Tosca som, efter en något matt inledning, blommar ut i en tolkning som har allt man kan begära: klar och mycket klangrik röst även i de högsta höjderna, intensiv i utspelet och med markant scenisk utstrålning. Hon matchas perfekt av Niels Jørgen Riis Cavaradossi – jag har aldrig hört honom bättre än så här. Och David Kempster gestaltar med mäktig baryton en Scarpia som är så vidrig att man bara ryser.

Återuppsättningar kan ibland upplevas som en form av idisslande. Men här har Det Kongelige åstadkommit något som förtjänar fulla hus ända fram till sista speldagen.

Maria Pia Piscitelli och Niels Jørgen Riis
Foto: Miklos Szabo

TOSCA

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Victorien Sardous drama

Inscenering: Peter Langdal; regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Jun Märki

Scenografi och kostym: Karin Betz

Ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Maria Pia Piscitelli, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Kyungil Ko, Sten Byriel, Jens Christian Tvilum med flera; statister

Københavns Drengekor, Det Danske Drengekor, Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Repremiär 30 mars 2019

 

Dansk nationalopera med strålande solister

Sine Bundgaard och Peter Lodahl.
Foto: Miklos Szabo

DROT OG MARSK

opera av Peter Heise med libretto av Christian Richardt

Dirigent: Michael Schønwandt

Regi: Kasper Holten och Amy Lane

Scenografi: Philipp Fürhofer

Kostym: Anja Vang Kragh

Ljus: Jesper Kongshaug

Koreografi: Jo Meredith

Medverkande: Peter Lodahl, Johan Reuter, Sine Bundgaard, Gert Henning-Jensen, Sofie Elkjær Jensen, Morten Staugaard med flera; statister

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 mars 2019; sedd föreställning 28 mars

Michael Schønwandt lyfter Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor till rent elyseiska höjder i klangskönhet och precision, samtliga solistprestationer är av absolut högsta klass både i sång och agerande, scenografin ställvis vacker, ställvis förbryllande, intrigen klassisk med en verklig fähund som överlistas, övermannas och slutligen slås ihjäl av ett antal ädla människor. Ändå blir man kallsinnig eller till och med lätt irriterad på Kasper Holtens och Amy Lanes uppsättning av Drot og Marsk på Det Kongelige. Inte är det regissörernas fel, de har nog presterat sitt yttersta för att få liv i det som kallas för Danmarks nationalopera. Nej, orsaken är verket i sig och dess kvaliteter eller rättare sagt brist på kvaliteter. Musiken är blek, i vissa passager rent enfaldig 1800-talsromantik med enkla melodislingor, marschsnuttar och en slösande mängd mollackord. Visserligen lyfter den i några av ariorna och duetterna med lyster av folkmusik men som helhet känns den likgiltig.

Sine Bundgaard och Johan Reuter.
Foto: Miklos Szabo

Sak samma med librettot. Det bygger en spännande – och avgörande – händelse i Danmarks historia, mordet på Erik Klipping i Finderup 1286. Librettisten lägger fram sin version av varför kung Erik dödades och av vem. Men det finns flera versioner och ingen har visats sig vara sannare än en annan. Och librettot lider av samma 1800-talssvulstigheter som partituret.

Ovanstående utläggning har emellertid en mycket stor brist. Den härrör inte från en dansk. Även om jag har danskt påbrå (min farmor var från Danmark) så har jag för dålig vetskap om och känsla för det specifikt danska, de danska sång- musik- och berättartraditionerna. För tydligen är det där storheten finns i Drot og Marsk, det är en opera, sjungen på danska, som skildrar det Danmark som var och som på något sätt berör det Danmark som är. Dessutom en opera som sätts upp om och om igen, inte bara på nationalscenen. Då ska en utlänning inte komma med synpunkter på konstnärlighet och dylikt.

Ändå måste jag få ha vissa åsikter om uppsättningen. Scenografin fick mig verkligen att höja på ögonbrynen: brutala östtyska betongkolosser som i sitt inre bar på stycken av det ljuvaste kulissmåleri; vad skulle det symbolisera? Och kostymerna som var en osammanhängande uppvisning i nästan ett årtusendes mode; varför?

Kanske borde man städa bort oväsentligheterna och låta minnet bara bevara Sine Bundgaards fantastiska gestaltning av Fru Ingeborg, Gert Henning-Jensens välljudande Rane, Sofie Elkjær Jensens ljuvliga Aase, Peter Lodahls fina tenor som Kong Erik, Johan Reuters magnifika Marsk Stig och alla de andra storartade solistprestationerna. Samt Michael Schønwandts magi med orkester och kör.

Verkstan ännu på topp

Scenografin är mycket skicklig. Man nästan känner doften av kalla kriget.
Foto: Jonas Persson

En gång i tiden var det tätt med uppsättningar på Verkstan på Malmö Opera. Nu får man vänta lite längre men när det väl kommer är det samma skyhöga kvalitet som det varit i mer än 20 år. Uppsättningen av Bohuslav Martinus kammaropera Komedi på en bro som hade premiär i lördags blir ytterligare en av de föreställningar där Verkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist visar att det går att skapa stor opera med små medel i en föreställning som etsar sig fast i minnet. De medverkandes prestationer är högklassiga både musikaliskt och sceniskt, scenografi och kostymer enkla men mycket välgjorda, ljus och effekter suggestiva och ämnet – individens vanmakt inför krig och byråkrati – högaktuellt även om det var drygt 80 år sedan som Martinu skrev sin opera och ungefär 200 år sedan Václav Klicpera gav ut den pjäs som operan bygger på.

Maria Sundqvist har flyttat handlingen till det kalla krigets tid, ett obestämt 1950-tal i en stad i det delade Europa. För den som både upplevt komplicerade och tidsödande gränspassager i verkligheten och förläst sig på Le Carrés spionromaner blir det ett verkligt déjà-vu med de spelande strålkastarna, signalljusen, bommarna och de opersonliga snäsiga vaktposterna. Och med hjälp av den genomtänkta personregin förmedlar de medverkande känslan inför den oresonliga obegripliga byråkratin. Som åskådare lever man med i frustrationen och Martinus musik med sin blandning av folkmusik, impressionism och neoklassicism förstärker stämningarna, både den obevekliga vanmakten och gestalternas känslomässiga saltomortaler. Det är opera när den är som bäst; en perfekt symbios mellan musik och dramatik.

Helena Magnusson som spionen Popelka.
Foto: Jonas Persson

Men uppsättningen väcker också tankar som all annan god konst. Frågan blir hur man som tänkande August ska fläta vidare på sin egen halmkrona: är operan en allegori över individens instängdhet i överhetens snärjande garn, eller ett bevis på att vi människor bygger murar bara för murarnas egen skull, eller helt enkelt bara en lovsång till friheten?

Murens fall löste inte alla Europas problem. Och nu höjs många röster för nya murar i Europa och i Amerika satsar Donald Trump stort på en mur mot Mexiko. Kinesiska muren känner vi alla till, liksom Hadrianus mur mellan England och Skottland. Bygger man en mur som maktdemonstration eller som ett uttryck av rädsla? Den här lilla enaktsoperan, från början skriven för radio, framkallar fler frågor än den ger lösningar. Men den kan kanske väcka ett intresse för Martinus övriga musik, han har över 400 verk på sin opuslista, däribland mer än femton operor.

Dessutom: kan man tolka Maria Sundqvists förord i programbladet att Verkstan kommer med fler kammaroperor om århundradets händelser? Det blir i så fall något att se fram emot.

Ensemblen med Klarinett – Blagoj Lamnjov, Hedda Heiskanen och Johanna Hydén Lander fångar skickligt Martinus tonspråk. Kapellmästaren/slagverkaren Lars Ljungberg saknas på bilden.
Foto: Jonas Persson

KOMEDI PÅ EN BRO

Opera av Bohuslav Martinu med libretto av tonsättaren efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera

Regi, bearbetning och översättning: Maria Sundqvist

Musikarrangemang och kapellmästare: Lars Ljungberg

Dramaturg: Sofia Westerlund

Scenografi: Paula Sjöblom

Kostym: Leif Persson

Ljus: Johanna Svensson

Medverkande: Helena Magnusson, Nils Gustén, Sebastian Durán, Maria Sanner, Ola Simonsson, Marcus Thernström Florin, Mattias Thernström Florin; musiker: Hedda Heiskanen, Johanna Hydén Lander, Blajgoj Lamnjov

Premiär på Verkstan, Malmö Opera 23 mars 2019

Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.