Det kom ett brev ….

… till Skånska Dagbladets kulturredaktion, Eftersom det gällde min recension av ”När då då” på Helsingborgs Stadsteater publicerar jag det även här. Ursprungligen var det publicerat på SkD:s kultursida 26 november:

Jag är operasångerska och medverkar just nu i barnoperan ”När då då” på Helsingborgs stadsteater. Jag läser sällan recensioner och kommentera har jag aldrig gjort men jag blev ärligt upprymd över den möjlighet Lars Erik Larsson genom sin recension ger oss att diskutera operakonst, i synnerhet barnoperakonst och vanliga missförstånd runt denna.

En vanlig uppfattning om barnopera är att det inte ställs lika höga krav på en sådan produktion som på vuxenopera. Jag har lång erfarenhet av bådadera och kan säga att detta ej stämmer.På den nivå som jag arbetar ställs det lika seriösa och ambitiösa krav. Ingenting kan ”hamsas” ihop. Kompositörer, regissörer etc vågar tala med barn ur ett framtidsvisionärt perspektiv. De tror högt om barns förmåga till ett öppet sinne och vill öppna för fler perspektiv än de självklara.

Att musik alltid ska vara melodiös är ingen regel eller norm. Särskilt inte för ett barn som är mer av ett oskrivet blad. Att ge dem chansen att bilda sig en uppfattning är det finaste en vuxen kan ge. Ett ömsesidigt konstnärligt förtroende.

Vad är det som säger att ett litet barn inte tycker att rytmik är kul och intressant? Hur kan vi vuxna veta detta om barnet inte ”utsätts för det”, utan endast får lära känna våra fina, kända melodiösa barnsånger. Jag tror på dessa barns kapacitet!

I denna föreställning är slagverkstämman ofta central då kompositören är slagverkaren Niklas Brommare. Här är inte bara Bobo och hennes gosedjur huvudpersoner utan även ett stort instrument med många coola klanger och oändliga källor till ljud och effekter. Att ”hamra” på ett sådant komplext instrument kräver år av övning och tålamod Tänk om det sitter barn i publiken som drabbas av lust att försöka bli slagverkare! Inte ska vi då förminska både barnets drömmar eller den vuxne slagverkarens virtuositet i föreställningen genom att använda ordet ”hamra”!

Jag blir full i skratt när jag läser ”varför fjanta till det så till den mildaste grad med hopp och skrik, konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt…”

1. Barn hoppar och skriker ofta, vi porträtterar barn. Det är jättekul, jag minns det från min egen tid som barn!

2. Skådespelare väljer ofta att närma sig text på olika sätt med olika teknik. Variation är så kul!

3. När jag var liten såg alla möbler jättestora ut. Möblernas storlek i föreställningen är ett i min mening begåvat tilltag för att skapa en optisk illusion. Tänk vad skoj även för vuxna med en liten déjà vu!

4. ”Madrassmönster på allt”. Någon har med kärlek projicerat sin estetik på verket. Vad roligt att få ta del av en annan människas perspektiv!

Smaken är som baken, ej ihoplimmad. Lars Erik gillade inte vår föreställning vilket såklart är helt i sin ordning. Jag är glad om han och jag kan bidra till att visa att det finns minst två sidor vad gäller diskussion om konst. Något jag kan prata om i evighet med stort intresse.

Hässleholms operettförening vidgade mina vyer som ung. Tack! Nu har jag sjungit som solist på Sveriges nationalscen i 7 år.

Ni öppnade mitt sinne och jag sköt iväg som en guttaperka ut i operans värld.

Barn och deras vuxna: Det finns en hel värld av klanger, dikter och prosa, harmonier, känslor där ute som barnet ska ha tolkningsföreträde till. Låt inte en vuxen begränsa er!

Vivianne Holmberg, operasångare

 

Först och främst: jag blev mycket glad över att någon har läst min recension och reagerar på den, speciellt att det är någon från den produktion jag har haft åsikter om.
Det verkar som om Vivianne Holmberg har ungefär samma åsikt som jag om att man ska ta kultur för barn på allvar och att man måste ställa minst lika höga konstnärliga krav på en opera för barn som en för vuxna. Skillnaden mellan våra åsikter är att jag inte anser att ”När då då” inte uppfyller de kraven. Den präglas alltför mycket av statstelevisionens klapp och klang-mentalitet, det vill säga vuxnas föreställningar om vad som roar barn. Risken med sådana uppsättningar är att målgruppen – juniormedborgarna – sitter och önskar att de vore någon annanstans medan välmenande vårdare och anhöriga blir alldeles till sig av förtjusning.
Här i Skåne har vi varit lyckligt lottade med högklassiga operaföreställningar för den yngre publiken. Främst kanske med Maria Sundqvist och Operaverkstans produktioner men också med Höörsoperans gedigna uppsättningar som dessutom har solister av yngre årgångar. Samt åtskilliga föreställningar för barn och unga på Malmö Operas stora scen och på Operaen i Köpenhamn. Och den konstnärliga höjd som dessa har visat når inte ”När då då” upp till.
Lars-Erik Larsson

 

 

Storartat – och mer än så

Foto: Monika Rittershaus

SZENEN AUS GOETHES FAUST

Verk i tre delar för solostämmor, kör och orkester av Robert Schumann till texter av Johann Wolfgang Goethe

Dirigent: Kent Nagano

Inscenering, och scenografi: Achim Freyer

Kostym: Amanda Freyer

Ljus: Sebastian Alphons

Medverkande: Christian Gerhaher, Christina Gansch, Franz-Josef Selig, Norea Son, Norbert Ernst, Renate Spingler, Katja Pieweck, Alexander Roslavets

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg, Hamburger Alsterspatzen; körmästare: Eberhard Friedrich

Premiär på Staatsoper Hamburg 28 oktober; sedd föreställning: 14 november

Robert Schumanns ”Szenen aus Goethes Faust” är ett verk som sällan uppförs trots den fascinerande blandningen av medeltida mysticism och romantisk symbolik. Verket kräver mycket av solister, kör dirigent och är svårt att definiera: är det ett oratorium eller en opera? Dessutom ställer Schumanns val av scener ur Goethes mastodontverk till problem. Medan andra kompositörer som inspirerats av verket, exempelvis Charles Gonoud , fokuserar på dramats mörka delar, Fausts förödande kärlek till Gretchen och pakten med Mefistofeles, så riktar Schumann in sig på epilogen i himmelriket och dragkampen om Fausts själ och vägen mot frid och förlåtelse. Det är sublimt, intelligent – och vidrigt svårt att illustrera på scen.

Christina Gansch – en vidunderlig Gretchen
Foto: Monika Rittershaus

Men Achim Freyer har med sin stora kunskap och eoner av erfarenhet – han var länge en av de tongivande i kretsen kring Bertolt Brecht – i sin inscenering lyckats behålla magiken i Goethes dikt och samtidigt ge spelrum för Schumanns högstämda musik. Han placerar orkestern, de två körerna och merparten av solisterna på scenen bakom ett halvgenomskinligt draperi. Framför detta står en halshuggen och hårt beskuren kopia av Caspar David Friedrichs målning Vandraren ovan dimmorna (som för övrigt finns i Kunsthalle Hamburg) och därifrån låter han huvudpersonen framträda. På scengolvet ligger föremål, många med anknytning till Frimurarnas symbolvärld: dödskallen, vinkelhaken, passaren, triangeln och korset. Frimurarsymboliken används också för att skildra transformationen: svartklädd läggs Faust i en kista, vitklädd reser han sig som Dr Marianus ur den. Tempot är lugnt, agerandet återhållet. Det är ingen opera men samtidigt mycket mer än ett oratorium.

Kent Naganos ledning är precis och mycket stram, orkesterstämman sköts perfekt och klangen i de två körerna är rent utsökt (en självklarhet med Eberhard Friedrich som kormästare).

Solisterna är mer än imponerande. Barytonen Christian Gehahers interpretation är totalt gränslös. Ställvis låter han texten dominera, rösten blir en bärare av budskapet, ställvis blommar han ut i musikaliskt underbar lyrik, ställvis dundrar han i det låga registret. Christina Gansch sjunger Gretchen med ljuv känslofull sopran, men kan också låta rösten hårdna i sina övriga roller. I scenen där Gretchen ber i kyrkan, plågad av skuld över att ha dödat sitt barn är hon nära den absoluta konstnärliga fulländningen, en rent enastående prestation.

Franz-Josef Selig lägger sammet över sin imponerande bas och kryddar den med mycket ironi i rollen som Mephistofeles – en djävul det är lätt att tycka om och bli förledd av och Norbert Ernst slösar med sin eleganta och välartikulerade tenor i alla sina roller.

Achim Freyers uppsättning bjuder på mycket men ställer också stora krav på publiken. Det blir ingen avkoppling efter en lång arbetsfylld dag, hjärnan tvingas arbeta för fullt för att följa med i syntesen mellan Goethes och Freyers tankevärld. Men den konstnärliga upplevelsen är värd allt besvär.

Den magnifika slutscenen.
Foto: Monika Rittershaus

 

Fotnot: Faust är i grunden en historisk person: den tyske magiken och astrologen Johann Faust som levde 1480 – 1539. Efter hans död uppstod flera sägner om honom, bland annat att han skulle ha sålt sin själ till Djävulen. Litterärt kom det temat först att användas av den brittiske författaren Christopher Marlowe som 1588 skrev dramat ”Doctor Faustus”. Detta ligger till grund för Johann Wolfgang Goethes versepos Faust I och Faust II.

Höga berg och djupa dalar

Skelett, skelett.skelett. Och ett energiskt maskineri
Foto: Malin Arnesson

Så var det då äntligen dags för opera på Malmö Operas stora scen. Fullsatt vid premiären och förväntningarna var stora: en av operalitteraturens mest skimrande pärlor, kända solister och ett internationellt välmeriterat konstnärligt team med Olivier Py i spetsen. Förhandsuppgifterna utlovade något extraordinärt både sceniskt och musikaliskt men efter premiären radar frågetecknen upp sig.

Döden, eller rättare sagt sjukdomen och den väntande döden är ett bärande tema i La Traviata. Olivier Py emfaserar detta genom att blanda in ”Dia de los muertos”, det mexikanska firandet av de dödas dag i handlingen. Det vimlar av dödskallesminkningar och skelett och han låter skeendet präglas av den karnevalsstämning som hör samman med det mexikanska firandet. Så även scenografin som i mångt och mycket blir en ren orgie i tivoliliknande maskiner och ljuseffekter. Om smak ska man inte diskutera och visst är det ögonfägnande och ställvis även medryckande men mycket känns påklistrat. Verdis opera handlar inte bara om sjukdom och död utan främst om svek, passion och inte minst en kvinnas utsatthet i en mansdominerad värld. Endast i en scen känns den mexikanska accenten fullt berättigad: när Döden i en stum dans cirklar runt Violetta. Och rent förvirrande blir den när den skelettsminkande kören beskriver sig som tjurfäktande zigenare.

Dirigenten Rafael Payare fastnar även han i karnevalsspåret; stundtals låter han kören gasta på för fullt ackompanjerad av en orkester med alltför mycket mässing. Men han kan även vara noggrann och nyanserad i stödet till solisterna och han håller föreställningen i ett friskt bra tempo även om man kan vara tveksam till de applådtiggande pauserna.

Också i solisternas prestationer finns allt från höga berg till djupa dalar. Patricia Petibon gör Violetta med utsökt agerande där hon fångar gestaltens breda känsloregister: kärlek och förtvivlan, arrogans och resignation. Och i hennes välkontrollerade sopran speglas allt detta från skärande vrede till rent ljuvliga pianissimopassager.

Raka motsatsen är Bülent Bezdüz som Alfredo Germont. Det är ingen individ, knappast en karaktär med ett nästan bisarrt rörelseschema och en visserligen tonsäker men ack så svag och glanslös röst.

Stort skådespeleri och stor sångkonst visar Davide Damiani i rollen som Giorgio Germont. Med sin bäriga baryton målar han upp ett perfekt porträtt av en av operalitteraturens värsta fähundar, en egoistisk gubbjävel som använder moral och heder som ursäkt och korset som knölpåk. Det känns nästan synd att denna vidriga individ har begåvats med en av operans vackraste barytonarior ”Di Provenza il mar”, som Davide Damiani levererar i en utomordentlig tolkning.

De mindre rollerna förvaltas genomgående mycket väl även om Olivier Py låter dem bli mer karaktärer än människor. Särskilt måste man framhålla Ellika Ström som Annina och Jakob Högström som baron Douphol,

Sammantaget: det är knappt en tavelträff som Malmö Opera har åstadkommit med den här uppsättningen. Visst kan man gå och se den för att njuta av några bra rollprestationer och för att roas av skeletten på scenen och det grälla maskineriet. Men någon bra konstnärlig helhet är det inte.

Baksidan av den ”romantiska” tuberkulosen. Per Fernesten som Dr Grenvil och Patricia Petibon som Violetta.
Foto: Malin Arnesson

 

LA TRAVIATA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d.y:s skådespel Kameliadamen

Regi: Olivier Py

Dirigent: Rafael Payare

Scenografi och kostym: Pierre André Weitz

Ljus: Bertrand Killy

Koreografi: Daniel Izzo

Medverkande: Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Emma Lyrén, Jakob Högström med flera

Dansare från Tivoli Ballet Teater

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 17 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 19 november

Vuxna som barnslar sig

Med den gamla svenska folksagan om Mäster skräddare som utgångspunkt har barnboksförfattaren, illustratören och Augustpristagaren Pija Lindenbaum skapat operan ”När då då” med musik av Niklas Brommare. Den hade premiär på Kungliga Operan för en dryg månad sedan och nu spelas den av samma besättning på Lillan på Helsingborgs stadsteater fram till trettonhelgen med premiär i lördags.

I operan är Bobo tre personer. Och madrassmönstret genomgående.
Foto: Sara Strandlund

Mäster Skräddare är som många sagor en dyster historia om brutna löften, besvikelse och ledsnad. Av den utlovade överrocken återstår på slutet ingenting, inte ens en fingertutt. (Ungefär som den nu pågående regeringsbildningen.)

I Pija Lindenbaums version handlar det om Bobo som bor på deltid hos sin pappa. Denne lovar hela tiden saker och händelser men sedan händer det ingenting. Pappan har alltid en ursäkt och lovar något nytt, ett löfte som han också bryter, Bobo blir naturligtvis frustrerad, som det heter med en modern term, men tycker ändå om sin pappa. Och inte dyker det upp någon deus ex machina och ställer allt tillrätta.

För många barn – och även vuxna barn – har det här en hög igenkänningsfaktor och förtjänar verkligen att behandlas i ett konstnärligt sammanhang. Men varför måste man fjanta till det så till den mildaste grad med hopp, skrik och konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt som det går att ha madrassmönster på: scengolv, inredning, kostymer. Och varför måste just barn utsättas för musik som så gott som enbart är rytmik även om den för progressiva vuxna är ”kul och intressant”? Lite mer melodik och lite mer känslor skulle den antagligen fått den attraktivare för barnaöron. Hamra på slagverk kan de göra själva.

Det går inte att bara hamsa ihop något som man som vuxen tycker är typisk barnkultur för att åstadkomma ett sceniskt verk riktat mot barn. Man måste anstränga sig minst lika hårt som man gör för vuxna och ta barnen på allvar. Operaverkstan vid Malmö Opera har i åtskilliga produktioner visat detta.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 20 november

 

NÄR DÅ DÅ

opera för barn med text,scenografi, kostym och mask av Pija Lindenbaum och musik av Niklas Brommare

Dirigent: Mattias Böhm

Regi: Kajsa Giertz

Ljus: Karl Svensson

Medverkande: Vivianne Holmberg, Lisa Larsson, Maria Påhls, Klas Hedlund, Ludvig Wallmark Ryberg

Musiker ur Helsingborgs symfoniorkester

Ett samarbete mellan Kungliga Operan i Stockholm och Helsingborgs symfoniorkester

Premiär i Stockholm 13 oktober; första speldag på Lillan på Helsingborgs stadsteater 17 november

Stortartat av Trevino

Giuseppe Verdi:

MESSA DA REQUIEM

Malmö Symfoniorkester

Petri Sångare

Dirigent: Robert Trevino

Solister: Amanda Pabyan, sopran; Dolora Zajick, mezzo, Stuart Neill, tenor; Dario Russo, bas

Konsertmästare: Marika Fältskog; körledare Alexander Einarsson

Malmö Live 1 november

Verdis Requiem: med den kanske mest högstämda av alla religiösa texter, den katolska dödsmässan, tonsatt av agnostikern och kyrkofienden Verdi till minne av Alessandro Massini, en poet som kämpade för Italiens frihet. Det har benämnts som ”opera förklädd till kyrkomusik”; visserligen har verkets tonspråk mycket hämtat från operan (det är ju skrivet av en av de stora operakompositörerna) men Verdi själv var mycket noga med att påpeka att ”Man skall inte sjunga denna mässa som en opera och därför absolut inte använda den frasering och dynamik som fungerar i operasammanhang, absolut inte.”

Verket blev en triumf för Verdi när det uppfördes 1874, först i Markuskyrkan i Milano, därefter i London med en gigantisk kör men försvann sedan i glömskan. Först på 1930-talet kom det åter regelbundet på konsertprogrammen och har sedan dess lockat publikmassor. Så även vid uppförandet i stora konsertsalen i Malmö Live i torsdags: fullsatt utom på översta raden.

Kanske en del lockades av att det var första framträdandet av Robert Trevino sedan han blivit utsedd till MSO:s näste chefdirigent (han tillträder den befattningen vid nästa spelår).

Trots sin relativa ungdom – han är 35 år – har Robert Trevino stått framför flera av världens mest kända orkestrar, bland andra London Philharmonic, Gewandhausorchester, Wiener Symphoniker och Stockholmsfilharmonin. Han är chefdirigent för Orquesta Sinfónica de Euskadi, Baskiska Nationalorkestern, i San Sebastian och vunnit stora framgångar hos publik och kritiker som både opera- och symfonidirigent. Men av allt att döma är han en äkta traditionalist, det finns inget som tyder på nytänkande eller nyskapande i de många artiklar och recensioner man kan hitta på internet. Inte heller i de inspelningar man kan finna spår av avvikelser från traditionens breda väg. Han stod framför MSO i slutet av september förra året med Gustav Mahlers Symfoni nr 7. Ett magnifikt framförande där han eldade orkestern till stordåd med tät och vacker klang men också ganska pompöst med mycket tyngd på både bleck- och träblås på stråkets bekostnad.

Med sina erfarenheter av både symfoni och opera borde Robert Trevino vara idealisk för tolkningen av Verdis Requiem. Och framförandet i torsdags gav full täckning för denna förmodan. Det märktes att han hade läst på sin Verdi. Det var ingen operaparafras som Trevino förmedlade, det var rent sakral musik, högstämd och stämningsstark långt bortom det teatraliska, fylld av elementär kraft. Visst var det Verdi men inte operornas Verdi utan den tonsättare som aldrig frågade efter stilistiska principer utan sökte äkthet i uttrycket och fulländad estetik i musiken. Robert Trevino tog tid på sig, lät verket andas och gav solister och orkester utrymme att prestera sitt bästa. Klangen var rent utsökt i både kör och orkester, dynamiken bred och uttrycksfull, från de första takternas svaga pianissimo till de furiösa passagerna i Dies irae-satsen.

Också solistprestationerna var av högsta klass. Lacrymosats solokvartett var sådant som platsar bland de bästa musikminnena och Recordarets duett med sopran och mezzo nådde de elyseiska höjderna. Men allt höll sig inom mässans ramar, Robert Trevinos tolkningslinje tillät inga operautsvävningar.

Så har den tillträdande chefdirigenten bevisat att han kan få fram det bästa ur Malmö Symfoniorkester. Nästa spelår kan bli mycket intressant.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 5 november

Underhållande lättviktare

Christer Nerfont som Nick Bottom.
Foto: Mats Bäcker

SOMETHING ROTTEN!

musikal av Karey Kirkpatrick, John O’Farell och Wayne Kirkpatrick

Översättning: Calle Norlén

Regi: Markus Virta

Musikalisk ledning: David White och Tom Deering

Scenografi och kostym: Nigel Hook

Ljus: Palle Palmé

Ljud: Johannes Medelius

Mask: Elisabeth Näsman

Medverkande: Christer Nerfont, Patrik Martinsson, Tord Hansson, Cecile Nerfont Thorgersen, Tobias Lundqvist, Jenny Holmgren, Peter Gröning, Ulrik Spjut, Johan Rudebeck, John Alaexander Eriksson med flera

Wermland Operas orkester

Europapremiär 8 november på Wermland Opera

Ruskigt banal musik, sångare som har uppenbara problem med att träffa tonen, ganska stolpig replikföring, en helt osannolik intrig om ett ganska oengagerande ämne, en löst påklistrad kärlekshistoria i sämsta pigtidningsklass.

Foto: Mats Bäcker

Det är mycket som talar emot Karey och Wayne Kirkpatricks Broadwaymusikal Something rotten! när den nu sätts upp på Wermland Opera i Karlstad. Men det skulle inte förvåna mig om det blir en succé även på den här sidan Atlanten. Kringverket är storartat med spännande scenografi och snygga kostymer, koreografin högt över medelmåttan, tempot furiöst och spelglädjen bara strålar mot publiken. Dryga två timmars perfekt underhållning och även om det mesta rann förbi snabbt som en fjällbäck stannande tillräckligt mycket kvar för att bibehålla ett feel good-tillstånd långt efter föreställningens slut. Och vid premiären i torsdags på Wermland Opera var publiken mer än entusiastisk – applåderna verkade aldrig ta slut.

John Alexander Eriksson, en äkta renässanstrubadur.
Foto: Mats Bäcker

Something rotten! plockar än en gång upp den månghundraåriga frågan huruvida det var William Shakespeare som skrev de verk som kom att bli världshistoriens förnämsta dramatiska skapelser eller om det var någon annan. Pretendenterna är många och här lanserar bröderna Kirkpatrick en ny kandidat: Nick Bottom, Bottom the Weaver från skådespelet En midsommarnattsdröm, han som av Puck tvingas bära ett åsnehuvud. Dessutom förses han med en bror, Nigel, och dessa konkurrerar med Shakespeare om författarskapet. De rör sig i sällskap med andra kända renässansfigurer – bland andra siaren Nostradamus, historikern Lord Clapham, Shylock från Köpmannen i Venedig och Shakespeare själv, i en musikalisk stuvning med allusioner till en räcka klassiska musikaler. Det krävs verkligen koncentration för att hänga med i svängarna. För att få full utdelning måste man nog ha en viss insikt i den anglosaxiska bildningstraditionen och ha nosat på musikalgenrens relativt korta historia. Men det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas utan att kämpa med referenserna.

Markus Virta

Regissören Marcus Virta har lyckats med att hålla tempot halsbrytande högt utan att det går ut över detaljerna. Inte en dödpunkt men heller inte en missad passage. Det är mycket skickligt. Detsamma kan sägas om Tom Deerings musikaliska ledning som vaskar fram godbitarna och döljer vattnigheten i den tunna musikaliska brygden.

De medverkande är utomordentligt skickliga med fint artisteri, stort hantverkskunnande och en perfekt känsla för timing. Och deras uppenbara spelglädje skyler alla de mistor som trots allt finns i uppsättningen.

Normalt är musikaler inget för mig men den här uppsättningen skulle jag nog vilja se en gång till när den satt sig och man har hunnit slipa till kantigheterna.