La Bohème på återbesök

Bilden är från uppsättningen 2016 men den underbara Parissilhuetten är densamma.
Foto: Miklos Szabo

Det har gått tio år sedan Elisabeth Lintons iscensättning av Puccinis La Bohème hade premär på Göteborgsoperan och två år som den hade premiär på Store Scene på Det Kongelige. I söndags var det dags för repremiär med delvis annan besättning och ny dirigent, Marius Stieghorst. Tydligen är det en riktig publikmagnet, Operaen var fullsatt ända upp på tredje raden.

Det är inte mycket som skiljer dagens uppsättning från den två år gamla. Anne Fugl, som nu ansvarar för regin har enbart ändrat vissa små detaljer. Sångarnas rörelseschema i första akten har kanske blivit en aning mer återhållsamt och andra aktens magnifika öppning med den myllrande torgscenen har om möjligt blivit än intensivare. Men gråskuggorna, kylan och den genomtänkta personregin finns kvar liksom avsaknaden av politiska undertoner; en sorgsam kärlekshistoria rakt upp och ner, fylld av sentimentalitet.

Niels Jørgen Riis har tagit över rollen som Rodolfo. Hans bäriga tenor klarar mycket väl av alla de krävande passagerna men ställvis tappade han agerandet; ”Che gelida manina” blev mer en konsertuppvisning än en del i handlingen. Likaså fick Cristina Pasaroiu inte riktigt fram människan i rollen som Mimi, det blev mer en skör tragisk figur.

Däremot bjöd Sofie Elkjær Jensen på en Musetta med allt vad man kan önska sig, rent underbar röst, mycket stark scennärvaro och ett agerande i toppklass och David Kempsters Marcello var också beundransvärd i sin intensitet.

Den nye dirigenten Marius Stieghorst kramade ut mesta möjliga ur orkestern: italiensk sentiment med mjuka stråkklanger, väl avvägt blås och snabbt men inte stressigt tempo. Det blev en operakväll med så gott som allt man kan begära.

 

LA BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Henri Murgers Scener från bohemernas liv

Dirigent: Marius Stieghorst

Inscenering: Elisabeth Linton/Anne Fugl

Scenografi: Astrid Lynge Ottosen

Kostym: Magdalena Stenbeck

Ljus: Ulrik Gad

Medverkande: Cristina Pasaroiu, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Sofie Elkjær Jensen, Jens Søndergaard, Kyungil Ko, Sten Byriel med flera

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor; kormästare: Steven Moore

Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor 23

Statister och barnstatister

Repremiär 20 oktober på Operaen i Köpenhamn av en uppsättning med premiär 23

oktober 2016 oktober 2016

Magnifik Mahler

GEWANDHAUSORCHESTER LEIPZIG

Dirigent: Andris Nelsons

Solist: Håkan Hardenberger, trumpet

Bernd Alois Zimmermann: Nobody knows de trouble I see, för trumpet och jazzorkester

Gustav Mahler: Symfoni nr 5 i ciss-moll

Malmö Live Konserthus 11 november

”Storfrämmat” sade man i min östgötska hembygd när man fick gäster utöver de vanliga. Och i torsdags var det storfrämmat på Malmö Live. Gewandhausorchester Leipzig, en av Europas förnämsta orkestrar och dessutom en av de äldsta med anor från mitten av 1400-talet (där slås den dock av danska Det Kongelige kapel som har ett tiotal år längre historia). Orkestern har under sin långa tillvaro uruppfört verk av åtskilliga av de största kompositörerna: Beethoven, Wagner och Brahms bara för att nämna några. Nu framträdde den med sin nye Kapellmeister Andris Nelsons och som grädde på moset var en av Malmös stora musiknamn Håkan Hardenberger trumpetsolist. Sådana gäster lockar Malmöpubliken, konsertsalen var fullsatt intill sista plats.

Konserten inleddes med Bernd Alois Zimmermanns ”Nobody knows de trouble I see”. Zimmermann var en tonsättare med brett register, kanske mest känd i Sverige för sin opera ”Die Soldaten”. Han skrev i en mängd olika stilar: neoklassicism, atonalt men även tolvton men gav sig även på jazzen, vilket den här trumpetkonserten visar. Och visst har den tydlig jazzinfluens men inte med bästa vilja i världen kan man kalla det för jazz, snarare melodisk atonalitet med mängder av intressanta passager. Men rytmen är mestadels för svag, synkoperna bara antydda och de blå tonerna lyser mest med sin frånvaro utom i finalen som är ett direkt citat av av den gamla spiritualen. Däremot kräver soliststämman en trumpetare i världsklass och Håkan Hardenberger fick verkligen visa upp sin utomordentliga skicklighet och djupa musikalitet.

Efter paus var det så dags för konsertens huvudnummer: Gustav Mahlers Symfoni nr 5. Verket är en av Mahlers mest älskade symfonier, särskilt fjärde satsens Adagietto kan sägas nästan vara var mans egendom. Och trots den komplicerade satstekniken och den bastanta längden – den är en bra bit över en timme – så är den ovanlig lättlyssnad för att vara av Mahler; den är kraftfull och i grunden livsbejakande.

Framförandet var rent magnifikt. Den stora orkestern (jag försökte räkna och kom fram till ungefär 120 musiker) hade en enastående klang med både oerhörd tyngd och eterisk lätthet och en fullkomlig precision. Andris Nelsons var mycket energisk, hela tiden låg han bråkdelen av en sekund före musikerna; han emfaserade första satsens tyngd, det furiösa i andra satsen, scherzots elegans, adagiettots skira skönhet och finalens kraft; ett skolboksexempel på hur man ska tolka Mahler.

Men som en liten randanmärkning: jag saknade ironin, det antydda åsneskriet, den intellektuella dualismen. Nu har femte symfonin ganska lite av de varorna så förmodligen var Andris Nelsons tolkning även i det fallet korrekt.

I vart fall hamnar den här konserten på den ganska korta listan av evenemang på Malmö Live som kommer att stanna i minnet.

Fantastisk Winterreise

WINTERREISE

sångcykel av Franz Schubert till dikter av Wilhelm Müller

Peter Mattei, baryton

Lars David Nilsson , piano

Malmö Live 6 oktober

Från mjukaste lyriska pianissimo till hårt distinkt forte. Därtill en gestaltning som i en operaroll. Dessutom pianoackompanjemang både följsamt och kontradiktoriskt med en enastående behandling av instrumentet. Peter Matteis och Lars David Nilssons framförande av Schuberts Winterreise i konsertsalen i Malmö Live i lördags blev en upplevelse av rent elyseiska mått,

Peter Mattei inledde lugnt med första sången ”Gute Nacht”. Lutad mot flygeln, behärskad, nästan obefintlig gestik, långa bågar i sången, som ackompanjemanget elegant fångade upp. Men i andra sången kom dramatiken fram och accelererade i ”Gefror’ne Tränen”. Ackompanjemangets hårda staccato blandades med sångarens klingande tårar till en dramatik som högg rakt i hjärtat. Och så fortsatte det: en resa genom ett stelnat vintrigt landskap; en opera med full handling men utan scenografi. Peter Matteis baryton är underbar i klangen med exceptionellt brett register nära den svartaste bas upp till ljus lyrisk tenor och som driven operasångare kan han förvandla den banalaste text till stor poesi.

Romanser har länge betraktats som något oväsentligt, musik för dem med gammaldags smak. Men i lördags var den stora salen i Malmö Live nästan fylld. Kanske det är dags för programmakarna att börja leta bland kammarmusiken igen?