Mer konstnärligt, tack!

VI VET VAR DU BOR

En elektronisk opera om yttrandefrihet av Kristian Hallberg med musik av Magnus Börjeson

Regi: Marie Parker Shaw

Scenografi och kostym: Annika Carlsson

Ljusdesign och teknik: Ida Eklund

Ljud och teknik: Christian Jönsson

Medverkande: Ronja Svedmark, Mats Granath, Hanna Normann, Lillemor Hjelm. Wayra Monasterio

Urpremiär på Månteatern i Lund 14 september

Idén är utmärkt och ämnet rasande aktuellt. Som Marie Parker Shaw och Anders Widell skriver i programbladet till Månteaterns nya produktion Vi vet var du bor:

”Vi lever, tack och lov i en demokrati med yttrandefrihet inskriven i våra grundlagar. Men hur ska demokratin reagera när rösterna som vill störta den skriker starkare och starkare? Svårt att prata om eller hur?

Helsvart med text på ärmarna. Mer -68 kan det knappast bli.
Foto: Henrik Hulander

… Vi ger inga lösningar, inga svar men förhoppningsvis en ingång till ett samtal som måste tas.”

Nej, några lösningar kommer upphovsmännen bakom operan inte med men väl ett antal tydliga pekpinnar där den äkta liberalismens tankefrihet och yttrandefrihet ställs emot vänsterns tro på begränsningar för samhällets bästa. Som mycket annat mynnar frågeställningen ut i en blandning av politik och moralfilosofi där det inte finns några absoluta sanningar, endast tyckande och känslor.

Operan utspelar sig i skolans värld, helt naturligt eftersom Månteaterns produktioner riktar sig främst mot ungdomar. Figurerna är mer typer än individer: rektor, lärare, elever och föräldrar. För säkerhets skull återfinns rollfigurernas benämningar på kostymerna, ingen ska behöva undra vem som är vem.

Regi och koreografi, liksom scenografin är välbekanta för den som vuxit upp med statstelevisionens folkbildande underhållning: mer övertydliga utrop än nyanserade repliker, kantiga rörelser med drag av gruppgymnastik och en allmän skolmästaraktig inställning mot publiken.

Allt detta är OK, det ingår i konceptet för den så kallade politiska teater som vi alla blivit utsatta för under årtiondena. Men börjar det inte bli lite gammalmodigt? Världen har faktiskt vidgats, eller är det bara en illusion?

Vad värre: verket har en mycket låg konstnärlig höjd. När jag läste förhandsbeskrivningen om en ”elektronisk opera” föreställde jag mig klanger utöver det vanliga, ett avancerat ljudexperiment. Inte nödvändigtvis atonalt och svårbegripligt men ändå spännande. Musiken i Vi vet var du bor är kanske skapad på en synthesizer men därmed är det slut med elektroniken. Några ganska medryckande slagdängepartier men mest ointressanta klangraddor med banala harmonier, mer muzak än musik som lika gärna kunde ha framställts på ett enklare dragspel.

Samma gäller texterna: förväntade repliker rakt upp och ner; inga ordkonster, ingen poesi. Dessvärre inte heller någon humor, inte den minsta glimt i ögat eller någon besk ironi.

Sångarna sjunger inte med skolade röster, tonträffningen är mestadels godkänd men det blir definitivt inte några klangrika upplevelser av deras teatersång. Utspelet är som sagt ganska fyrkantigt; inga stora känslor som kommer fram, figurerna blir bara figurer. Endast i två fall kände man en riktig människa bakom stereotyperna: Mats Granath som Rektorn och Wayra Monasterio som eleven/kollegan/föräldern.

Föreställningen är 40 minuter lång

och kanske är detta kondensat orsaken till att alla utsvävningar har plockats bort. Jag lämnade Månteatern med en undran: Hur bra, intressant och engagerande hade detta inte kunnat bli om man nyttjat operan, denna sköna konstart, just till att skapa skön konst i stället för en återblick av 1968?