En musikvideo på scenen

Elden är ett bärande tema i uppsättningen.
Foto: Camilla Winther

Handlingen i Verdis Trubaduren är bland det snårigaste som operalitteraturen kan uppvisa; att få till ett någorlunda begripligt synopsis är snudd på en omöjlighet. Och nu har regissören Francisco Negrin gjort en inscenering på Operaen i Köpenhamn som placerar handlingen i något som har drag av både nutid och historia, och dessutom med inslag av både thriller och skräckfantasy. Det blir precis inte lättbegripligare och ögonbrynen fastnar vid åtskilliga tillfällen i hårfästet: Vad menar han med den här uppsättningen?

Svaret ger Negrin själv i en intervju i programbladet:

”Jag hoppas att publiken ska låta sig gripas av den förskräckliga berättelsen, musikaliteten och sångarnas prestationer och bara njuta av upplevelsen i stället för att gå in för en djupare psykologisk analys av operan. Det ska vara en känslomässig katarsis där man låter sig uppslukas av berättelsen.”

Med den utgångspunkten blir Negrins uppsättning förståelig. Verdis opera blir – om uttrycket tillåts – en sceniskt framställd musikvideo. Musiken och sången blir huvudsaken, det sceniska kompletterande illustrationer, korta ögonblick av dramatik, statiska tablåer och scenografi med starka effekter och mycket spännande ljussättning. Okonventionellt – javisst men just att dra linjerna fullt ut får operan att på sätt och vis fungera bättre än i en mer konventionell uppsättning.

Dirigenten Eun Kim Sun knyter också an till musikvideokonceptet. Klar, nästan övertydlig klangbild, mer militärorkester än italiensk opera. Det blir öronvänligt, lättförståeligt men ack så känslokallt. Några fler rubaton, lite mer sirlighet och massor med mer känsla skulle inte skada.

Gisela Stille som Leonora.
Foto: Camilla Winther

Nu blir det sångsolisterna – och kören – som blir den stora behållningen. Gisela Stille är storartad i rollen som Leonora. Hennes sopran är lika fantastiskt klar och gränslös som tidigare men hon utvecklat den med en rent underbar timbre som speglar rollens hela känsloregister. Randi Stene sjunger Azucena med enastående känslofylld plastisk mezzo och ett utspel som känns över hela auditoriet.

De manliga huvudrollerna får också perfekta prestationer: Diego Cavazzin bjuder på en äktitaliensk tolkning av Manrico med glänsande tenor med mycket kraft och glans ända upp i höjderna och David Kempsters baryton gav en perfekt profil åt rollen som Greve Luna, tung och mäktig. Även de övriga solisternas insatser var av hög klass och Det Kongelige Operakor var som vanligt rent föredömlig i både sång och agerande.

Alltså: i väntan på en operaföreställning i Malmö kan få uppleva opera med klass bara 45 minuter bort. Det är väl värt att ta sig över Sundet bara för den sakens skull.

 

TRUBADUREN (Il Trovatore)

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Salvatore Cammarano efter Antonio Garcia Gutérrez drama ”El Trovador”

Dirigent: Eun Sun Kim

Regi: Francisco Negrin

Scenografi och kostym: Louis Désiré

Ljus: Bruno Poet

Solister: David Kempster, Gisela Stille, Randi Stene, Diego Cavazzin, Kyungil Ko, Amanda Larsson med flera; statister och barnstatister

Det Kongelige Operakor; kormästare Steven Moore

Det Kongelige Kapel

Premiär på Operaen i Köpenhamn den 22 september

Buskis på hög nivå

Sofie Elkjær Jensen och Johanne Bock
Foto: Camilla Winther

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre-Augustin de Beaumarchais komedi

Dirigent: Alexis Kossenko

Regi: Elisa Kragerup/Anne Fugl

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Signe Fabricius

Dramaturgi: Nila Parly

Solister: Simon Duus, Sofie Elkjær Jensen, Palle Knudsen, Sine Bundgaard, Kari Dahl Jensen, Johanne Bock, Morten Staugaard, Renate Ekerhovd med flera

Det Kongelige Operakor, kormästare Steven Moore; Concerto Copenhagen, konsertmästare Fredrik Frohm; vid cembalon: Marcus Mohlin

Repremiär på Det Kongelige, Gamle Scene den 15 september

För två och ett halvt år sedan, februari 2016 var det premiär på Det Kongelige för Elsa Kragerups uppsättning av Figaros bröllop. Och i lördags var det dags för repremiär på Gamle Scene. Anne Fugl har varsamt sett över uppsättningen, dirigenten och orkestern är utbytt, liksom flera av solisterna. Men det mesta är lyckligtvis sig likt.

Foto: Camilla Winther

Just orkesterbytet är värt en diskussion. I den förra uppsättningen höll dirigenten Andreas Spering och Det Kongelige Kapel föreställningen i ett fast wienklassicistiskt grepp. Nu flyttar Alexis Kossenko och Concerto Copenhagen med sina sensträngade instrument föreställningen mot gränslandet till barocken, mer Haydn än Mozart. För sångarna är det i stort en fördel, de kan ta mer plats och nyanserna blir än tydligare och förmodligen blir tidstrogenheten bättre. Men som helhet landar en sådan diskussion i knappologi.

Huvudfrågan efter premiären var huruvida man kan spela Figaros bröllop, denna eleganta rokokoopera, som fars eller rättare sagt ren buskteater med kalsonghumor, tasksparkar och ett övermått av tvetydig gestik. Det visade sig att det kunde man mycket väl. Om man gör det med kärlek till originalet, trots allt behåller elegansen, inte försöker ändra libretton till någon slätstruken nutidshistoria och ser till att det musikaliska utförandet, både instrumentellt och sångligt håller sig på högsta nivå samt befolkar scenen med mycket skickliga aktörer, då får man göra så. Och det ursprungliga budskapet, kritiken mot överklassen som det uttrycks i de Beaumarchais skådespel blir faktiskt tydligare än i en klassisk uppsättning med tidstrogna dräkter. Och trots att man skruvat upp tempot och tagit ut svängarna än mer vid repremiären så håller uppsättningen otroligt väl.

Flera av solisterna är kvar från tidigare: Palle Knudsen buffliga välsjungna Almaviva, Sine Bundgaard som grevinnan och Morten Staugaard med sin mycket välgjorda Bartolo. Sofie Elkjær Jensen är ny som Susanna, glittrande i sången och med härligt utspel, Simon Duus gör en Figaro med sans och förnuft och Kari Dahl Nielsen, elev på Operaakademiet, skapar en rent underbar Cherubino, enastående i sin valpighet och med sopran som ger löften om kommande stordåd.

Simon Duus – en sansad Figaro
Foto: Camilla Winther

Den som missade uppsättningen förra omgången rekommenderas att ta sig Det Kongelige vid Kongens Nytorv för att se opera när den är som bäst – en föreställning för både nybörjare och habituéer.

Mer konstnärligt, tack!

VI VET VAR DU BOR

En elektronisk opera om yttrandefrihet av Kristian Hallberg med musik av Magnus Börjeson

Regi: Marie Parker Shaw

Scenografi och kostym: Annika Carlsson

Ljusdesign och teknik: Ida Eklund

Ljud och teknik: Christian Jönsson

Medverkande: Ronja Svedmark, Mats Granath, Hanna Normann, Lillemor Hjelm. Wayra Monasterio

Urpremiär på Månteatern i Lund 14 september

Idén är utmärkt och ämnet rasande aktuellt. Som Marie Parker Shaw och Anders Widell skriver i programbladet till Månteaterns nya produktion Vi vet var du bor:

”Vi lever, tack och lov i en demokrati med yttrandefrihet inskriven i våra grundlagar. Men hur ska demokratin reagera när rösterna som vill störta den skriker starkare och starkare? Svårt att prata om eller hur?

Helsvart med text på ärmarna. Mer -68 kan det knappast bli.
Foto: Henrik Hulander

… Vi ger inga lösningar, inga svar men förhoppningsvis en ingång till ett samtal som måste tas.”

Nej, några lösningar kommer upphovsmännen bakom operan inte med men väl ett antal tydliga pekpinnar där den äkta liberalismens tankefrihet och yttrandefrihet ställs emot vänsterns tro på begränsningar för samhällets bästa. Som mycket annat mynnar frågeställningen ut i en blandning av politik och moralfilosofi där det inte finns några absoluta sanningar, endast tyckande och känslor.

Operan utspelar sig i skolans värld, helt naturligt eftersom Månteaterns produktioner riktar sig främst mot ungdomar. Figurerna är mer typer än individer: rektor, lärare, elever och föräldrar. För säkerhets skull återfinns rollfigurernas benämningar på kostymerna, ingen ska behöva undra vem som är vem.

Regi och koreografi, liksom scenografin är välbekanta för den som vuxit upp med statstelevisionens folkbildande underhållning: mer övertydliga utrop än nyanserade repliker, kantiga rörelser med drag av gruppgymnastik och en allmän skolmästaraktig inställning mot publiken.

Allt detta är OK, det ingår i konceptet för den så kallade politiska teater som vi alla blivit utsatta för under årtiondena. Men börjar det inte bli lite gammalmodigt? Världen har faktiskt vidgats, eller är det bara en illusion?

Vad värre: verket har en mycket låg konstnärlig höjd. När jag läste förhandsbeskrivningen om en ”elektronisk opera” föreställde jag mig klanger utöver det vanliga, ett avancerat ljudexperiment. Inte nödvändigtvis atonalt och svårbegripligt men ändå spännande. Musiken i Vi vet var du bor är kanske skapad på en synthesizer men därmed är det slut med elektroniken. Några ganska medryckande slagdängepartier men mest ointressanta klangraddor med banala harmonier, mer muzak än musik som lika gärna kunde ha framställts på ett enklare dragspel.

Samma gäller texterna: förväntade repliker rakt upp och ner; inga ordkonster, ingen poesi. Dessvärre inte heller någon humor, inte den minsta glimt i ögat eller någon besk ironi.

Sångarna sjunger inte med skolade röster, tonträffningen är mestadels godkänd men det blir definitivt inte några klangrika upplevelser av deras teatersång. Utspelet är som sagt ganska fyrkantigt; inga stora känslor som kommer fram, figurerna blir bara figurer. Endast i två fall kände man en riktig människa bakom stereotyperna: Mats Granath som Rektorn och Wayra Monasterio som eleven/kollegan/föräldern.

Föreställningen är 40 minuter lång

och kanske är detta kondensat orsaken till att alla utsvävningar har plockats bort. Jag lämnade Månteatern med en undran: Hur bra, intressant och engagerande hade detta inte kunnat bli om man nyttjat operan, denna sköna konstart, just till att skapa skön konst i stället för en återblick av 1968?

Strålande solister

BERNSTEIN & GERSHWIN

konsert med Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Dirigent: Steven Sloane

Solister: Roland Pöntinen, piano; Kelebogile Besong, sopran; Musa Ngqunwana, baryton

Leonard Bernstein: Symfoni nr 2 ”The Age of Anxiety” för orkester och solopiano; George Gershwin: Porgy and Bess, konsertversion i arrangemang av Robert Russel Bennett

Malmö Opera 14 september

I år är det 120 år sedan Leonard Bernstein föddes och detta firas på Malmö Opera, främst med hans mest kända verk, musikalen West Side Story som spelas hela hösten och så även med en konsert i fredags med en av hans stora kompositioner, den andra symfonin med tillnamnet ”The Age of Anxiety” samt en konsertant version av operan Porgy and Bess av George Gershwin, den kompositör som Bernstein kände sig mest befryndad med.

Steven Sloane
Foto: Christph Fein

Symfoni nr 2 har inspirerats av och fått sitt namn efter W H Audens diktepos. I korthet kan det beskrivas som en stark psykologisk skildring av efterkrigstidens människors oro och rädsla. Bernstein skrev den under 1948 och 1949 på olika platser i USA, Europa och Israel. Det är inte en traditionell symfoni mer en orkestral pianokonsert i sex avdelningar.

Vid konserten i fredags spelades Bernsteins reviderade version från 1956 med Roland Pöntinen vid pianot. Hans tolkning var utsökt: tekniskt perfekt och musikaliskt fullödig in i minsta detalj. Exakt, nästan strikt anslag, lysande behandling av synkoper och ”blue notes”, mer antydda än övertydliga precis som de ska vara i den klangbild som både Bernstein och hans stora förebild Gershwin satte så högt. Tyvärr var inte dirigenten Steven Sloane inne på helt samma linje och skillnaden i tolkningssätt blev ställvis en aning irriterande: Sydstaterna från solisten och New England från dirigent och orkester.

Än mer tydligt blev detta i aftonens andra avdelning, George Gershwins opera Porgy and Bess i konsertant version. De två solisterna, sopranen Kelebogile Besong och basbarytonen Musa Ngqunwana sjöng med klangrika skolade röster, fulla med soul, medan orkestern ångade på i närmast europeisk stil. Det blev en krock, trots Steven Sloanes engagemang och gedigna orkesterbehandling.

Steven Sloane, som för övrigt blivit utsedd till förste gästdirigent för Malmö Operaorkester kommer tillbaka i en orkesterkonsert i mitten av februari med musik av Wagner och Sjostakovitj med Cornelia Beskow som sopransolist. Dessförinnan, i slutet av november står Karen Kamensek framför orkestern med ett program med bland annat Beethovens Femte symfoni och Richard Strauss Vier letzte Lieder, med sopranen Camilla Tilling som solist.