Ny Frankensteinopera

I år är det 200 år sedan Mary Shelley publicerade sin roman Frankenstein eller den moderne Prometeus. I en essä  i tidskriften Axess berättar Josefin Holmström om upprinnelsen som kom redan två år tidigare då ett sällskap satt framför brasan i Lord Byrons ståtliga villa vid Genèvesjön och beslöt sig att roa sig med att skriva spökhistorier. Flertalet av de samlade lyckades åstadkomma någon form av berättelser men Mary Shelley drabbades av skrivkramp och kunde inte komma på något tillräcklig ohyggligt. Men senare såg hon framför sig som i en dröm såg hon Victor Frankenstein. För att citera henne själv: ”the pale student of unhallowed arts kneeling before the thing he had put together.”

Romanen blev en storsäljare och har under de två seklen blivit en klassiker, omtolkad och omarbetad av både klåpare och genier, filmatiserad i otaliga versioner, använd i både pornografi och barnböcker. Den har blivit balett – mest känd är kanske Liam Scarletts skapelse på Covent Garden för ett par år sedan och gjorts till opera i många versioner, bland annat av H K Gruber; Deutsche Oper i Berlin har nyligen haft premiär för Frankenstein som ”musikteater” av Gordon Kampe. Och på pingstdagen var det Hamburgoperans tur: urpremiär på experimentscenen Kampnagel för Jan Dvořáks Frankenstein.

Jan Dvořák räknas som en av de mest innovativa nutida kompositörerna. Hans musik har beskrivits som någonting mellan Bach, Wagner och Dr No. Han visar upp infuenser från pop och rock men även av medeltida kanon. Musiken är tonskön, lättbegriplig och mycket intressant. Här i Frankenstein har han adderat ett gothiskt mörker som skapar suggestiva stämningar.

Jan Dvořák svarar också för libretton. Han har i stort använt Mary Shelleys berättelse rakt upp och ner och likt originalet emfaserar han människan Victor Frankenstein, det verkliga monstret, han som på artificiell väg försöker skapa ett liv till sin egen avbild men som misslyckas och drabbas av mordlust när han konfronteras med resultatet av sitt experiment.

Scenografin är storslagen, en arena som förvandlas till allt mellan slutna rum och öde snöiga vidder, ljussättningen expressiv och kostymerna fördjupar berättelsen. Man kan ha invändningar mot dramaturgin: ställvis blir det långa, långa monologer och dialoger som får skeendet att stanna i allt för hög grad.

Och monstret är i högsta grad spektakulärt: stort och extraordinärt fult men med barns oskyldiga och onyanserade rörelseschema. De tre dockspelarna får fram ett levande väsen som direkt vänder sig mot publiken.

Solisternas insatser är mycket högklassiga. Viktor Ruds gestaltning av Victor Frankenstein är storartad, han får fram figurens komplexa karaktär, storhetsvansinnet, den destruktiva vreden och den naiva rädslan, allt sjunget med med en perfekt klangrik baryton. Andromahi Raptis debuterar på Hamburgoperan i rollen som Elisabeth, med fyllig sopran och noggrant agerande. Och de övriga sångarna som får agera i flera roller är värda all erkänsla.

Viktor Rud som Victor Frankenstein

Det kanske kan förefalla lite överdrivet att bege sig från Malmö till Hamburg för en experimentalopera men jag kan försäkra att det var värt allt besvär. Det är sådana här uppsättningar som för operakonsten framåt och förhoppningsvis lockar ny publik. Dessutom får vi gamla operatraditionalister något nytt att tänka på.

Andromahi Raptis som Elisabeth

FRANKENSTEIN

opera av Jan Dvořák med libretto av kompositören efter Mary Shelleys roman

Dirigent: Johannes Harneit

Inscenering: Philipp Stötzl och Philipp M Krenn

Scenografi: Heike Vollmer och Philipp Stötzl

Kostym: Kathi Maurer

Ljus: Heike Vollmer och Bernd Gallasch

Solister: Catrin Striebeck, Viktor Rud, Andromahi Raptis, Sascha Emanuel Kramer, Alin Anca, Stefan Sevenich, Narea Son med flera

Dockförare: Christan, Pfütze, Claudia Six, Zora Frölich

Uruppförande på Kampnagel i Hamburg 20 maj