En uppsättning som har allt

Foto: Arno Declair

I början av 1800-talet var Ludwig van Beethoven ett stort namn i Wiens musikliv. Han var mitt inne i en femtonårig period av flitigt komponerande som skulle ända i åtta symfonier, tre pianokonserter, en violinkonsert, tre pianosonater, elva stråkkvartetter och en mängd annan kammarmusik. Men någon opera hade han inte gett sig på. Och då operan var den form som lockade mest betalande publik kom chefen för Theater an der Wien, den främsta konkurrenten till Hovoperan på den idén att lägga ut en beställning på en opera till Beethoven. Resutatet blev Fidelio, Beethovens enda opera. I november 1805 hade den premiär. Publikens mottagande blev minst sagt behärskat – med sina tre akter kändes operan för lång och handlingen flöt inte bra. Fyra månader senare sattes den upp igen, nu med ny ouvertyr och nedskuren till två akter. Publiken var mer förtjust men den stingslige Beethoven blev osams med operans ledning och drog tillbaka sitt verk. Det skulle dröja fram till 1814 innan verket kom på scen igen, nu på Kärntnertorteatern i Wien. Beethoven hade gjort omfattande revideringar och anlitat en ny librettist, Georg Friedrich Treitschke. Och det är denna version som hållit sig kvar på operarepertoaren i drygt tvåhundra år.

I söndags var det premiär på en nyuppsättning på Staatsoper Hamburg, signerad Georges Delnon, intendent för Hamburgoperan och med Kent Nagano på dirigentpulten. Det blir en föreställning som har allt: kraft och tyngd i insceneringen, genomarbetad och sparsmakad scenografi med vidunderliga videoprojektioner och konsekvent och tydlig dramaturgi. De musikaliska prestationerna når höjderna i samtliga delar: solisterna är geomgående nästan otroligt bra, kören likaså och Kent Nagano presenterar en orkesterstämma fylld av Beethovens tunga elegans och håller föreställningen i ett väl avvägt tempo. Jag har under åren sett flera utomordentliga produktioner på Staatsoper Hamburg men frågan är om den här uppsättningen av Fidelio hamnar högst.

Foto: Arno Declair

Georges Denons regi håller sig till Beethovens grundidé: frihet och självständighet betyder allt. I detta har han fogat in de tyska romantiska idealen, hämtade från Schiller och Goethe, skogsromantik från sagovärlden (Bröderna Grimm) men också det tankegods som motstod två brutala diktaturer, det som kommer fram i den tyska nationalhymnen: ”Einigkeit und Recht un Freiheit” och även i Schillers ”An die Freude”, som är slutkören i Beethovens nionde symfoni. Det blir tyskt, mycket tyskt och som icke-tysk får man anstränga sig för att hänga med tankegångarna men de ger en vidgad förståelse för hela verket: Despoterna må härja men de kan inte slutligen behärska den fria tanken (ett memento även i nutiden).

Och sångarna… Det är bara att ösa på med superlativerna. Sopranen Simone Schneider gör sin debut på Hamburgoperan och även sin debut i rollen som Leonore (en roll som hon senare i vår ska sjunga La Scala i Milano). Jag har svårt att tänka mig en bättre Leonore: glasklar och mycket övertonsrik röst och ett lugnt trovärdigt agerande.

Falk Struckmann är något av en institution i operavärlden med meriter från bland annat Festspelen i Bayreuth, Münchenoperan, Metropolitan i New York, och La Scala. Han är en trogen gästsångare i Hamburg. Här låter han sin distinkta basbaryton skapa en mycket minnesvärd Rocco fylld av alla mänskliga brister.

Den engelske tenoren Christopher Ventris har gjort succé på kontinenten med sina högkvalitativa Wagnertolkningar. Här gör han rollen som Florestan med stor resning och glänsande röst. Mélissa Petit gör ett bra ungflicksporträtt av Marzelline och Thomas Ebenstein träffar på pricken rätt i sin gestaltning av den unge drummeln Jaquino. Hans tenor är mycket tonskön och verkar ha en stor utvecklingspotential.

Från Malmö är det inte längre till Hamburg än till Stockholm. Georges Delnon och Kent Nagano har lyft upp Staatsoper Hamburg ytterligare från dess tidigare höga nivå. För den operaintresserade kan det definitivt löna sig att rikta blicken söderut.

Foto: Arno Declair

FIDELIO

opera av Ludwig van Beethoven med libretto av Joseph Sonnleithner och Georg Friedrich Treitschke efter Jean Nicolas Bouilly

Dirigent: Kent Nagano

Regi: Georges Delnon

Scenografi: Kaspar Zwimpfer

Kostym: Lydia Kirchleitner

Ljus: Michael Bauer

Körmästare: Eberhard Friedrich

Solister: Kartal Karagedik, Werner Van Mechelen, Christopher Ventris, Simone Schneider, Falk Struckmann, Mélissa Petit, Thomas Ebenstein m fl

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg

Premiär på Staatsoper Hamburg den 28 januari 2018