En turk som ger fantasin vingar

Foto: Daniel Strandroth

EN TURK I ITALIEN (Il turco in Italia)

opera av Gioacchino Rossini med libretto av Felice Romani; svensk text: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi, koreografi och scenbild: Lars Bethke

Kostym och scenbild: Lehna Edwall Velander

Mask och peruk: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Medverkande: Carl Ackerfeldt, Teresia Bokor, Markus Schwartz, Nils Gustén, Annie Fredriksson, Wiktor Sundqvist med flera

Premiär på Läckö slott 15 juli

Fjäderlätt, elegant och utomordentligt underhållande, sparsmakat, välsjunget, en fröjd för både öra och öga. Det är lätt att rabbla upp alla lovord efter premiären på årets opera på borggården på Läckö slott. Efter förra årets tunga satsning på Daniel Fjellströms och Maria Sundqvists ”Det går an” efter Carl Jonas Love Almqvists kortroman är det glada lättsinnet tillbaka hos Läckö Slottsopera och man lämnar slottet med ett leende på läpparna och inte många särskilt seriösa tankar i huvudet.

Carl Ackerfeldt som Poeten och Teresia Bokor som Fiorilla.
Foto: Daniel Strandroth

 

 

 

”En turk i Italien” är en typisk Rossiniprodukt: en nummeropera med uvertyr, ekvilibristiska arior och ensembler. Hans musik betecknas av vissa kännare som ”ytlig och sensuell” men ingen kan förneka att den är tilltalande och medryckande. Uppsättningen betonar dessa drag både sceniskt och musikaliskt och som ytterligare förstärkning är det översatta librettot både fyndigt och roligt och mycket väl anpassat till musikens accenter.

Marcus Schwartz som Geronimo
Foto: Daniel Strandroth

Regissören Lars Bethke har valt att berätta historien nästan som en anekdot ur figuren Poetens (i originalet heter han Prosdomico) synvinkel. Händelseförloppet blir en skröna, en god berättelse där det inte spelar någon roll vad som är sant eller falskt, allt formas av denna berättare för att han ska få ihop vad han vill skapa. Det är ett lyckat grepp för att få fram fantasin, figurerna blir typer men typer som är fyllda av mänskliga svagheter – och mänsklig styrka. Kostymer, mask och peruk drar ut linjen, allt blir fantasiprodukter och när sedan trådarna ska knytas ihop vid en maskeradbal blir försvinner de sista resterna av verklighet upp i en surrealistisk vision. Det är rent fantastiskt.

Dirigenten Simon Phipps kan sin Rossini. Tempot är väl avpassat, klangen generös och crescendona sitter som de ska, även om man i vissa passager kanske hade önskat ännu mer kraft.

Och sångarnas prestationer – både musikaliskt och sceniskt – är överlag riktigt, riktigt bra. Carl Ackerfeldts poet är övertygande, det finns faktiskt människor som är så virriga, och hans sångkonst blir bara bättre för var gång man hör honom. Annie Fredriksson var en ny bekantskap för mig; hennes tolkning av Zaida med utsökt fyllig mezzo ger löften om en fortsättning upp mot de verkligt höga höjderna. Teresia Bokor behärskar elegant och tonskönt den italienska koloraturen och Markus Schwartz och Nils Gustén använder sina välljudande röster och skickliga agerande till att skapa mycket fina gestalter.

Och så Wiktor Sundqvist som Narciso, även han en ny bekantskap. En fullfjädrad komiker med en tenor som visserligen behöver slipas av en smula men som kan bli hur bra som helst. Det ska bli intressant att följa hans karriär.

Nils Gustén – en turkisk furste.
Foto: Daniel Strandroth
Wiktor Sundqvist som Narciso.
Foto: Daniel Strandroth

En turk i Italien spelas ganska sällan. Operan skrevs 1813, ett av Rossinis mer produktiva år. Han gjorde succé med Italienskan i Alger, fiasko med seriaoperan ”Aureliano in Palmira” och fick en beställning som resulterade i ”Il turco” som spelades för första gången 1814. Premiärpubliken var inte nöjd, många lämnade salongen i förtid. I Sverige hade den premiär 1824 men har inte fått något fäste på repertoaren. Så även av den anledningen är det förtjänstfullt av Läckö Slottsopera att damma av den och låta den glänsa i sitt nya bearbetade skick.