Segerstam imponerar -som vanligt

segerstam Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 15 oktober

Dmitrij Sjostakovitj hade under större delen av sitt konstnärliga skapande problem med överheten – Sovjetstaten. Både han och hans verk ömsom berömdes, ömsom fördömdes. Han fick Stalinpriset för sin pianokvintett 1940 men klandrades 1945 för sin den nionde symfonin som påstods vara ”ideologiskt svag” – den speglade inte livet i Sovjetunionen. Men när han som nittonåring skrev den första symfonin och som 65-åring skrev Symfoni nr 15, som kom att bli hans sista, var inte Kreml några bekymmer. Den unge Sjostakovitj var ett barn av revolutionen och besatt av idén att som skapande konstnär bli en del av det socialistiska systemet. ”God musik är inte längre ett självändamål utan ett livsviktigt vapen i kampen”, skrev han i en programförklaring vid 21 års ålder. När han 1971 skrev sin sista symfoni var hans auktoritet obestridlig, hans musik spelades i både öst och väst, han hade belönats med Sovjetstatens högsta utmärkelse Sovjetunionens hjälte och han behövde inte bry sig om partikoryféernas åsikter. Och på så sätt blir dessa två symfonier Sjostakovitjs ”renaste”, om uttrycket tillåts; de är inte kontaminerade av politiska hänsyn.

Leif Segerstam måste ha tagit fasta på detta vid framförandet i Malmö Live i torsdags. Utan att skada de två symfoniernas särart betonade han deras gemensamma drag; naturligtvis Sjosjtakovitjs speciella tonspråk med dess intressanta harmonier, diskret kryddade med ironiska accenter, den breda dynamiken, där Segerstam inte aktade för rov att ytterligare öka bredden: pianissimon som drogs ner till nästan ohörbarhet, sforzaton som nästan lyfte taket. Till detta viljan att låta musiken berätta en historia, lika tydlig i den programmatiska första symfonin som i den absolut-musikaliska sista.

Imponerande är också Leif Segerstams minutiösa omsorg om och förmåga att lyfta fram varje enskild detalj i verken och hans förmåga att få fram orkesterns potential, av alla dirigenter som stått framför MSO är det bara några få som kan tävla med honom. Så belönades han också med en touche.

Inte nog med att Leif Segerstams var kvällens dirigent: han visade fram sig också som tonsättare med uruppförandet av hans 303 symfoni: Sinfonia piccola. Ett lättsmält stycke i Segerstams speciella ”fripulsativa” stil, utan dirigent och taktstreck. Utifrån sett: två långa fraser på fast grund med intressanta harmonier och mängder av både roliga och njutbara detaljer

 

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Leif Segerstam

Musik av Sjostakovitj och Segerstam

Malmö Live 13 oktober