Requiem indefinitum

giuseppe-verdi Verdis Requiem: med den kanske mest högstämda av alla religiösa texter, den katolska dödsmässan, tonsatt av agnostikern och kyrkofienden Verdi till minne av Alessandro Massini, en poet som kämpade för Italiens frihet. Det har benämnts som ”opera förklädd till kyrkomusik”; visserligen har verkets tonspråk mycket hämtat från operan (det är ju skrivet av en av de stora operakompositörerna) men Verdi själv var mycket noga med att påpeka att ”Man skall inte sjunga denna mässa som en opera och därför absolut inte använda den frasering och dynamik som fungerar i operasammanhang, absolut inte.”

Verket blev en triumf för Verdi när det uppfördes 1874, först i Markuskyrkan i Milano, sedan i London med en gigantisk kör men försvann sedan i glömskan. Först på 1930-talet kom det åter regelbundet på konsertprogrammen och har sedan dess lockat publikmassor.

I fredags uppfördes det på Operaen i Köpenhamn av Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor, förstärkt med ytterligare tre körer: Kammerkoret Camerata, Kammerkoret Hymnia och Universitetkoret Lille MUKO. Solister var Emily Magee, sopran; Marina Prudenskaya, mezzo; Michael Fabiano, tenor och Orlin Anastassov, bas. Hartmut Haenchen dirigerade.

Klangmässigt var framförandet direkt utsökt: tyngd och precision i orkestern, ofantlig rikedom i körklangen och högtstående prestationer av de fyra solisterna, särskilt omnämnas bör Marina Prudenskayas tolkning av mezzopartierna med en vidunderlig stämma.

Men dirigenten Hartmut Haenchen verkade inte ha bestämt sig för vilken linje han skulle följa. Det blev en blandning av sakralt och profant, opera och mässa, italienska och tyska accenter. Förvirrande och irriterande och det tog definitivt ner helhetsintrycket. Man kan begära mer av en så meriterad dirigent.