En fulländad operaföreställning

ts2ts1

 

 

DIE TOTE STADT

opera av Erich Wolfgang Korngold med libretto av Julius och Erich Wolfgang Korngold efter romanen ”Bruges-la-morte” av Georges Rodenbach

Dirigent: Simone Young; regi: Karoline Gruber; scenografi: Roy Spahn; kostym: Mechthild Seipel; ljus: Hans Toelstede; körmästare: Eberhard Friedrich

Medverkande: Klaus Florian Vogt, Meagan Miller, Lauri Vasar, Cristina Damian med flera

Philharmoniker Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, extra kör, Hamburger Alsterspatzen, Komparserie der Staatsoper Hamburg.

Premiär på Staatsoper Hamburg 22 mars

Lördagen 4 december 1920 uruppfördes Erich Wolfgang Korngolds opera ”Die tote Stadt” på vad som då hette Hamburger Stadt-Theater; ett parallellt uppförande ägde rum samma dag i Köln. Publiken var hänförd och kritiken positiv. Sedan fanns operan på repertoaren i Hamburg fram till spelåret 1929/ 1930. Sedan togs den bort och har inte visats förrän nu. I söndags var det premiär för en uppsättning som har alla möjligheter att återuppliva den Korngold-feber som grasserade i Hamburg för nästan ett sekel sedan: den musikaliska tolkningen, insceneringen, sångarnas prestationer, scenografin, allt ligger i yttersta framkant. Det var längesedan jag såg en helgjutet högklassig operaföreställning.

Det går inte att likna ”Die tote Stadt” vid någon annan opera. Handlingen tilldrar sig i Brügge, staden som vid slutet av 1400-talet snabbt gick från maktfull metropol till törnrosasömn. Dit har huvudpersonen Paul dragit sig undan för att sörja sin döda maka, han har klippt av hennes hår och bevarat som en relik. Paul sjunker allt djupare in i sin sorg, hans enda förbindelser med omvärlden är hushållerskan Birgitta och vännen Frank. Så träffar han dansösen Marietta och ser i henne en avbild av sin dyrkade döda hustru. Han tror att Marietta ska bli hans återkomst till det verkliga livet samtidigt som hans skuldkänslor, förvirring och vanmakt ökar. Frank och Birgitta försöker förgäves att få honom att komma till sans men när Marietta försöker ta den döda hustruns hår från honom stryper han henne med detta.

Operan i sig (och även den bakomliggande romanen) har starka influenser av teorierna kring Freuds psykoanalys och iscensättningen, liksom scenografi, kostymer och masker emfaserar detta. Visserligen finns Brügge (och är idag både världsarv och välbesökt turistmål) men det är inte detta Brügge som skildras. Staden blir en metafor för ett sinnestillstånd, nästan en egen person som i början avbildas med en enbart dekorationsmålad fond som sedan bryts igenom med något som kan vara en skeppssida där ställvis ödsliga fasader skymtar förbi. Stadens befolkning, kör och statister är rent surrealistiska, dels ikoner dels människor; helhetsintrycket är mycket fascinerande.

Som man kan se omvärlden som en projektion av Pauls undermedvetna blir också de övriga rollfigurerna delar av honom själv: Frank och Kristina det kontrollerande överjaget, den döda hustrun och Marietta två sidor av den biologiska grunddriften. Som en påminnelse om Freud står divanen, patientsoffan, i centrum på scenen.

Korngold var bara 23 år gammal när ”Die tote Stadt” hade premiär. Men hans musik är inget ungdomsverk: den är mogen och mycket raffinerad. Stilmässigt har den drag av både impressionism och expressionism uppblandat med en portion senromantik och den har många tonala skönhetsvärden. Dirigenten Simone Young lägger fram dessa musikaliska kvaliteter med rent ljuvlig orkesterklang, exakt i tempo och timing. Till detta en vidunderlig kör, sammansatt av Hamburgoperans ordinarie kör, en extrakör samt barnkören Hamburger Alsterspatzen, drillade till högsta perfektion i klang och agerande av den legendariske Eberhard Friedrich.

I huvudrollen som Paul är Klaus Florian Vogt imponerande. Jag har tidigare hört honom i Bayreuth som Walter von Stolzing i Mästersångarna och i Lohengrin men det var några år sedan och hans tenor har utvecklats ytterligare: utsökt lyster och klangrik över hela registret; också hans agerande har finslipats ytterligare. Och Meagan Miller som Marietta/Marie är en värdig motspelare med en fantastiskt uttrycksfull sopran och perfekt scennärvaro. Även Lauri Vasar som Frank/Fritz och Cristina Damian som Birgitta bjuder på fina prestationer.

Hamburg ligger en bit bort från Malmö, det tar lika lång tid att tåget dit som till Stockholm. Men för den som vill uppleva en så gott som fulländad operaföreställning är det värt besväret att ta sig dit.

Bilderna från föreställningen är tagna av Bernd Uhligts4ts3