Aida med musikalisk kraft

Aida, Malmö opera, 150312.

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 22 mars

AIDA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Antonio Ghislanzoni

Dirigent: Leif Segerstam; regi: Staffan Valdemar Holm; scenografi och kostym: Bente Lykke Møller; ljus: Torben Lendorph; koreografi: Jeanette Langert

Medverkande: Kelebogile Besong, Lars Cleveman, Tuija Knihtilä, Taras Shtonda, Fredrik Zetterström, Reinhard Hagen, Patrik Forsman, Frida Thor Bergström, Louise Midford med flera

Malmö Operakör, Malmö Operaorkester

Premiär 20 mars

Det var nästan 15 år sedan sist men nu uppförs Verdis Aida, av många ansedd som den största juvelen i operalitteraturen, åter på Malmö Opera. Publikintresset var stort, premiären utsåld och ovationerna efter ridåns fall överväldigande.

Och rent musikaliskt är uppsättningen en ren fullträff. Leif Segerstam lyfter Operaorkestern till nya stordåd, massivt tät i klangen, perfekt precision ner till minsta detalj och fullödig timing mot händelserna på scenen. Operakören svarar också för en gedigen insats i både sång och aktion och samtliga sångares prestationer är högklassiga: Lars Cleveman som Radamès speglar med sin kraftiga tenor ett brett känsloregister från styrka och romantik till rädsla och förtvivlan, Tuija Knihtiläs Amneris är mycket intensiv med uttrycksfull mezzo och ett agerande som det slår gnistor om, Fredrik Zetterström sjunger Amonasro med en baryton som bara blir bättre och bättre och skapar en minnesvärd scenpersonlighet trots det begränsade utrymmet. Och så Kelebogile Besong i titelrollen: hennes röst är ännu inte riktigt mogen men klar och vacker och visar löften om kommande stordåd och hennes agerande känns så äkta att det griper tag i hjärtat på en: ingen operadiva i en stor sopranroll utan en ung flicka, fördriven och rädd men fylld av stolthet och kärlek.

Så långt tror jag majoriteten i publiken instämmer men uppsättningen som sådan av paret Staffan Valdemar Holm, regi och Bente Lykke Møller, scenografi och kostym, tål verkligen att diskuteras. Deras avsikt var att skapa en avskalad version; i programbladet konstaterar de samfällt att de flesta uppsättningar av Aida är felregisserade, att nästan allt med Aida är ett stort misstag eller ett stort missförstånd. De vill se Aida som ett kammarspel, ett triangeldrama mellan Aida, Radamès och Amneris. Det ligger mycket i det; men Aida är mycket mer än så. Som i de andra av Verdis senare operor bygger verket på en samverkan mellan dynamiska masscener och statiska kammarscener. I detta ligger mycket av Verdis storhet på det dramatiska planet. Men det kräver en regi som tar hänsyn till dualiteten, det går inte att låta de stora scenerna vara löst påklistrade, i dem skapas dramatiken som är förutsättningen för de mer intima passagerna. I mångt och mycket transformeras uppsättningen från en äkta opera till något som närmar sig oratoriets formspråk.

Scenografin är strikt minimalistisk: en samling enorma mörkgröna kolonner. Inget ändras under föreställningens lopp förutom ett antal stolar som sätts fram med jämna mellanrum. Så småningom börjar det kännas en aning enahanda. Kostymerna spretar åt alla håll: vitt och luftigt i tempelscenerna, annars kostymer från ett lågprislager på herrarna och allt från trasor till billiga aftonklänningar på damerna. Ställvis verkar det vara en estetik hämtad från 1960-talets Konsum: trots de eleganta trumpeterna torde taffligheten i den stora triumfscenen vara svår att överträffa.

Men trots allt ligger det en hel del i paret Holm-Møllers pretentiösa uttalanden och det vore totalt fel att avfärda den här uppsättningen; i det enkla, avskalade finns en stor kraft. Jag har sett Aida i åtskilliga versioner men inte någon som i så stor utsträckning låter operans egenartade och utomordentliga musikaliska kvaliteter komma till sin rätt; inte heller någon som i hög grad emfaserar Verdis kraftiga aversioner mot prästerskapet eller någon som låter budskapet om kärlek och frid lysa så klart.